Ett rationellt förslag i flyktingdebatten

Roten till asylkrisen är den generella välfärdsstaten. Bilden av Sverige som ett land som är alla goda gåvors givande är den direkta orsaken till att så många migranter sökt sig till just Sverige. (De tog sig knappast genom hela Europa för det fina vädrets skull.)

Hade den frihetliga principen gällt från början, då hade det inte blivit någon flyktingkris över huvud taget: Människor skall få bo var de vill, men inte på andra människors bekostnad (och inte inkräkta på andras egendom).

Jobb eller annan hederlig försörjning skall vara grundprincipen.

Personligen skulle jag gärna se ett alternativ till, nämligen att fysiska och juridiska personer frivilligt skall kunna ta på sig det ekonomiska ansvaret för en immigrants uppehälle, sjukvårdsförsäkring och alla övriga kostnader – fram till dess att rimlig egen försörjning är etablerad på ett trovärdigt sätt. Det vill säga utan att ligga andra till last. Då skapas också ett mycket starkt incitament för integration in i produktiv verksamhet.

Detta alternativ skulle kunna tillämpas redan i dag, inom dagens (förvisso orimliga) system – när det uppstår situationer där humanitära intressen kolliderar med ett fyrkantigt regelverk.

Låt då dem som kampanjar för ett eller annat ömmande fall eller en grupp flyktingar ta på sig det ekonomiska ansvaret, istället för att kräva att skattebetalarna skall plocka upp notan. Det är en rimlig princip som kan förstås av alla. Den skulle tjäna det humanitära intresset – och manifestera äkta solidaritet enskilda människor emellan. Svårare behöver det inte vara.

Då skulle vi dessutom få se hur djupt engagemanget egentligen går hos dem som idag solar sig i sin egen godhet så länge den bekostas med andra människors pengar.

Miljöpartiets totala svek om övervakningen

Miljöpartiet håller kongress. I opinionsmässig kris. Vilket delvis kan bero på att verkligheten hunnit ikapp dem. Delvis på att de regerat sönder sig – och svikit i kärnfråga efter kärnfråga.

I raddan av svek har ett kommit i skymundan, trots att det är totalt – massövervakningen.

MP har röstat nej till att riva upp FRA-lagen. De har röstat nej till att utreda samarbetet med amerikanska NSA. De sitter i en regering som gör allt för att fortsätta med datalagringen – trots att EU-domstolen två gånger sagt att den inte är OK.

Före förra riksdagsvalet var det andra tongångar. Då utmålade MP sig själva som en garant för individens rätt till privatliv. Då sa de bestämt nej till både FRA och datalagring. Sedan hamnade de i regeringen... och gjorde precis tvärt om.

Före valet var MP engagerade i frågan om att jakten på fildelare riskerar att ödelägga internets frihet, leda till censur och bana vägen för fler former av övervakning. Efter valet har de helt släppt den bollen. Kulturminister Alice Bah Kuhnke och språkröret Isabella Lövin har istället vridit politiken i rakt motsatt riktning.

I grunden handlar detta om människosyn. Om rätten till privatliv. Om medborgarnas rätt till fri information. Om balansen mellan individ och överhet. Här står MP i dag på Storebrors sida.

Miljöpartiet valde helt enkelt makten framför sina principer och framför sina löften till väljarna.

Och inte gör massövervakningen oss tryggare heller. Så gott som alla terrorattentat i Europa på senare år har utförts av individer som redan varit flaggade av polis och säkerhetstjänster – men som man inte klarat av att hålla ögonen på, eftersom man lagt resurserna på att övervaka hela befolkningen istället. Massövervakningens alla falska flaggningar gör det närmast omöjligt att sålla ut vad som är verkliga hot. Till och med seniora säkerhetsforskare (som Wilhelm Agrell) oroas över att all ny teknisk övervakning av alla svenskar går ut över det enda som visat sig vara effektivt för att komma till rätta med terrorhot – nämligen traditionellt mänskligt underrättelsearbete.

Så minskar vi Sveriges EU-avgift

Se här, ett sammanträffande som kan bli en möjlighet...

• Sverige har tagit emot en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kommit till Europa, flest i proportion till invånarantalet i EU.

• EU diskuterar sin budget och vill bland annat höja Sveriges medlemsavgift kraftigt.

Om det är någon stake i det politiska ledarskapet – då bör Sverige kräva kompensation för att man tagit en större del av "ansvaret" än andra under migrationskrisen, genom en kraftigt sänkt EU-avgift.

Så var det valår igen...

Torsdag: Liberöl i Stockholm

Då är det åter dags för alla frihetsfrontare, frihetsvänner och andra frihetskämpar att dricka öl, vin och sockerdricka – umgås och konspirera över stort och smått.

Tid: Torsdag 24 maj från 18-tiden

Plats: Movitz pub, Tyska Brinken 34, Gamla Stan, Stockholm

Välkommen!

Riksdagen både kräver och förbjuder samtycke vid sex

Nu har riksdagen klubbat den så kallade samtyckeslagen. [ Länk 1 | Länk 2 ] Den antagna texten säger...

