Sverige är ett synnerligen olämpligt land vad gäller att ta emot flyktingar.
Till att börja med – det är kallt. Ofta väldigt kallt. Så alla måste tas om hand bums. Även när systemet inte klarar de värsta topparna.
Speciellt i akuta situationer måste myndigheterna placera ut de i systemet nyinskrivna på de mest gudsförgätna platser omgivna av tyst, tät granskog. Kulturchocken måste vara ohygglig.
Och så är det lång väg hit, i vart fall för de flyktingar som tar sig genom hela Europa. Alla människor har rätt att söka asyl – men inte nödvändigtvis i Sverige. Speciellt inte om de passerar ett antal säkra, rimliga, fredliga och demokratiska länder på vägen.
Allt i Sverige bygger på personnummer. Så medan byråkratins kvarnar mal kan inte ens en fiktiv flykting som talar svenska, har en efterfrågad utbildning och entusiastisk arbetsmoral skaffa ett bankkonto, ta ett jobb eller skriva ett eget lägenhetskontrakt. Istället får många vänta i själsdödande ovisshet. Det är ovärdigt, på så många sätt.
Sverige är dessutom ett land som förlorat en stor del av sitt civilsamhälle. Visst, det finns idrottsföreningar och många andra som fyller en viktig funktion. Men mycket av det där kittet människor emellan har vittrat bort när staten har lagt sig i eller tagit över.
Jag drar mig till minnes en röst ur Erik Gandinis film »
The Swedish theory of love«. Budskapet var, fritt ur minnet att man kan inte få en kram i Sverige. Istället måste man ansöka om något.
Man kan inte bara kasta in människor som i många fall levt under teokratiskt förtryck och klanvälde i ett sådant kallt och sterilt system.
Här tror jag att myndigheterna inte kan göra speciellt mycket. Vad som däremot kan fungera är breda kontaktytor mot återstoderna av det civila samhället. För att visa hur allt funkar och varför. För att skapa sammanhang. För att bygga relationer. Men det tycks vara lättare sagt än gjort.
Ett annat problem är att skattemyndigheterna är nazister. Nu har de tydligen någon satsning på gång mot typiska invandrarföretag i förorterna. Och där stängdes en bakdörr till den svenska arbetsmarknaden för många, många tusen nya svenskar. Jag vill till och med påstå att en livskraftig svart ekonomi är nödvändig för väldigt många människors integration i samhället.
Och invandrare som etablerat sig, jobbar, betalar skatt och byggt ett liv – dem kastar vi ut om någon avtalsförsäkring någon gång råkat bli felbetald. Det är sinnessjukt. Och det sänder absurda signaler så väl till migranter som till svenska folket.
Sedan har vi den svenska rasismen. Som för mig symboliseras av identitetspolitiken. Den åstadkommer förvirring. Plus en samhällelig signal om att människor
skall struktureras in i olika fack beroende på faktorer som etnicitet, kön, sexuell läggning etcetera. Det vill säga att sätta icke påverkbara attribut framför individen och hennes kompetens. Hur kan
det vara något annat än rasism?
Jag kan som sagt inte tänka mig ett mer olämpligt land för flyktingmottagande än Sverige. Det ironiska är att mycket av allt detta beror på missriktad välvilja toppad med inkompetens. Man kan tycka att det väl ändå borde finnas expertis och rationella människor att ta in för att styra upp det här... eller?
Det är alltså inte bara flyktingarna det kan vara »fel« på. Sverigekoden håller på att spinna iväg bortom all kontroll och vansinnet eskalerar. Så sluta tramsa – och försök istället att hantera verkligheten som den är.
Slutligen – hur mycket statsminister Löfven än försöker få resten av EU att dela bördan, så kommer det inte att ske. Vi sitter med den hand vi fått. Sverige borde därför hålla inne med sin medlemsavgift i EU till dess den gemensamma flyktingpolitiken drabbar alla som varit med om att skapa den lika.
