Identitetspolitik är en härskarteknik

Identitetspolitik syftar inte till dialog. Istället är den destruktiv. Den går ut på att tysta människor.

Genom hemsnickrade, värdeladdade antaganden skapar identitetspolitiken falska premisser – vars syfte är att ge godtyckliga teser en förment moralisk tyngd.

Detta avskräcker människor från att uttrycka andra åsikter. Man försvårar kritik och rationell analys genom att ersätta fakta och logik med känsloladdad hittepåmoral. Vilket är effektiv härskarteknik.

Identitetspolitiken är det fria ordets fiende och den öppna debattens dödgrävare.

Den är dessutom en ulv i fårakläder. Identitetspolitik bygger på att göra skillnad på folk och folk – utifrån till exempel hudfärg, etnicitet, kön, sexuella preferenser eller religion. Resten av samhället håller på att lämna sådana tröttsamma fixeringar bakom sig.

Samtidigt tycks identitetspolitikens profeter vilja utgå från något slags postmodern tanke om att det inte finns några bestämda värden eller absoluta sanningar. Vilket blir obegripligt när den själv faktiskt kategoriserar människor utifrån objektivt observerbara egenskaper som hudfärg och kön. Man måste på allvar överväga att det hela är en metafysisk installation från Konstfack.

Alternativet är mycket enkelt: Att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten.