Så minskar vi Sveriges EU-avgift

Se här, ett sammanträffande som kan bli en möjlighet...

• Sverige har tagit emot en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kommit till Europa, flest i proportion till invånarantalet i EU.

• EU diskuterar sin budget och vill bland annat höja Sveriges medlemsavgift kraftigt.

Om det är någon stake i det politiska ledarskapet – då bör Sverige kräva kompensation för att man tagit en större del av "ansvaret" än andra under migrationskrisen, genom en kraftigt sänkt EU-avgift.

Så var det valår igen...

Torsdag: Liberöl i Stockholm

Då är det åter dags för alla frihetsfrontare, frihetsvänner och andra frihetskämpar att dricka öl, vin och sockerdricka – umgås och konspirera över stort och smått.

Tid: Torsdag 24 maj från 18-tiden

Plats: Movitz pub, Tyska Brinken 34, Gamla Stan, Stockholm

Välkommen!

Riksdagen både kräver och förbjuder samtycke vid sex

Nu har riksdagen klubbat den så kallade samtyckeslagen. [ Länk 1 | Länk 2 ] Den antagna texten säger...

"Gränsen för straffbar gärning ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation, för att kunna dömas för t.ex. våldtäkt."

Naturligtvis skall sexuella handlingar människor emellan vara frivilliga. Men lagen kör helt av vägen. Istället skapar man ett rättsligt gungfly.

Låt oss betrakta frågan ur ett principiellt perspektiv. Gränsen för en människas frihet bör gå där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Problemet med den lag som antagits i dag är att det inte krävs någon kränkning. Det sägs till och med rakt ut att det inte krävs något uppsåt, vilket är anmärkningsvärt.

Detta gör det svårt, i vissa fall kanske omöjligt, att i förväg avgöra om en handling är laglig eller ej. Detta för att inte tala om hur komplicerat bevisläget blir.

Enda sättet att vara på den säkra sidan är nu att dokumentera samtycke genom avtal innan man ägnar sig åt sexuella aktiviteter med andra. Vilket kan vara något av en turn-off.

Ironin i det hela är att en situation där det verkligen finns ett explicit samtycke – nämligen vid sexköp – är fortsatt förbjuden.

Dessutom kan man konstatera att principen om samtycke inte alls gäller när politikerna själva vill tvinga svenska folket till ditt och datt.

Det bakvända Sverige

Svensk politisk debatt är absurd...

Samma krafter som vill ha en omfattande välfärdsstat, som inte ser något problem med bidragsinvandring och som bekymmerslöst är beredda att sätta sprätt på offentliga medel – är som regel de samma som är fientligt inställda till fritt företagande, tillväxt och till enskilda människors skapande och spontana, frivilliga samarbete.

Var tror de egentligen att pengarna kommer ifrån?

Om de nu vill ha spenderbyxorna på sig (vilket de inte bör) – borde de då inte istället vara glada och tacksamma över att det finns människor och företag som är beredda att skapa det välstånd och de resurser som krävs? Borde landets entreprenörer då inte vara deras hjältar?

Allt blir helt bakvänt när man sätter "välfärd" före välstånd. Då kommer man inte att uppnå någotdera. Om man däremot sätter välståndet och de krafter som skapar det i främsta rummet – då kan man få en fungerande välfärd mer eller mindre på köpet.

Eller ännu bättre, låt civilsamhällets spontana ordning skapa våra välfärdslösningar. Sådana måste då vara stabila och hållbara för att vinna människors stöd – till skillnad från den generella välfärdsstatens ohållbara pyramidspel.

Frågan är var smärtgränsen går. Är det när kommunalskatten kryper över 40 procent? Eller när pensionssystemet går över styr? Kommer ekonomins grundläggande realiteter alls att gå upp för den härskande politiska klassen och den tjattrande klassen innan det är för sent?

Staten är – med Frédéric Bastiats ord – den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Afghanerna - migrationsdebattens "cykelställsfråga"

Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna tycks ha blivit en infekterad symbolfråga för hela migrationsdebatten. Ändå är dessa fall bara en droppe i havet, dessutom med rätt speciella förutsättningar.

Det som anförts mot dem är bland annat att de är män, att de saknar ID-handlingar och att många har uppgivit en felaktig ålder. Frågan om kön är irrelevant. Identitet och ålder är däremot relevanta frågor, men där är det som det är. Ett liv i exil i Iran eller Pakistan är ofta ett papperslöst liv.

Att de är unga kan knappast hållas emot dem. Unga människor är de som har störst förutsättningar att behärska språket, komma in på arbetsmarknaden, integreras och bära sina egna välfärdskostnader. Vad som däremot kan vara problematiskt är om de kommer att ta hit äldre släktingar, som blir kostsamma för systemet. På den punkten behöver systemet stramas upp.

