Vänstern känner och slåss istället för att tänka

En återkommande kommentar om förra bloggposten (om yttrandefriheten, SD:s tunnelbanereklam och vänsterns bristande demokratiska trovärdighet) är att yttrandefriheten bara gäller förhållandet mellan medborgare och stat – inte medborgare emellan.

Naturligtvis skall en privatperson, en tidning, ett företag, en organisation eller annan privat aktör ha rätt att bestämma vad som sägs eller skrivs i mediebärare som de själva äger. (I fallet med SD:s tunnelbanereklam är det dock lite mer komplicerat. Dels eftersom SL är en offentligt ägd verksamhet, dels eftersom SL:s styrelse sagt principiellt ja till politisk reklam i tunnelbanan.)

Det stämmer även att i en strikt tolkning, så handlar rättigheter i grunden om förhållandet mellan medborgare och stat. Men det innebär inte att det skulle vara OK att tysta andra – i det offentliga rummet.

Allt som är lagligt att säga eller skriva skall kunna torgföras på allmän plats. (Sedan är det en annan fråga att den svenska hetslagstiftningen är principiellt problematisk.)

Yttrandefriheten (och mötesfriheten) blir meningslös om den inte kan utnyttjas på grund av att andra stör, vandaliserar och beter sig våldsamt. Därför är det även samhällets uppgift att de facto garantera denna frihet. Det är därför Lars Vilks nu för tiden får ägna sig åt sin konst under polisbeskydd. Det är därför det är förbjudet att ödelägga andras demonstrationer. Detta är en praktiskt nödvändig tillämpning av våra fri- och rättigheter, för att de alls skall kunna utövas.

På samma sätt förväntas staten upprätthålla människors rätt till liv, säkerhet och egendom – vilket är områden där den enskildes rättigheter redan från början utsträcks även till förhållandet människor emellan. (I dessa fall gäller de även i icke-offentliga miljöer och under privata omständigheter.)

I ett vidare perspektiv är demokrati en metod för fair play. Demokratin (speciellt den parlamentariska demokratin) har förvisso sina problem. Men maktutövning genom våld, pöbelvälde och stamvälde har visat sig dras med betydligt värre problem.

(I sammanhanget kan sägas att spänningarna i en demokrati blir större ju mer allomfattande staten blir. Därför skulle det vara en god idé att minska statens, politikernas och byråkratins makt. Men det är en annan diskussion.)

Och om vi betraktar demokratin som fair play – då krävs det att alla beter sig civiliserat. Då skall samma regler gälla för alla. Då skall alla ha samma rätt att framföra sina åsikter. (Till exempel för att söka mandat i allmänna val, för att kritisera makten eller för att bilda opinion i en eller annan fråga.)

Här märker vissa grupper inom vänstern och "extremhögern" ut sig. Om någon försöker stoppa ett möte, hindra någon från att uttrycka sin åsikt eller tar till allmänt våld mot människor som har andra åsikter – då är det oftast vänstern. Vad gäller mord på meningsmotståndare sticker den "extremhöger" som är mer auktoritär än SD ut.

Dessa människor exkluderar därmed sig själva från så väl det demokratiska systemet som från civiliserat mänskligt umgänge. De bryter mot de mest grundläggande av våra lagar och skall lagföras.

Det märkliga är att vänstern har lättare att komma undan med att bete sig svinaktigt än "extremhögern". Den förmodas ha ädla motiv, vilket måste ifrågasättas. Vänstern är ta mig fan inte "god". Själva principen om det klasslösa samhället leder med nödvändighet till förtryck och umbäranden. (Vilket alltid bekräftas av historien, så fort tillfälle bjuds. Och av det faktum att vänsterideologier ligger bakom den markant större delen av den moderna historiens folkmord.)

Det är dessutom ett felslut att tro att man kan bekämpa rasism genom att inskränka andras yttrandefrihet. Detta gäller så väl på ett praktiskt som ett teoretiskt plan. Två fel gör inte ett rätt.

Vänstern tycks varken tänka, analysera eller kunna bete sig vuxet. Den känner och slåss. Vilket är en dålig grund att bygga ett anständigt samhälle på.

[Fotnot: Att ordet "extremhöger" används inom citationstecken beror på att jag har svårt att finna en passande etikett. Den kan dock knappast kategoriseras som "höger" i vanlig mening, eftersom många av dess idéer snarare är socialistiska än konservativa eller kapitalistiska.]