2021-01-16

Därför kan du aldrig vinna en debatt i sociala media


Att tillrättavisa människor är svårt. För att det skall vara framgångsrikt bör det ske utifrån personliga erfarenheter (istället för att gissa vad andra tycker eller gå på rykten) och ske i direkt anslutning till händelsen. Framförallt måste det ske i enrum, utan publik.

Ingen (eller i vart fall väldigt få) är beredd att erkänna ett fel - hur uppenbart det än är - om diskussionen sker inför andra.

Eftersom vi alla har fel rätt ofta gör detta situationen komplicerad. Speciellt i politiken, där stora delar av spelet går ut på att framställa sina motståndare i dålig dager. Maktkampen går som regel före sanningen, verkligheten och logiken. Vilket i sin tur ökar polariseringen.

Likadant, fast i en annan skala, är det i sociala media. Oavsett hur fel någon har, så går det som regel inte att finna gemensam mark eller föra ett konstruktivt samtal - om personen i fråga riskerar att förlora ansiktet inför sina vänner och följare.

Här har vi även ett problem med media. De lever på sensationalism, konflikter och starka känslor. Som regel får ingen tala till punkt, utan ges kanske 15 sekunder för att belysa komplexa och svåra frågeställningar. Och hela idén är att göra det inför så många andra människor som möjligt. SVT:s partiledardebatter är ett skräckexempel.

Jag tror det är viktigt att försöka förstå sina motståndare. Det behöver inte innebära att man håller med dem. Men för att kunna föra ett meningsfullt samtal måste man förstå den andres perspektiv och argument. Annars stannar det som regel vid pajkastning.

Ibland kan det helt enkelt räcka med att fråga på ett icke-konfrontativt sätt och be sin motståndare förklara hur saker och ting är tänkta att fungera, för att slipa ner den värsta fanatismen.

Den kanadensiske journalisten och författaren John Sawatsky har haft några av sina största scoop - inte genom att agera skjutjärnsjournalist - utan genom att lyssna, fråga och få sina intervjuoffer att babbla på. Vad hände? Hur menar du? Varför är det så? Hur kände du då? Varför?

Människor tycker om att tala. Det är först när man får dem att göra det som man kan förstå varför de tycker som de tycker eller handlar som de gör. Och det är då man kan hitta eventuella luckor i deras resonemang och premisser.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är ibland som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

På sätt och vis är det lite som judo. Det vill säga att dra nytta av motståndarens utfall istället för att bara försöka parera och blockera dem.

Glädjande nog ser vi allt mer av långa och djupa samtal där folk får tala till punkt i såväl podcasts som på Youtube. Vilket som regel ger en mycket mer nyanserad bild än när debatten förs på till exempel Twitter eller i televisionens samhälls- och debattprogram.

Debattera gärna. Men tro inte att du kan få din motpart att byta position. Politisk debatt är till för publiken.

Jönssons lördagsvideo: Yttrandefriheten och nätplattformarnas kris



Bonusvideo: Rowan Atkinson on free speech


2021-01-14

Ett varningens ord, från 1944


I Vägen till träldom från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar, utan en ovillkorlig följd av dessa.«

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.«

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Demokratins många fiender


I sitt standardverk om totalitarismens rötter skriver Hannah Arendt att man inte bör förvänta sig att historien upprepar sig i sina detaljer. Hotet mot friheten kan komma från ett helt annat, oväntat håll.

Tyskarna har ett ordstäv som säger att historien upprepar sig inte, men den rimmar. Vilket möjligen lär oss att spana efter den totalitära staten i samhälleliga och grupp-psykologiska processer, snarare än i att förvänta oss att historien skall upprepa sig på samma sätt och med samma attribut som förra gången.

Arendt påpekar även att människor inte förstår att allt faktiskt är möjligt. Precis allt. Och det kan gå snabbt, vill jag tillägga. Det behöver inte ens finnas någon ond plan. Eller någon plan över huvud taget. Hon fortsätter: Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med goda föresatser, utan kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

En totalitär stat, eller i vart fall ett auktoritärt samhälle kan mycket väl vara resultatet av inkompetens, obeslutsamhet eller fruktan. Möjligen kan den också existera i god demokratisk ordning - i vart fall i formell mening - om de politiska makthavarna får för sig att samverka mot ett gemensamt hot.

