2012-12-08

De moderna ludditerna hotar utvecklingen. Och så småningom även demokratin.


Utveckling sker ofta i språng. Nyskapande idéer, produkter och tjänster skapar nya marknader och nya värden.

Samtidigt ställs då sådant som är gammalt, trött och out of date åt sidan. Eller – så borde det i vart fall vara.

Men utvecklingen har starka fiender – främst i form av Big Government och Big Business. De reagerar kraftigt, aggressivt och med kort tidsperspektiv när existerande verksamheter, modeller och idéer utmanas.

När europeiska företag inte längre är konkurrenskraftiga, livskraftiga eller med sin tid – då gör politiken och särintressena upp. Politikerna kastar hellre in pengar i dödsdömda industrier än möter ilskna väljare som för tillfället är arbetslösa. För företag i kris är det alltid enklare att kräva till exempel bidrag, speciallagstiftning och skyddstullar än att anpassa sig till verkligheten och utvecklingen.

Men om man tänker längre än näsan räcker, då inser man snabbt att sådant bara gör saken värre. Allt våra herrar gör är att dra ut på pinan – vilket gör smällen hårdare när den till slut ändå kommer.

Dessutom ödelägger man den fria marknadens dynamik och självläkande kraft.

Nationella regeringar, EU, storföretag, fackföreningar och andra särintressen skapar ett osunt frimureri som närmast kan beskrivas som korporativism. Här flyttar makten in i slutna rum – bort från demokrati, marknad och verklighet. Särintressen sätts före allmänintresset.

Inte nog med att detta är dumhet på skattebetalarnas och konsumenternas bekostnad. Det hindrar även utveckling av nya produkter, koncept och marknader.

Det hände när brittisk patentlagstiftning en gång fördröjde stora delar av den industriella revolutionen med årtionden. (Vilket redan Edmund Burke varnade för.) Det sker när jordbruk och industri duckar för verkligheten och istället förlitar sig på politiska beslut och bidrag. Det sker när nöjesindustrin får politisk hjälp att upprätthålla omoderna affärsmodeller med speciallagstiftning och statens våldsmonopol.

Det är därför EU har problem med tillväxten. Det är därför många entreprenörer väljer andra marknader att verka på. Det är därför vi européer inte längre befinner oss i utvecklingens framkant.

Detta kommer att göra oss alla fattigare. EU har nu negativ tillväxt. Pengarna är slut och offentlig verksamhet som många har tagit för given måste monteras ner. Festen är över.

Korporativistisk luddism, en krympande ekonomi, en allt mer heltäckande övervakningsstat, politisk vilja att vara en mädchen für alle och en allmän oförmåga till långsiktigt tänkande – allt detta kommer att utsätta vår demokrati för stora prövningar.

Visst, det finns röster för att vi skall gå en annan väg. Men de är marginaliserade i politiken och i samhällsdebatten. De ignoreras av väljarna. De hålls borta från den härskande klassens finrum. De är rösterna som de flesta inte vill höra – och som många helst skulle vilja tysta.

9 kommentarer:

  1. Jag ställer mig upp och applåderar. Det kan inte sägas bättre. Sen ser det inte heller speciellt ljust ut när man tar följande aforism i betänkande: "A society that chooses between capitalism and socialism does not choose between two social systems; it chooses between social cooperation and the disintegration of society. Socialism: is not an alternative to capitalism; it is an alternative to any system under which men can live as human beings."

    Dessutom bara för att se till att Henriks redan inslagna spik sitter ordentligt bör man även betänka följande: "När korrumperande kompisSocialism och dess utestängande regleringar är för de rikas intressen och kapitalism med fria marknader är för de fattiga och deras drömmar, så är det inte svårt att förstå varför vi har mer i världen av det första och betydligt mindre i världen av det senare"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul. Vilka har sagt det där? (Vilket jag har en otäck känsla av att jag kanske borde veta.)

