Ett rättvist Sverige

Den öppna, demokratiska rättsstaten bygger på en enkel princip - på vilken vår västerländska civilisation och fredlig mänsklig samexistens vilar: medborgerlig jämlikhet.

Alla skall vara lika inför lagen. Alla skall ha lika rättigheter inför staten.

Sedan är är det skit samma om man heter Andersson, har någon speciell hudfärg, vem man ligger med, vad man tror på eller var man kommer ifrån.

Det är när överheten börjar betrakta människor som kollektiv - och skiljer på olika kollektivs fri- och rättigheter som det brukar gå över styr.

Ingen kan rå för var den föds eller hur den ser ut. Människor skall bedömas utifrån sina handlingar.

Sedan får man vara som man vill, så länge man inte tvingar eller skadar någon annan.

CC0 | Substack » | Patreon »

Gen Z behöver mer Sokrates och mindre revolution

De utlovade Gen Z-kravallerna här i Berlin tycks i stort sett ha uteblivit. Lite gruff här och där. En del våldsvänster stökade efter demonstrationerna.

Jag ser i media att det inte var mer än femtusen demonstranter vid Brandenburger Tor. Och en del vänsterfolk vid Rosenthaler Platz.

Tydligen hade vissa medarrangörer hoppat av eftersom de var rädda för att arrangemanget skulle leda till våld. Andra för att manifestationens olika paroller och deras bakomliggande organisationer inte var helt kompatibla.

Ett öde Ku'damm ser ut som om man förberett sig för flyganfall, med igenspikade lyxbutiker. Men plundringen verkar vara inställd.

En del stök i Hamburg, Frankfurt, Köln och några andra städer. Åter främst vänstergrupper. När de flesta andra gått hem för att göra läxorna.

Så den tyska ungdomen tycks ha varit förhållandevis återhållsam. I vart fall jämfört med den franska. Men man kan inte komma runt att många av deras paroller behöver ifrågasättas.

De på tv intervjuade ungdomarna klagar över att man inte lyssnar på dem.

Vi lyssnade på Greta - när hon hetsade västvärlden in i en ogenomtänkt klimatomställning som kan komma att kosta oss och kommande generationer vårt välstånd.

Så att låta barn leda oss är kanske ingen toppenidé. De är usla på konsekvensanalys och har begränsade referensramar.

Det är lätt att kräva förändring. Det svåra är att förklara hur den skall genomföras, vem som skall betala och vilka konsekvenser den får.

Ingen i historien har haft det så bra som dagens unga. Ingen. Så vi kan kanske börja med att visa en smula tacksamhet.

Ungdomen får utbildning och man kan i stort sett bli vad man vill. Om man vill.

Aldrig tidigare har så många haft så stora möjligheter. Ändå får man ibland intrycket att ungdomen lever i den värsta av världar.

Om man ser till Z-upprorets rötter - de franska skolornas förfall - är det värt att notera att dessa får mer och mer pengar - men att resurserna inte når eleverna, på grund av byråkrati och enorma pensionsåtaganden.

Det är trädet man bör skälla under, istället för att hata miljardärer.

Vad som behövs är lite sokratisk dialog. Att tvingas tänka igenom saker. Vilket möjligen kan vara ett sätt att bemöta populism, alarmism och känslomässigt betingade politiska trender.

Är vuxenvärldens uppgift att bekräfta allt ungdomen uttrycker eller att hjälpa den att tänka bättre?

Unga människor behöver utmanas intellektuellt, inte bara bekräftas i sina känslor och övertygelser.

Men det tycks dagens vuxenvärld tyvärr inte klara av, på grund av politisk finkänslighet. Eller feghet. Eller bekvämlighet. Vilket leder till att gamla misstag riskerar att upprepas.

Det är tragiskt att många unga dras till politiska rörelser i olika nyanser av rött som inte tänker längre än näsan räcker - och som huvudsakligen fokuserar på att riva ner och förstöra.

Vad som är tänkt att ske efter revolutionen är högst oklart. Som vanligt.

Tänk om all denna energi istället hade lagts på skapande, kreativitet och entreprenörskap. På omsorg, kärlek och samarbete. På att tillföra värde och bidra till samhällsutvecklingen.

På att bygga sin framtid. Om man vill ha någon.

Och det tror jag att väldigt många unga faktiskt begriper.

CC0 | Substack » | Patreon »

Centern - ett hinder för icke-socialistisk politik

Centerpartiet har blivit ett parti för folk som ser sig själva som moraliskt högre stående än andra. Vilket brukar vara en varningssignal.

Centerpartiet vill nog väl. Men vi har en verklighet att förhålla oss till.