I en perfekt värld får människor bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

Nu lever vi dock inte i en perfekt värld, utan har det system vi har. Vilket man får förhålla sig till, om man vill diskutera aktuella frågor.

Hur ser det då ut, om man försöker se nyktert på just denna fråga?

• De unga afghanerna har varit här i åratal, har redan kostat en massa pengar för mottagande och har som regel kommit igång med studier eller arbete. Det senare är även en förutsättning för att de alls skall få stanna, enligt regeringens (förvisso illa skrivna) förslag. De har större förutsättningar än många andra att bli "lönsamma" samhällsmedborgare.

• Många av dem har inget att återvända till i Afghanistan, då de redan levt i exil i grannländerna.

• Afghanistans framtid är ytterst oviss. Går det som det brukar gå, då kommer det att sluta i att landet blir teokratiskt, förmodligen med totalitära inslag. Dessutom har Sverige (om än i begränsad omfattning) varit inblandat i kriget i landet. And if you break it you buy it. Därför kan man diskutera om vårt land möjligen har något slags ansvar för att ta emot de unga afghanerna.

• Slutligen, sedan de kom hit har reglerna ändrats – under den långa tid deras ärenden har malts i Migrationsverkets kvarnar. Man skulle kunna argumentera för att de skall bedömas efter de regler som gällde när de kom hit, och inte bli offer för retroaktiva regler och myndigheternas tröghet.

Så, på rationella (och för all del humanitära) grunder... Låt dem stanna. Det finns många andra och större problem med migrationen. De här killarna har bara råkat hamna i en symbolisk tävling om vilka partier som vågar framstå som elakast mot flyktingar.

(Men om några av dem ägnar sig åt allvarlig eller upprepad brottslighet – då skall de naturligtvis ut. Då har de förverkat sin chans.)

På något sätt känns det som om detta blivit något av migrationsdebattens "cykelställsfråga" – en infekterad detaljfråga att älta och gräva ner sig i, istället för att ta tag i de stora och jobbiga sakerna.


(Edit: På förekommen anledning skall påpekas att detta är mina privata åsikter, om nu någon trodde något annat.)

Något är ruttet inom den svenska borgerligheten

De borgerliga partierna gick in i Decemberöverenskommelsen med öppna ögon. De har underlåtit att fälla en socialistisk regering. De tonar ner sin egen politik och identitet. Så det är knappast något att förvånas över att Allianspartierna släppte igenom den nya sjukvårdsskatten i riksdagen.

Något är uppenbarligen ruttet inom den svenska borgerligheten.

Det har pågått länge. Mycket som man motsatte sig när besluten fattades har "normaliserats" och ses nu för tiden som okontroversiellt bland Allianspartierna. Men det finns goda skäl att anta att sådant som var principiellt oacceptabelt i går är lika principiellt oacceptabelt idag. Det som har förändrats är de borgerliga partierna – som glidit vänsterut, köpt vänsterns problemformuleringar och övergivit sina principer.

Även om högerflanken inom Alliansen bara anser sig ha förflyttat sig mot mitten, så innebär det att hela det svenska politiska spektrat förflyttats vänsterut. (Håll ett gummiband med ett gem fastsatt på mitten mellan händerna, rör ena handen mot mitten – och se hur även mitten förflyttas.)

Mängden trams i den svenska samhällsdebatten expanderar i takt med hur mycket utrymme det ges. Och när ingen står upp för rimlighet, sunt förnuft och frihet – då blir det som det blir.

Mycket är Fredrik Reinfeldts fel. Han ledde avideologiseringen av Moderaterna och släppte bollen på sakområde efter sakområde. Han ödelade årtionden av borgerlig opinionsbildning. Han gjorde ett idédrivet parti till ett maktdrivet. Men vad skall man med makt till om man inte vet vad man skall göra med den?

Anagrammaskinen noterar: Anar nya metoder; ana enormt yrande; nya arma troende; rena nya armodet; ana en ny moderat; nya moderatrean – Nya Moderaterna.

Mycket talar för att den svenska borgerligheten är förlorad för gott. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men att göra det motsatta är svårare, för att inte säga omöjligt.

Friheten och det sunda förnuftet behöver nya, tydliga röster i svensk politik. Därför kandiderar jag till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet.

Från det lilla fängelset till det stora

Kolmårdenanstalten

Elvis has left the building. I någon mening.

Efter nio månader på ett till fängelse ombyggt gammalt sanatorium för lungsjuka går jag nu ut - till ett så kallat halvvägshus, för att återanpassas i samhället.