      Radera
  2. Mycket bra skrivet, jag instämmer i varje ord!
    Vid nästa val ska jag ha dig i åtanke om jag orkar bemöda mig med att gå till valurnorna.
    Jag hör annars till skaran soffliggare som rycker på axlarna och säger "vem är John Galt?"

    SvaraRadera
  3. Det första sa Mises. Det andra är min egen version på en kommentar från dokumentären Four Horsemen (regissör - Ross Ashcroft) där en börshandlares ger sin syn på de ekonomiska maktkonstellationerna i världen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu kom jag på vad börshandlaren heter, Max Keiser. Han figurerar på Russia Today med ekonomiska rapporter. Dokumentärfilmaren Ross Ashcroft har även bloggen Renegade Economist. En blogg som i och för sig spelar lätt på undergångstemat för världen av idag (ger väl mer uppmärksamhet) men på ett sätt där åtminstone ekonomi sätts i centrum och som varandes den primära förutsättningen för en bättre värld. Det sägs mycket hit o dit i filmen Four Horsemen. Den har nåt för alla får jag en känsla av. På bloggen radar Ashcroft upp 27 Principer som belyser problem som måste förändras i världen. Det blir rätt tjatigt och långrandigt och aningen snusförnuftigt, orka läsa allt det. Är lite osäker på den rena politiska hållningen. Känns som ett politiskt smörgåsbord, men jag kan ha fel. Det enda vettiga som fick mina ögon att spärras upp när jag såg filmen var i alla fall när Max Keiser sa det där om socialism och kapitalism. I övrigt levererade filmen det vanliga snacket om bristande resurser, trams om hållbarhet (men inte avseende ekonomi då), en ekonomisk "Hitman" (hahahaha) fick uttala sig, bla bla bla, m.m, osv. Kändes som om man hört mycket av det där tidigare, nu var det bara på ett lite annorlunda tema eftersom Kapitalism som en lösning och inte avfärdades helt helt och hållet av de som intervjuades. Det nya i mina öran var att det sas i filmen att det många experter idag benämner "kapitalism" (fria öppna marknader) inte är kapitalism alls. Systemet är riggat till de storas fördel på de smås bekostnad och det temat går igen både globalt och på lokal nivå. Tack för ordet!

      Radera
  4. I sammanhanget är den här artikeln intressant att läsa (även kommentarerna) på Keiser Report >>> http://maxkeiser.com/2012/12/08/the-icelandic-success-story/#more-57877

    SvaraRadera
  5. Riktigt bra skrivet.
    Det är tuffa tider för Europa, som med EU "hjälp" är på väg ner i den globala "rangordningen". Tufft att inse och acceptera att "festen är över". Det kommer bli stökigt...

    SvaraRadera
  6. Utomordentligt väl formulerat och sammanfattat, HAX!

    SvaraRadera
  7. Gav mig på att dissekera Ross Ashcroft´s The Renegade Economists långa dräpa om 27 principles för att rädda världen (bara där borde jag dragit åt mig öronen, eller ögonen). Jag hade lite invändningar här o där men inget allvarligare ... förräns jag kom till nummer 13. Där spårar det ur fullständigt enligt min mening: "Beyond the requirement to satisfy the needs of a growing population, the economy does not have to grow (???). Relentless growth only accelerates the rate of resource depletion (Eeeeh, nej, stämmer inte, läs Reisman - A Primer On Resources. Läs Diamandis, Abundance, etc.). A steady-state economy providing properly rewarded work for everyone is perfectly achievable. It would be more sustainable and would uncover a huge pool of untapped human talent and creativity."

    27 principles är liksom alldeles för mycket (säkert många påståenden som motsäger varandra) och när han börjar prata om Steady-State-economy, resursutarmning, climate change och hållbarhet, ja, då har man ju liksom hela pannkaksreceptet liggandes framför sig.
    Så det generella intrycket är splittrat med tanke på vad som sägs i filmen (Four Horsemen) och vad som kommer till uttryck på hans blogg (Renegade Economist). Vilken kompassriktning lägger han ut? Är han en vattenmelon innerst inne?

    SvaraRadera

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.