Tidö-regeringen har haft ordning på finanserna, fått ner gängbrottsligheten och rustat upp försvaret. Vilket är statens grundläggande uppgifter: Sköta ekonomin och upprätthålla ordning och försvar.

Varför riskera allt genom att ge makten åt den rödgröna röra som ställde till med alla problem och som omgavs av kaos?

Varför ge makten till socialister som vill skapa ett samhälle som står i motsats till ett öppet, liberalt samhälle med fria människor och en fri ekonomi?

Centerpartister! Vad går först? Landets väl med en M+KD+L-regering?

Eller er beröringsskräck inför Sverigedemokraterna - driven till den punkt där ni alltid måste inta motsatt position, även om så SD påstår att jorden är rund.

En majoritet av svenska folket har röstat för en icke-socialistisk politik. Att ge dem vänsterkaos istället vore ett svek.

Centern kan få behålla sin grandiosa självbild. Centerpartisterna kan få fortsätta tycka illa om SD. Men låt inte det hindra bildandet av en borgerlig regering - som accepteras av C och SD.

Centerpartiets ledamöter behöver inte ens rösta för en sådan regering. Det räcker att ni trycker gult och avstår.

CC0 | Patreon »

Men argast av dem alla är Magdalena Andersson

Något ljushuvud på Sveavägen 68 har givit Magdalena Andersson rådet att inte jämt se så bister och förbannad ut.

Le. Och se. Det blev värre. Nu ser hon ut som en arg människa som försöker se glad ut. Spooky.

Magdalena Andersson inväntar och kräver att andra ska släppa sina röda linjer, men har själv en röd linje om att sitta i regering. Hon är inte bra på allt, Magdalena Andersson. Men hyckla, det kan hon. https://t.co/tSJC21kalz

— Susanna Silfverskiöld (@susannasilfver) October 17, 2026

Andersson, ännu argare efter valet

Redan innan valet var Magdalena Andersson tvär och sur. Möjligen för att hon redan då visste att det inte existerar något rödgrönt regeringsalternativ.

Men folket röstade fram de rödgröna och genast fick vi en ny rödgrön röra. Låt mig fundera högt...

Skulle Andersson mot all förmodan lyckas pressa in sina presumtiva stödpartier i en överenskommelse är risken uppenbar att en sådan ändå kommer att spricka - när C:s liberala ekonomiska politik under fyra år skall synkas med de gamla kommunisternas hat mot det kapitalistiska systemet.

Andersson har i skrivande stund inte ens lyckats få in sitt regeringsunderlag i samma rum. Än mindre på samma bild. Enda sättet att få ihop detta lär vara att övertyga V om att än en gång bli S dörrmatta, utanför regeringen.

När V - som inte vill bli duperade av S - valde moderaten Norlén till talman blev det en livlina. Nu kunde Magdalena Andersson med darr på rösten meddela att V blivit det femte Tidö-partiet och att hon därför stiger av sitt uppdrag att få ihop en regering.

Vilket inte har något egentligt samband. Det är mer att vara barnslig och grinig. Och en chans att sätta press på V för att partiet skall inse att dess eviga roll är att vara nämnda dörrmatta.

Men det kommer knappast att fungera. V har sin röda linje. C har sin röda linje. De är oförenliga.

Magdalena Andersson har väldigt få kort att spela. Speciellt efter S historiskt usla valresultat.

Att S steg av innan en första statsministervotering (som de ändå skulle förlora) är dessutom ett taktiskt knep för att M skall få talmannens uppdrag att bilda regering - för att sedan röstas ner i kammaren.

Skulle det bli flera voteringar vill man hamna i den fjärde och sista, då hotet om nyval hänger över alla. Enligt de som anser sig begripa är den som är först ut och blir nedröstad mindre trolig att bli den riksdagen röstar om i det sista försöket att välja en statsminister.

Så bli inte förvånad om även Kristersson meddelar att det inte går att få ihop någon fungerande riksdagsmajoritet och därmed undviker votering - så länge C stöder det socialistiska blocket, vill säga.

Det är högst osannolikt att vi skulle få en S+V+MP+C-regering. Som någon påpekade är de röda linjerna hos V och C vad som hindrar en ännu större oreda - nämligen att försöka jämka samman de två partiernas oförenliga politik.

Möjligen skulle ett uppdrag till C att bilda regering kunna bli en reality check för partiet. När det kör fast måste de kolla sina premisser.

Ett alternativ är att M+KD+L trycker gult och avstår om Magdalena Andersson bildar en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Utan V. Utan C. Utan MP. Då skulle man kunna göra upp i sakfrågorna i riksdagen med hoppande majoritet. Och hindra MP från att ödelägga vår energiförsörjning.

Ännu enklare vore att välja om den nuvarande M+KD+L-regeringen med aktivt eller passivt stöd från C och SD. Det skulle möjliggöra den icke-socialistiska politik som en majoritet (56%) av svenska folket faktiskt röstat för.