Till att börja med vill jag tacka för alla besök, vykort, böcker, utprintade delar av internet och glada tillrop. Det har varit mycket uppskattat.

Jag har i stort sett tagit saken med ro. Sådant man inte kan påverka är det ingen idé att hetsa upp sig över. Det har varit mycket tid till läsning och meditation. Som en annan Hannibal Lecter har jag suttit på mitt rum och lyssnat till Bachs Goldbergvariationer och lite annat örongodis på CD. (MP3-spelare är förbjudna.) På dagarna har jag städat vår avdelning med frenesi och studerat tysk grammatik. Tiden i de ändlösa kioskköerna har jag slagit ihjäl med Tjechovs noveller. Och på fredagskvällarna har jag ropat ut bingosiffrorna.

Man vinner på att vara hygglig mot folk. Jag fick till och med blommor av mina medklienter när jag for, vilket är lite... ovanligt. (Jo, det heter klienter - inte fångar - nu för tiden. Vilket varken i språklig eller praktisk mening är korrekt. Men politisk korrekthet går som bekant före allt annat.)

Kolmårdenanstalten är en smula märklig. Till exempel är personalen inlåst, men inte de intagna. (Det finns, bokstavligen talat, automatiska skjutdörrar av snabbköpstyp i entrén.) Vilket jag tycker berättigar till stilpoäng för en rymning med lakan, på serietidningsmanér, en natt härförleden. De intagna hålls helt enkelt på plats för att överheten säger så, för att alternativet (förflyttning till en klass 2-anstalt) är värre och klienternas position kontrolleras med fotbojor.

Jag har träffat många intressanta och trevliga människor under denna tid. Och en del andra. Men efter att i dag ha tillbringat 2 x 40 minuter i Stockholms tunnelbana kan jag inte direkt säga att klientelet är värre i det lilla fängelset än i det stora.

Allt har naturligtvis inte varit rosenrött. Att vara borta från internet har helt klart varit ett kännbart straff. Och Kriminalvårdens byråkrati kan emellanåt vara uppseendeväckande absurd. (Fast jag har bott i Belgien och jobbat i EU, så jag är inte imponerad.)

Nu skall jag tillbringa den återstående strafftiden, fram till den 15 augusti, på ett halvvägshus. Det är eget boende med självhushåll (och alkotest vid ingång) för klienter som skall slussas ut i samhället igen. På dagarna jobbar eller praktiserar man. Sedan har man ett schema där den mesta lediga tiden skall tillbringas på halvvägshuset - med ett antal timmar per vecka på fri fot, för inköp och egna aktiviteter.

Av byråkratiska skäl fick jag varken jobba eller praktisera med det jag egentligen jobbar med. Men jag har en annan och intressant praktikplats, så det blir bra ändå. Tydligen skall jag få aktivitetsstödsbidrag för detta, vilket lär kosta skattebetalarna ytterligare en slant.

Den totala notan för hela den här processen lär överstiga vad staten anser att jag är skyldig i skatt många gånger om. Men det är väl inte pengarna, utan principen. Skattebasen måste till varje pris upprätthållas - speciellt i tider då folk kan få för sig att staten inte uppfyller in del av "samhällskontraktet".

Men nu är jag i vart fall online igen, lagom till min riksdagskandidatur. Pin livat!

I skuggan av partiledardebatten

Så har det varit partiledardebatt igen. Kanske är det mest intressanta det vi inte fick se.

Stats-tv:s studio var fylld med partiledare som anser sig veta allt - och som gör anspråk på att vilja styra och ställa över allt och alla.

De vill bestämma över våra liv. De vill ha makten över två tredjedelar av våra inkomster. De har ett centralistiskt perspektiv och ägnar sig gärna åt micro management.

Men vad vi får är vårdköer, en havererad polis, en skola i kris och skrytbyggen. Är det förvånande?

Det verkligt intresanta är den spontana ordning och utveckling som hamnar i skuggan av dagens partipolitiska gnäll: Människors initiativkraft, kreativitet och företagsamhet. Entreprenörskapets förmåga att skapa utveckling. Mångfaldens och det frivilliga samarbetets förmåga att sålla fram de bästa och rimligaste lösningarna... Allt detta som kvävs av våra riksdagspartiers arroganta och monolitiska förhållningssätt till vårt samhälle.

Det handlar om att politiken dödar idéer, initiativ, projekt, samverkan och spontan utveckling - innan sådant ens hinner se dagens ljus. Istället vill riksdagspartierna att alla skall göra likadant, gå i takt och att en storlek skall passa alla.

Det är här det behövs en politisk motkraft - som vill rulla tillbaka överhetens centralism och istället befria människan. Vilket dagens riksdagspartier aldrig kommer att medverka till...