Sverige är ogint.
Alla vill ha "gratis" utbildning, sjukvård, sjukförsäkring, äldrevård, infrastruktur och gärna lite bidrag i olika former ovanpå det.
Systemet med källskatt gör att det totala skattetrycket (ungefär 2/3 av de pengar man arbetar ihop) inte syns fullt ut för vanliga löntagare. Men inte ens detta räcker för att finansiera den generella välfärdsstaten.
Människor som har jobb får betala för dem som inte arbetar. Människor som tjänar mycket pengar får se sina tillgångar överförda till andra som har lägre inkomster eller inga alls. Människor som satsar tid, pengar och energi på att skapa jobb för andra och tillväxt för landet straffas med högre skatter.
Så ser dagens spelplan ut. Vilket är illa nog.
Då kan man tycka att de som skapar välstånd och drar in pengar borde vara uppskattade – eftersom de betalar notan för så många andra.
Men icke. Höginkomsttagare behandlas ogint och med misstänksamhet i vårt samhälle. Företagare motarbetas. Människor som ger (eller tvingas ge) av det som är deras till andra, de bespottas av sossarna, vänstern och den tjattrande klassen. De som bidrar och betalar för andra förväntas trots det känna något slags skam över att de är framgångsrika. En destruktiv avundsjuka ligger som en blöt filt över landet.
Ett land som inte tillåter folk att lyckas kommer i längden inte heller att ha råd att ta hand om dem som misslyckas. Så enkelt är det. Men det kommer svenska folket förmodligen inte att inse förrän det är för sent.
Läs även:
Thomas Engström: Farväl till välfärden »
Motpol: Välfärdsstatens strupgrepp »
Men det vet vi ju sedan länge att vänsterdräglet föredrar att alla ha det lika jävligt istället för att alla har det bra och vissa det väldigt bra.
SvaraRaderaJag undrar just det. Vänsterns senaste utspel leder ju till, efter enkel konsekvensanalys, att endast de rika skall få välja...!?
RaderaVem är rik/privilegierad i vänsterns idealsamhälle och varför skall endast de få ha något val?
Frågan är inte enbart retorisk.
Från Egnells kommentarsfält:
SvaraRaderaMöjligheten att med reformer vända Sverige i riktning mot ett gynnsammare lägre skattetryck är sedan länge förbi.
Till viss del beror det på vad du tar upp i dagens blogg, ex. att elektoratet i stort tror sig vara nettovinnare på ett högt skattetryck, dvs fördelningspolitiskt gynnade.
Det absolut största hindret till att minska Sveriges högskattepolitik är dock den kader av diversearbetare som får sin utkomst via den skattefinansierade guldkalven. Jag avser definitivt ej offentligt finansierad vård, skola, militär etc utan istället entouraget kring makten.
Dessa diversearbetare återfinns inom en sfär vars kreativitet i att uppfinna skattefinansierade uppdrag tycks outsinlig.
I en ohelig allians dansar facken, de politiska partierna, folkrörelserna, särintressena, sakkunniga lobbyister, AP fonder, religiösa grupperingar, högskolor och universitet, SR/SVT och annan media m.fl. m.fl. runt sagda kalv – alla får de bidrag, direkt eller indirekt, av Sveriges skattebetalare – alla tjänar de på att högskattepolitiken vidmakthålles.
Utredare, politiskt sakkunnig, ombudsman, riksdagen, ambassadör eller generaldirektör; karriärsposter så väl som reträttposter tillsätts mellan skål och vägg, nepotismen frodas, lojalitet betalas – integritet bestraffas.
Via partibidrag, föreningsbidrag, presstöd, stöd till idrotten, kulturbidrag, utbildningsbidrag, regeringskansliet och riksdagens kostnader etc etc flödar skattebetalarnas pengar ned i de dansantas lönekuvert.
Få av dessa diversearbetare kommer aktivt att arbeta för att avskaffa högskattepolitiken. Dels för att många skulle förlora sina skattefinansierade arbeten, dels för att de är väl medvetna om att i den privata sektorn i ett lågskattesamhälle krävs andra talanger än vad de besitter.