Missköter sig politikerna tillräckligt kan det hotet mycket väl komma från folket. För om politikerna de höga skatterna till trots inte kan se till att samhällelig kärnverksamhet fungerar, då har de ju ingen funktion utan är är snarare en del av problemet.

Men i ett kontantfritt samhälle med en omfattande övervakningsapparat finns det kanske inte så mycket utrymme för folket att ta sig ton...

2021-01-09

USA i skymningszonen


Den amerikanska situationen är olycksbådande. Frihetens stamort på jorden är inne i en demokratisk dödsspiral där ingen är utan skuld.

Redan när Trump utlyste sitt 6 januari-möte fanns varningssignaler. »It will be wild.« Det var en öppen inbjudan till allehanda bråkmakare. Vilket naturligtvis är lätt att konstatera nu, i backspegeln.

Det fanns ingen plan, ingen organisation och gruppdynamiken fick spela fritt. Alla som någon gång haft med stora folksamlingar att göra vet att sådana ofta har en svans och att man måste tänka igenom upplägget väldigt noga för att ha kontroll på situationen.

I Washington i onsdags gav den allt mer isolerade Trump tiotusentals människor march-order och lämnade sedan situationen åt ödet. När mötet var över och folk tittade på sina mobiler igen fick de veta att vicepresident Pence inte tänkte tänja på konstitutionen. Resten blev ett självspelande piano.

Nu slutade det i en situation där Trump serverade sina motståndare allt de någonsin kunde önska på en silverbricka. Vilket inte bara kommer att drabba honom, utan hela det republikanska partiet och alla andra som vill försvara friheten mot socialismen - över hela världen.

I sin vilja att avsluta sitt presidentskap med ett fett »fuck you« tillfogade Trump friheten och dess förkämpar allvarlig skada för lång tid framöver. Om det var medvetet eller på grund av bristande omdöme är i sammanhanget av mindre betydelse. Skadan är redan skedd.

Att demokraterna och de media som lutar åt vänster mjölkar detta så hårt de kan riskerar att göra situationen ännu värre - men är inget att förvånas över. Gör tankeexperimentet att omständigheterna hade varit de omvända. Men det är ändå oroväckande.

I en situation som kräver omdöme och eftertanke driver demokraterna en linje som riskerar att bara förstärka polariseringen och att radikalisera Trumps svans. För att inte tala om att det kan driva Trump till nya infall. Trängda människor kan lätt bli farliga.

Varje handling skapar en motreaktion, som i sin tur föder sina motreaktioner och så vidare.

Att starta krig är lätt. Att skapa fred är svårt. Det senare kräver interaktion, tålamod och ett stort mått av statsmannamässighet. På den punkten imponerar det demokratiska partiets ledarskap för tillfället tyvärr inte.

Kanske hade situationen gått att desarmera om man i ett tidigare läge hade sagt att man tar uppgifterna om valfusk på det allvar sådana anklagelser förtjänar - och därför tänker reda ut dem i grunden. Men när man istället kategoriskt och med viss arrogans avfärdar något som tiotals miljoner människor faktiskt tror har hänt - då uppstår naturligtvis en frustration som lätt kan koka över i något annat. Vilket var precis vad som hände.

Så nu sitter vi här, i ett skakigt läge där ingen uppvisar så mycket som ett uns av social kompetens eller besinning - utan agerar i känslomässig affekt. Det gör mig förfärad.

Jönssons lördagsvideo om stormningen av Capitolium


2021-01-07

Amerikanska presidentvalet - game over


I den mån det hade varit möjligt att få till en opartisk, uttömmande och noggrann utredning om eventuellt valfusk - så dog den möjligheten i samma ögonblick som en del av Trumps anhängare tog sig in i kongressbyggnaden. Vilket man hade kunnat räkna ut i förväg.

