SR Studio Ett hade i eftermiddags ett tröstlöst inslag om den svenska migrationsbyråkratin.
Människor är frustrerade över att det tar lång tid innan de ens får börja lära sig svenska. De är upprörda över att de inte får börja jobba och försörja sig själva. Många blir kvar på asylboenden i åratal, i brist på riktiga bostäder. De tappar gnistan.
Visst, Migrationsverket och många kommuner går på knäna och trycket från ett stort antal ankommande är stort. Systemet som det ser ut i dag är helt uppenbart inte dimensionerat för den rådande flyktingsituationen.
Men jag undrar... Fungerar Migrationsverket så rationellt och effektivt som det skulle kunna fungera? Det verkar ju som om man, i vart fall emellanåt, gör mer skada än nytta. Om detta är det knäpptyst i debatten.
Vad säger till exempel Riksrevisionen? Kan man öppna alternativa vägar i vilka civilsamhället kan hjälpa till att slussa ut flyktingar? Finns det rent av kommersiella alternativ – som har ekonomiska incitament för att lyckas?
Och varför tycks studieförbunden och privata språkskolor inte vara en del av språkundervisningen? Så fungerar det ju i de flesta andra länder. Det viktiga är inte var och hur man lär sig svenska – utan att man kan visa att man når uppsatta mål. Vilket till exempel kan ske i form av ett prov eller något slags examinering.
I grunden finns även den akuta bostadskrisen. Utan en folkbokföringsadress trillar flyktingar ner i kön för SFI-kurserna. Och utan en bostad i någorlunda expansiva kommuner är det svårt att hitta ett jobb.
Nu skall vi inte upprepa misstagen med miljonprogrammet. Men borde det inte gå att hitta enklare och kanske tillfälliga lösningar på något som i vart fall är pendlingsavstånd till våra större städer, där jobben finns? (Kanke inte – eftersom politikerna vägrar släppa på de regelverk som i dag stoppar byggandet.)
Sammantaget är dagens situation inte bara ansträngd. Den möter inte de krav man borde kunna ställa på ett effektivt, rationellt och humant mottagande. Att minska trycket är en sak och förmodligen nödvändigt. Men vi måste också börja tänka nytt, utanför lådan.
Vilket aldrig kommer att ske i det Sossesverige där allt skall vara lika, där alla skall gå i samma takt i likadana raka led och där en storlek förutsätts passa alla. Så istället skolar vi in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet.
SR Studio Ett: Köerna till svenskundervisning för nyanlända är långa »
Det finns många privata utförare som står för SFI-undervisning, framför allt i de lite större städerna. Vissa är stora koncerner som även har annan vuxenutbildning. Men det verkar inte ha höjt kvaliteten.
SvaraRaderaDär ser man. Då får man utgå från att Migrationsverkets upphandling är undermålig.
RaderaVad jag for efter var dock snarare detta: Låt alla slags språkskolor som vill lära folk svenska. Det enda som är viktigt är att eleven klarar uppsatta mål i något slags test.
Varför utgå från att vi måste ha ett "aktivt mottagande" överhuvudtaget?
SvaraRaderaPå 50- och 60-talen hade inte Sverige någon flyktingmottagning och inte någon invandringspolitik med flyktingförläggningar och arbetsförbud. De som kom hit fick jobba och stå på egna ben, ta eget ansvar och arbeta sig upp i samhället.
Det var innan facken kom på att de-tar-våra-jobb och allt ställdes om till att bara acceptera sådana som inte riskerar att konkurrera om jobben.
RaderaRationellt och humant vore att inventera bostadsbestånd och vilka arbeten som kan besättas innan man bestämmer storleken på mottagandet.
SvaraRaderaDu menar alltså att politiker ska tänka efter före, tja grisarna kanske flyger imorgon samt helvetet fryser till is också?
RaderaDet kanske är eleverna som är problemet. Ingen som tänkt så långt?
SvaraRadera