CC0 | Patreon »

Riksdagsvalet: Vad händer nu?

Till att börja med: Om M+KD+L-regeringen inte avgår och SD och C inte fäller den, då kan den sitta kvar. För SD måste en sådan regering vara bättre än en rödgrön. Och C får en borgerlig regering utan SD.

Men om det inte flyger: Låt oss slippa den värsta rödgröna röran. Släpp fram en ren S-regering. Utan V, MP och C.

Då kan de göra upp fråga för fråga i demokratins högborg - riksdagen.

Då kan till exempel S+L+KD+M+SD göra upp om kärnkraften. Då kan vi slippa Nato-motståndare i regeringen. Då kan Miljöpartiet hållas borta från att ödelägga tillväxt, utveckling och framåtskridande. Då kan Vänsterpartiets terrorkramare hållas borta från taburetterna.

Och om man ser bortom det politiska spelet och till sakfrågorna - då finns det en majoritet för icke-socialistisk politik med C+L+KD+M+SD i riksdagen. Förutsatt att C inte binds upp i en S-ledd regering, vill säga.

Vi tar det igen: Det finns en majoritet för icke-socialistisk politik i Sveriges riksdag. Slarva inte bort det.

Vad skall en »gammal moderat« rösta på?

I morgon skall jag gå till ambassaden och rösta. Nu skall jag tänka högt för att reda ut vem som får min röst.

Den rödgröna röran går bort. Inte kaos, bråk, identitetspolitik, socialism, energikris och skakig säkerhetspolitik igen. Det gäller även Centern, som i årtionden varit ett hinder för borgerlig politik i Sverige. (Centerpartister borde rösta på Liberalerna istället.)

Medborgerlig Samling syns tyvärr inte i de nationella mätningarna. Eftersom jag vill att min röst skall påverka valresultatet går de bort även denna gång. Hade jag haft rösträtt i svenska lokalval hade jag dock röstat på dem. (De verkar bland annat bubbla i Göteborg.)

Då återstår Tidö-samarbetet som vänt ekonomin från bland de sämsta i EU till en av de bästa. Som vill att vi skall ha en stabil elförsörjning med kärnkraft som baskraft. Som lagt om kursen för att knäcka gängbrottsligheten. Som återupprustar det svenska försvaret. Som vill ha ett bättre företagsklimat, även om mycket återstår att göra där. Skatten har sänkts. Man är till och med bland de bästa i klassen vad gäller klimatutsläppen.

Liberalerna känns teknikfientliga och är för socialliberala för min smak. Även om Simona Mohamsson är en frisk fläkt och Romina Pourmokhtari är en stjärna.

Kristdemokraterna känner jag ingen direkt samhörighet med. Ebba Busch är skicklig, men hennes stunt med att hemligstämpla offentlig finansiering av gröna projekt får mina varningsklockor att ringa.

Sverigedemokraterna är i stora delar sossiga, känslodrivna och oproffsiga. Möjligen att jag kan tänka mig att rösta på dem i EU-valet, där de ligger rätt vad gäller internetfrågorna och EU:s makt. Men inte nu.

Moderaterna? Det är många frågor där jag är på kant med dem, som massövervakning och drogfrågan. Partiets märkliga turer om juridiskt kön ger dåliga vibbar. Att man inte lyckades desarmera frågan om tonårsutvisningarna innan den blev ett problem var oskickligt. Att inte hantera frågan om kompetensutvisningar och övergångsregler för spårbytare likaså. (Man skall inte jävlas med folk som sköter sig, jobbar, betalar skatt och gör allt rätt.) Fullmaktslagen. Anonyma vittnen. Dousas friflygande i Mellanöstern-frågorna. Med mera.

Å andra sidan har jag hellre Gunnar Strömmer (M) än Teresa Carvalho (S) som justitieminister. Under hans tid har Sverige till och med lyckats få gängkriminella utlämnade från länder som annars är mycket svåra att samarbeta med.

Pål Jonson (M) är en oerhört kompetent och klok försvarsminister. Att ersätta honom med Peter Hultqvist (S) - som ser försvaret som en regional- och arbetsmarknadspolitisk åtgärd - vore en katastrof.

Carl-Oskar Bohlin (M) är inte bara en fantastiskt duktig civilförsvarsminister. Han är dessutom en politiker som inte tar hur mycket skit som helst. Vilket är uppfriskande.

Moderaterna är dessutom ett parti med en realistisk energipolitik. Och de är i förhållandevis god kontakt med verkligheten.

Det kokar ner till att jag - under protest - kommer att rösta på Moderaterna.

Och mitt personkryss går till Carl-Oskar Bohlin, igen.