När kongressen stormades fick Trumps motståndare precis de argument de behövde. Vilket stärkte dem så väl i anden som reellt genom att stormningen fick ett antal republikanska politiker att antingen lägga ner sina invändningar eller byta sida.

Stormningen var helt enkelt ett gigantiskt självmål. I vart fall om syftet var att få till stånd en slutlig granskning av valresultatet.

Hela tanken med demokrati är att man gör upp med ord och argument istället för våldsamheter och pöbelvälde. Demokrati är inget perfekt system, men alternativen är värre.

Även om detta säkert kommer att diskuteras sönder till förbannelse - så är det över nu. Trump har själv under natten meddelat att han är med på ett ordnat överförande av presidentmakten.

Jag vill dock envisas med att en utredning - som går till botten med sådant som är formellt ifrågasatt i det amerikanska presidentvalet - hade varit intressant och möjligen en väg framåt, upp ur skyttegravarna. Nu riskerar frågan att istället förbli ett öppet sår.

När det gäller demokratin är det lite som Cæsars hustru - det får inte ens finnas en misstanke.

Men efter trumpisternas stormning fick Biden de skäl han behövde för att helt kunna avfärda Trump, utan att ens behöva argumentera för saken.

Och Trump fick den spektakulära final han kanske kände att han behövde - för att kunna lämna över utan att förlora ansiktet inför sina anhängare och sig själv.

Så vem vet, alla kanske är nöjda.

Men någon stor dag för demokratin var det inte.


För den som orkar mer har denna Youtube-video en del tänkvärda poänger:


(P.S. Om jag hade varit amerikan hade jag varken röstat på Biden eller Trump, utan förmodligen på Jorgensen. D.S.)

2021-01-06

Eliasson, ett bondeoffer för att rädda Johansson, Andersson och Löfven?


Är MSB-chefen Dan Eliasson på väg att ta en kula för att rädda justitieminister Morgan Johansson, finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven?

I så fall är frågan var gränsen går.

Om det är otänkbart att åka på solsemester i strid med de gällande rekommendationerna, men inte tillräckligt allvarligt att ge sig ut i julhandeln eller att åka på skidsemester - var däremellan går då den magiska gränsen och varför?

Hur man än vänder och vrider på detta blir det inte bra. Inte nog med att politiker och toppbyråkrater anser sig stå över de pandemi-rekommendationer som gäller för resten av befolkningen. Nu är man även på väg att mäta nämnda politiker och toppbyråkrater med olika måttstock, till politikernas fördel.

Nu skall vi komma ihåg att Dan Eliasson har varit karriärbyråkrat i 30 års tid och nära medarbetare till den politiska makten ända sedan Freivalds och Bodströms tid som justitieministrar. Han har även varit biträdande chef för analys- och underrättelseverksamheten på Säpo. Och rikspolischef. Så han lär veta var liken finns nedgrävda...

Att tvinga bort Eliasson kan bli stökigt. Min gissning är att han förmås att avgå »frivilligt«, för att senare belönas med någon annan befattning - efter en tid i politisk karantän, men innan nästa riksdagsval.

Sedan hoppas regeringens spin doctors att väljarna glömmer bort att även justitieminister Johansson, finansminister Andersson och statsminister Löfven har syndat.

Uppdatering: Kl 15:35 kom nyhetsflashen. Min gissning visade sig vara korrekt.

2021-01-05

Att förbjuda och tysta det man ogillar?


En tråkig mänsklig egenhet är viljan att förbjuda saker bara för att man ogillar dem.

Det är att sätta sig över andra människors frihet. Det är att förvandla självständigt tänkande medborgare som ansvarar för sina handlingar till omyndiga undersåtar.

Nu talar vi inte om sådant som hotar andras säkerhet eller egendom - utan om företeelser som politiker, mediedrev, aktivister och allehanda moraltanter inte tycker om. Vilket resulterar i morallagstiftning som i sin tur ofta skapar brott utan offer.

