Fredag i rättsstaten

Jag håller just nu på att kika lite närmare på landets domstolar. Det innefattar en del besök i rätten - vilket emellanåt är en rätt märklig upplevelse.

Dels har vi naturligtvis förhärdade skurkar, känslokalla våldsbrottslingar och korkade busar att bli förbannad på. Men inte sällan är det målkåta åklagare, ointresserade försvarsadvokater och uttråkade rådmän man upprörs över.

Låt mig nu berätta om en häktningsförhandling, som jag besökte i eftermiddags. Varning för en lång drapa. Men den har en viss poäng.

Innan vi börjar kan det vara på sin plats att påminna om vilka skäl som kan åberopas för häktning. Ett är att brottet i fråga kan ge minst två års fängelse (och att det är troligt att brottet verkligen har begåtts). Ett annat är att den misstänkte kan försvåra utredningen, till exempel genom att förstöra bevis. Ett tredje är fortsatt brottslighet. Ett fjärde är att det föreligger risk för att den misstänkte flyr. (Vid skäl två till fyra skall straffvärdet vara minst ett år.) Detta gäller för svenskar. För utlänningar finns en brasklapp som ger dem andra regler. Om man inte har någon naturlig anknytning till landet, kan man bli inlåst ändå.

Nå väl.

Låt oss kalla den misstänkte för A. A är amerikansk medborgare, som i våras var på besök i Stockholm. En tillfällig bekant - B - även han amerikan - hade vänligt nog bokat och betalt ett hotellrum för A över internet.

A och B träffas på hotellet. De äter middag. En kvinna - C - ansluter sig. A och C vill idka privat umgänge och har, lämpligt nog, ett hotellrum på armlängds avstånd.

Då A inte har några svenska pengar på sig frågar han B om det är OK att sätta upp lite mat och dryck till rummet på rumsnotan. Visst, säger B och avlägsnar sig sedan.

Men - detta gick inte hem på hotellet. Eftersom rummet betalts i förväg går det inte att sätta upp något på notan. Då är man skum. Betala bums eller vi ringer polisen!

Person A har nu redan skrivit rumsnummret på notan - samt textat namnet på den som bokat rummet, det vill säga B.

Hotellet påstår att A har skrivit B:s namnteckning. Men det förefaller oklart om det fyra månader gamla vittnesmålet i handlingarna avser att han textade namnet eller skrev under med signatur.

Under det stök som följer med upprörda människor och polis kommer, enligt A, B tillbaka och skriver på den omdebatterade notan med sin namnteckning. Vilket naturligtvis inte alls hjälper.

Polisanmälan sker. Fyra månader går utan att något händer i saken. A, som är misstänkt för brott, stannar lydigt - frivilligt - i Sverige i väntan på att allt skall få en lösning. (Om han varit flyktbenägen, då har han haft gott om tid att lämna landet. Vilket han alltså inte gjort.)

Under tiden hinner hans pass gå ut. Den amerikanska byråkratin hittar någon administrativ detalj att hänga upp sig på. Så det kommer från och med i dag att ta tre till fem månader innan nya resedokument kan vara A till handa. Under den tiden kommer han inte ut ur Sverige - och inte heller in i USA.

Nu - efter fyra månader - kommer åklagaren på att visst fan - A är amerikan. Tänk om han flyr till Amerika! Låt oss häkta honom!

I sammanhanget skall sägas att A nu också har hunnit dra på sig en rattfylla, som han erkänt, vars påföljd kan bli sisådär en månad i fängelse. (Knappast häktningsgrund, således.)

A har således snällt hållit sig i landet de fyra månader ärendet har legat och samlat damm hos polis och åklagare. Nu kan han, som sagt, inte längre lämna landet på i vart fall tre månader. Han bor hemma hos en bekant i Stockholm. Flyktfara..? Det förefaller lite tveksamt.

Målet känns lite... tunnt. Den fjunige åklagaren försöker därför göra gällande att person B (som sedan länge lämnat landet) icke alls existerar. Att B bokat och betalt hotellrummet, tas ingen notis om. Däremot gör åklagaren stort nummer av att det mobiltelefonnummer som B hade i Sverige nu saknar abonnent. Åklagaren har inte kontrollerat med telefonföretaget om abonnemanget har tillhört B. För honom blir allt istället kristallklart av det misstänkta faktum att det just nu inte finns någon abonnent på nummret.

Det skall nu tilläggas att A inte kunnat kontakta B - eftersom nummret fanns i A:s mobiltelefon. Den lade polisen beslag på. Polis och åklagare försökte dock inte kontakta B - inte förrän efter flera månader, då B för länge sedan lämnat landet. En underlåtenhetssynd, kan man tycka. Och en rimlig förklaring till varför det inte längre finns någon B att tala med i telefon...

Man kan dessutom notera att polisens senfärdighet med mobiltelefonen minskats A:s möjligheter att komma i kontakt med B och därmed bevisa sin eventuella oskuld. Men, vaffan "Den som är oskyldig har inget att frukta!"

Således: Här är ett fall av möjligt bedrägeri. Det är ett skitfall som handlar om ett par tusen spänn, på sin höjd. Mycket är oklart. Polis och åklagare har, enligt traditionen, varit klantiga. Den misstänkte har snällt stannat i landet - och kan nu inte längre lämna det på grund av passkrångel.

Häktas? Gissa!

You bet! Här skall A låsas in - vilket är en traumatisk upplevelse för den misstänkte - och en stor kostnad för de svenska skattebetalarna.

Rådmannen gick på flytktfara och möjligheten att den misstänkte skulle kunna komma att undandra sig en eventuell månad i fängelse för rattfyllan. Det vet man ju hur utlänningar är...

Detta förefaller faktiskt inte helt rimligt - utan snarare på gränsen till hispigt.

Det är förvisso fullt möjligt att A är en skurk och bedragare. Men i så fall är han en rätt foglig och samarbetsvillig skurk, får man nog säga. En kallhamrad utländsk buse hade för det första flytt landet i tid och för det andra inte ställt sig till förfogande för inlåsning i häkte.

Jaha...

A förses med handbojor och förs till häktet. Åklagaren blänger elakt på mig för att jag låtit undslippa mig en uppgiven suck. Advokat och tolk lämnar nogsamt in sina räkningar. Rådmannen kan göra helg och åka till landet.

Så här går det till. Hela tiden. Varje dag. Överallt i vårt land. Folk blir inlåsta på tämligen lösa boliner. Häktningsskälen tolkas frikostigt. Människor som kanske inte alls borde låsas in fyller våra häkten. Skattebetalarna betalar.

Var det något mer..? Jo, just det. A är N, det vill säga neger. Men vad är det jag skriver? Svenska domstolar är väl inte rasistiska? Visst skulle rätten ha behandlat en välartikulerad, vit, amerikansk affärsman i kostym på precis samma sätt..?