De senaste tio åren har fruktan långsamt stärkt sitt grepp om Sverige.
Fruktan för att staten inte längre förmår upprätthålla den allmänna ordningen. Fruktan för terrorism. Fruktan inför övervakningsstaten. Fruktan för att de där nya människorna som inte ser ut som oss, talar som oss eller har våra traditioner på något sätt kanske kan vara farliga. Fruktan för att det välfärdssystem som är uppbyggt som ett pyramidspel kommer att haverera. Fruktan för att vi varken kommer att få pension, vård eller omsorg när vi blir gamla. Fruktan för att en sviktande tillväxt kommer att gå ut över vårt välstånd och vår välfärd. Fruktan för att vi alla kommer att dö en kvalfull klimatdöd, om Greta har rätt. Fruktan för energibrist. En oro över vad som egentligen håller på att hända med vår demokrati och våra medborgerliga fri- och rättigheter. En tilltagande känsla av att det kan vara farligt - eller i vart fall olämpligt - att säga vad man tycker.
Misstanken om att vi kan ha blivit lurade eller offrade i något oklart syfte. Eller helt enkelt bara dumpade, av politikens inkompetenta idioter.
Huruvida all denna fruktan verkligen är berättigad är omstritt. Vilket knappast gör oss speciellt mycket tryggare. Möjligen ökar det istället vår fruktan och frustration. För hur är något tänkt att hanteras om vi inte ens kan komma överens om vilka problemen är och hur de ser ut?
I detta känner många vanliga människor vanmakt, eftersom de inte ser vad de själva kan göra åt situationen. Eftersom de känner att de inte längre har kontrollen ens över sin egen livssituation. Eftersom de är utelämnade till en överhet som uppenbarligen varken är särskilt kompetent, begåvad eller ens förankrad i verkligheten.
I krissituationer finns det några vanliga reflexmässiga reaktioner. Att fly. Att slåss. Eller att bli paralyserad. Reptilhjärnan tar över och känslorna blockerar rimligare, alternativa och konstruktiva strategier.
För att alls kunna förhålla oss till allt detta måste vi försöka betrakta saker och ting för vad de verkligen är. Inte hur vi känner inför dem. Inte vad vi tror eller tycker. Utan för vad de verkligen är. Då kan vi möjligen börja hantera saker och ting på ett rationellt, effektivt sätt - med bibehållen respekt för individens rättigheter och människovärde.
För enda sättet att få utvecklingen att gå åt rätt håll är att identifiera och åtgärda de problem vi möter. Eller hur?
(Att - som nu - inte göra något är förvisso ett alternativ. Men även ett sådant val får konsekvenser. Närmare bestämt just de konsekvenser som så många fruktar.)
Släpp nu allt trams, lullull, poserande, tyckande och kännande - och fokusera på sådant som är viktigt, medan det fortfarande är möjligt att styra upp saker och ting.
Det är dags för folket att börja utkräva ansvar.