Att upphöja sina personliga preferenser till lag (som upprätthålls med tvång) förefaller intolerant, trångsynt och arrogant. Lagen skall - i princip - vara förbehållen att skydda individen mot verkliga övergrepp från andra. Inte för att leka dockskåp med samhället och försöka ändra på folk.

Sedan får folk ha vilken privatmoral de vill. Det är den resandes ensak, så länge hon inte tvingar eller skadar någon annan.

På senare tid har det även blivit vanligt att människor vill förbjuda eller stoppa information som inte passar deras åsikter, förutfattade meningar eller agenda.

Till och med människor och organisationer som traditionellt stått på det fria ordets sida börjar släppa på sina principer, när det gäller information som inte passar deras världsbild.

Ja, det finns en massa knäpp, felaktig och jobbig information där ute. Men det är nog det pris vi måste betala för ett fritt och öppet samhälle. Och man kan inte utesluta att kättare någon gång faktiskt kan ha något att tillföra eller att de vet något som andra ännu inte känner till. Varje yttrande och all information bör därför bedömas på sina egna meriter.

Vi ser alltmer en tendens till att det är andra - inte vi själva - som sätts att bedöma vad som är korrekt, trovärdigt och acceptabelt. Det kan till exempel handla om traditionell media, sociala media, särintressen, människor och organisationer med en politisk dagordning eller politiken själv. De vill bestämma vilken information du skall få ta del av.

I sin nya Digital Services Act vill EU till och med upphöja lämpliga organisationer som företräder »kollektiva intressen« till så kallade Trusted Flaggers - det vill säga statligt godkända nätgranskare, med en direktlina till de sociala plattformarna. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är en oroande tendens att vi själva inte betros med att bedöma tillförlitligheten i den information som möter oss. Dels lägger vi då makten över vad vi får se i andras händer, utan att veta om de har en agenda och i så fall vilken. Dels blir vi då sämre på att själva kritiskt värdera information.

Som min gamle samhällskunskapslärare brukade påpeka »All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sitt budskap.« Det fungerar bra som tumregel.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Om någon skulle lyckas censurera allt som anses vara fel, stötande eller på annat sätt olämpligt - blir folket då inte väldigt sårbart om det ändå skulle serveras en stor, fet lögn?

Hur har man över huvud taget föreställt sig att ett samhälle skall kunna utvecklas om inte olika tankar och idéer fritt får prövas mot varandra? Ett samhälle som inte förmår tänka utanför boxen stelnar och stagnerar.

Och hur har de som anser sig själva veta bäst tänkt hantera oliktänkande?

I de gamla kommunistiska öststaterna kunde den som som satte sig upp mot överheten bli av med sitt jobb, kastas ut från sina studier eller rent av stämplas som sinnessjuk. Liknande saker kan faktiskt drabba människor idag, i Sverige. Det finns till och med en svensk konstnär som åker in och ut ur fängelse på grund av sin stötande konst.

Naturligtvis är sådant sällsynt i Sverige. Men det är snarare en grad- än en artskillnad mot hur det är i en totalitär stat. Utopier lämnar inget utrymme för folk att käfta emot, då målet redan är fastslaget.

Nu kommer man inte att lyckas tysta alla besvärande och oönskade röster, även om man försöker. I en uppkopplad värld kommer information alltid att söka sig nya vägar. Och vi har inte en aning om vilka kommunikationskanaler och plattformar som finns om tio år, eller ens om ett år.

Det enklaste är om vi lär oss respektera att människor har olika åsikter, uppfattningar och referensramar. Det är faktiskt bara vår tolkning av vad som yttras som gör oss upprörda. Då är det bättre att välja att vara intresserat analytisk och att värdera information mer i sak än form. Att uppmuntra en saklig diskussion istället för att söka gräl eller kräva deplattformering.

Och om någon envisas med att vara en idiot - då är det främst vederbörandes problem, inte ditt.

Allt skulle bli så mycket bättre om folk tog ansvar för sina egna åsikter och handlingar istället för att försöka styra och ställa över alla andra.