Det bakvända Sverige

Svensk politisk debatt är absurd...

Samma krafter som vill ha en omfattande välfärdsstat, som inte ser något problem med bidragsinvandring och som bekymmerslöst är beredda att sätta sprätt på offentliga medel – är som regel de samma som är fientligt inställda till fritt företagande, tillväxt och till enskilda människors skapande och spontana, frivilliga samarbete.

Var tror de egentligen att pengarna kommer ifrån?

Om de nu vill ha spenderbyxorna på sig (vilket de inte bör) – borde de då inte istället vara glada och tacksamma över att det finns människor och företag som är beredda att skapa det välstånd och de resurser som krävs? Borde landets entreprenörer då inte vara deras hjältar?

Allt blir helt bakvänt när man sätter "välfärd" före välstånd. Då kommer man inte att uppnå någotdera. Om man däremot sätter välståndet och de krafter som skapar det i främsta rummet – då kan man få en fungerande välfärd mer eller mindre på köpet.

Eller ännu bättre, låt civilsamhällets spontana ordning skapa våra välfärdslösningar. Sådana måste då vara stabila och hållbara för att vinna människors stöd – till skillnad från den generella välfärdsstatens ohållbara pyramidspel.

Frågan är var smärtgränsen går. Är det när kommunalskatten kryper över 40 procent? Eller när pensionssystemet går över styr? Kommer ekonomins grundläggande realiteter alls att gå upp för den härskande politiska klassen och den tjattrande klassen innan det är för sent?

Staten är – med Frédéric Bastiats ord – den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.