2016-01-31

Frihet, invandring, principer och verklighet


Att själv få bestämma var man vill leva och bo är en självklar del av frihetens väsen.

För att sätta något slags utgångspunkt för resonemangen i denna bloggpost:

  • Människor skall ha frihet att bosätta sig var de vill.
  • Men de har inte rätt att göra det på andras bekostnad.
  • Gränsen för denna frihet går – precis som gränsen för all frihet – där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Så långt brukar i princip alla (utom någon enstaka vänsterpartist och sverigedemokrat) hålla med. Vilket är bra, för då finns det i vart fall något slags grund för en diskussion i ett ämne som annars mest är ett gungfly.

Nu är problemet att vi lever i en allomfattande välfärdsstat. Och man kan inte ha världens mest generösa välfärdsstat samtidigt som man har världens öppnaste gränser. Det skapar en omfattande freerider-problematik. Till och med i Sverige måste systemet tillföras minst lika mycket resurser som dess medlemmar och funktionärer förbrukar.

Detta väcker flera frågor om en frihetlig / liberal / libertariansk approach. Den första är av meta-karaktär...

Hur skall en frihetligt sinnad människa förhålla sig till det faktum att vi – de facto – lever i ett samhälle (en generell välfärdsstat) som i stora delar är själva anti-tesen till den frihetliga vision för fri rörlighet som beskrivs i början av denna bloggpost?

Att blunda för detta förhållande gör knappast något bättre. Att tro att det inom överskådlig tid går att få svenska folket och deras representanter att ersätta den generella välfärdsstaten med något annat, bättre (eller att ens reformera den) känns inte helt realistiskt. (Även om vi naturligtvis skall försöka.) Och att sitta på sin kammare och sura över sakernas tillstånd är en klen plan, som bara innebär att man gör sig själv irrelevant.

Till att börja med måste man inse att den pågående flyktingkrisen inte har speciellt mycket med den liberala principen om fri invandring att göra.

Det är inte friheten att få leva i Gällivare som lockar. Istället handlar det om tillgång till den svenska välfärdsstatens förmåner och bidrag. Vilket är en helt annan sak – som man som liberal inte har någon som helst anledning att försvara eller uppmuntra.

(Därmed inte annat sagt än att det naturligtvis finns många migranter som vill jobba, försörja sig själva och bidra till det svenska samhället. Men det brukar migrations- och arbetsmarknadsbyråkratin ta ur dem.)

Ett något mindre cyniskt sätt att se på saken är att det är humant att erbjuda människor på flykt en fristad. (Om inte annat, så får det oss att känna oss själva präktiga.) Det är en tanke som jag själv känner sympati med, på känslomässiga grunder.

Men asylrätten är inte lika med rätten för alla flyktingar i hela världen att söka asyl i Sverige. Den handlar om skydd i första möjliga land.

Om ryssen invaderar de baltiska staterna, då kommer Sverige att vara ett naturligt första asylland för flyende ester, letter och litauer. Men samma sak gäller inte för den som tagit sig från Mellanöstern genom Turkiet, Grekland, Balkan, Centraleuropa, Tyskland och Danmark. Då kan Sverige omöjligt vara första möjliga, säkra tillflyktsort / asylland.

Att hålla gränsen vidöppen för välfärdsmigranter (bidragsinvandring) är inte det minsta liberalt. Att hålla gränsen vidöppen för välståndsmigranter (arbetskraftsinvandring) är däremot högst liberalt.

Så vad gör vi då för att ta hand om de hundratusentals flyktingar och migranter som redan är här?

Inrikesminister Ygeman har flaggat för massdeportationer av dem som fått avslag på sin asylansökan. Men hur det än blir med den saken, så befinner sig ytterligare hundratusentals människor i limbo.

Här har verklig liberalism / den libertarianska approachen en uppgift. Det är frihet och liberaliseringar som kan öppna upp och gjuta liv i det svenska samhället – där politiken har gått in i väggen. Det gäller till exempel fri företagsamhet, arbetsmarknad, bostadsfrågan och integrationen.

Och det är ju sådana frågor vi frihetvänner redan driver. För att det är bra för alla människor och hela samhället.

Men nu gäller det att lägga i en högre växel – för att hundratusentals strandade nyanlända inte skall fastna i ett destruktivt och kostsamt utanförskap.

Denna liberala approach till migrationsfrågorna driver för övrigt vänstern till vansinne – eftersom den inte har ett dugg med främlingsfientlighet eller rasism att göra.

(Själv gillar jag öppenhet och mångfald. Och jag tror att en djup genpool är något hälsosamt.)

16 kommentarer:

  1. Det var något av det mest oklara du har skrivit på länge, Henrik. Blev det för många öl i går?

    Självklart går det att som klassik liberal att förespråka öppna gränser för välfärdmigranter. För det första för att öppna gränser är ett liberalt princip. Om man ger upp på ett princip bara för att det har omkostnader, så är det inte ett princip; så är det en hobby. För det andra, så kan välfärdmigranter bara skynda på ett sammanbrott av den stora allomfattande välfärdsstat, ett andet liberalt princip.

    Drick en kop kaffe, och pröv igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi liberaler som inte vill kasta samhället ned i en spiral av kaos inser att man inte kan införa det liberala lyckoriket med de metoder du förespråkar Jan.

      Radera
    2. Hur tycker du själv det går med att införa lyckoriket med de metoder som hittills har varit använd?

      Radera
    3. Ja du är jätteliberal SD-Amnexis, eller hur? ;-)

      Radera
    4. Jan Andersen: Exakt.. de nyliberala idéerna håller på att bryta isär hela samhället.

      Radera
    5. Halsingen kan googla "liberalkonservativ".

      Radera
  2. Bra. Det jag (som någon slags frihetlig konservativ) tycker saknas är argumentet att eftersom landet tillhör medborgarna har de all rätt att hindra andra från att flytta till deras land - oavsett anledning. Att man inte vill späda ut sin välfärdsstat är ett legitimt skäl. Men det kan också vara för att medborgarna vill bevara sin kultur, dpråk, religion eller vad det nu må vara. Landet tillhör medborgarna och går i arv till deras barn. Det finns aldrig någon rätt att ta del av detta arv, oavsett om det riskerar välfärdsstaten eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skall jag tolka ditt svar som att du helst ser att jag resar hem igen?

      Radera
    2. Så en stormaktsskapelse från 1600-talet är en Volksgemsinschaft vilken du "äger"? Du har rätt att lägga dig i vem jag bjuder in till min privata egendom?

      Radera
  3. Djup genpol kan vara hälsosamt... men det är ju inte det som är problemet... Problemet är ju när man blandar folk med helt olika kulturer som vill eller är vana att leva sina liv på helt olika sätt med olika värderingar.. Sånt leder ju bara till inbördeskrig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är frygteligt med krigen uppe i nord-Sverige mellan same-svenskarna och så dom riktiga svenskara. Hur många är det som är dödade i år?

      Radera
    2. Nä bara kulturerna är såpass lika så är det väl inga problem. Problemet är när helt andra kulturer kommer in och försöker föra med sig sina värderingar som inte fungerar i redan etablerat samhälle. Same-svenskarna brukar inte ställa till med alltför mkt. De är inte så många heller och har sina egna samhällen.

      Radera
  4. Ett land är inte bara en stat, eller heller bara de människor som för tillfället lever där. Ett land är - också - en plats där det finns en upparbetad och etablerad infrastruktur:

    - fysisk infrastruktur som kommunikationer, städer och industri

    - institutionell infrastruktur som myndigheter, statsväsende och försvar

    - kultur (svårt att kalla för "infrastruktur", men det har det gemensamt att den är utvecklad tillsammans med ovanstående och att det därför finns en ömsesidig anpassning med den mer påtagliga infrastrukturen, vilket är viktigt)

    Poängen med att ta upp ovan är att detta har utvecklats under lång tid, med mycket arbete, och utgör ett mycket högt ackumulerat värde. (Jag skulle argumentera för att det är detta värde många migranter söker sig till, snarare än just geografiska landet eller just svenska människorna, även om de inte är "välfärdsmigranter".)

    Även om man som klassiskt liberal är skeptisk till välfärdsstat, har man rätt i att försvara det värde som byggts upp samhället man är medlem i. Detta kan enligt min mening stödja ett konsekvent liberalt resonemang kring att medborgarskap, och förmån av denna "infrastruktur", inte är något alla bara ska få - men det däremot kan vara helt rimligt att få kunna göra sig förtjänt av att få det.

    (Alternativt kan man inta en socialistisk eller allmänt altruistisk ståndpunkt att man vill dela med sig av denna i stor utsträckning, även om det riskerar totala värdet i och med att överansträngd infrastruktur kan brytas ned och tappa av sitt värde.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med den definition så är stora delar av Nordland - eller för den saks skull Grönland, inte ett land.

      Radera
    2. Varken "Nordland", eller Norrland ifall du menade det, är egna länder nej.

      Radera
  5. Stor socialistisk invandring är alltså liberalt.

    Funderat på orsak och verkan, HAX?

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.