"Gränsen för straffbar gärning ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation, för att kunna dömas för t.ex. våldtäkt."

Naturligtvis skall sexuella handlingar människor emellan vara frivilliga. Men lagen kör helt av vägen. Istället skapar man ett rättsligt gungfly.

Låt oss betrakta frågan ur ett principiellt perspektiv. Gränsen för en människas frihet bör gå där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Problemet med den lag som antagits i dag är att det inte krävs någon kränkning. Det sägs till och med rakt ut att det inte krävs något uppsåt, vilket är anmärkningsvärt.

Detta gör det svårt, i vissa fall kanske omöjligt, att i förväg avgöra om en handling är laglig eller ej. Detta för att inte tala om hur komplicerat bevisläget blir.

Enda sättet att vara på den säkra sidan är nu att dokumentera samtycke genom avtal innan man ägnar sig åt sexuella aktiviteter med andra. Vilket kan vara något av en turn-off.

Ironin i det hela är att en situation där det verkligen finns ett explicit samtycke – nämligen vid sexköp – är fortsatt förbjuden.

Dessutom kan man konstatera att principen om samtycke inte alls gäller när politikerna själva vill tvinga svenska folket till ditt och datt.

Det bakvända Sverige

Svensk politisk debatt är absurd...

Samma krafter som vill ha en omfattande välfärdsstat, som inte ser något problem med bidragsinvandring och som bekymmerslöst är beredda att sätta sprätt på offentliga medel – är som regel de samma som är fientligt inställda till fritt företagande, tillväxt och till enskilda människors skapande och spontana, frivilliga samarbete.

Var tror de egentligen att pengarna kommer ifrån?

Om de nu vill ha spenderbyxorna på sig (vilket de inte bör) – borde de då inte istället vara glada och tacksamma över att det finns människor och företag som är beredda att skapa det välstånd och de resurser som krävs? Borde landets entreprenörer då inte vara deras hjältar?

Allt blir helt bakvänt när man sätter "välfärd" före välstånd. Då kommer man inte att uppnå någotdera. Om man däremot sätter välståndet och de krafter som skapar det i främsta rummet – då kan man få en fungerande välfärd mer eller mindre på köpet.

Eller ännu bättre, låt civilsamhällets spontana ordning skapa våra välfärdslösningar. Sådana måste då vara stabila och hållbara för att vinna människors stöd – till skillnad från den generella välfärdsstatens ohållbara pyramidspel.

Frågan är var smärtgränsen går. Är det när kommunalskatten kryper över 40 procent? Eller när pensionssystemet går över styr? Kommer ekonomins grundläggande realiteter alls att gå upp för den härskande politiska klassen och den tjattrande klassen innan det är för sent?

Staten är – med Frédéric Bastiats ord – den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Afghanerna - migrationsdebattens "cykelställsfråga"

Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna tycks ha blivit en infekterad symbolfråga för hela migrationsdebatten. Ändå är dessa fall bara en droppe i havet, dessutom med rätt speciella förutsättningar.

Det som anförts mot dem är bland annat att de är män, att de saknar ID-handlingar och att många har uppgivit en felaktig ålder. Frågan om kön är irrelevant. Identitet och ålder är däremot relevanta frågor, men där är det som det är. Ett liv i exil i Iran eller Pakistan är ofta ett papperslöst liv.

Att de är unga kan knappast hållas emot dem. Unga människor är de som har störst förutsättningar att behärska språket, komma in på arbetsmarknaden, integreras och bära sina egna välfärdskostnader. Vad som däremot kan vara problematiskt är om de kommer att ta hit äldre släktingar, som blir kostsamma för systemet. På den punkten behöver systemet stramas upp.

I en perfekt värld får människor bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

Nu lever vi dock inte i en perfekt värld, utan har det system vi har. Vilket man får förhålla sig till, om man vill diskutera aktuella frågor.

Hur ser det då ut, om man försöker se nyktert på just denna fråga?

• De unga afghanerna har varit här i åratal, har redan kostat en massa pengar för mottagande och har som regel kommit igång med studier eller arbete. Det senare är även en förutsättning för att de alls skall få stanna, enligt regeringens (förvisso illa skrivna) förslag. De har större förutsättningar än många andra att bli "lönsamma" samhällsmedborgare.

• Många av dem har inget att återvända till i Afghanistan, då de redan levt i exil i grannländerna.

• Afghanistans framtid är ytterst oviss. Går det som det brukar gå, då kommer det att sluta i att landet blir teokratiskt, förmodligen med totalitära inslag. Dessutom har Sverige (om än i begränsad omfattning) varit inblandat i kriget i landet. And if you break it you buy it. Därför kan man diskutera om vårt land möjligen har något slags ansvar för att ta emot de unga afghanerna.

• Slutligen, sedan de kom hit har reglerna ändrats – under den långa tid deras ärenden har malts i Migrationsverkets kvarnar. Man skulle kunna argumentera för att de skall bedömas efter de regler som gällde när de kom hit, och inte bli offer för retroaktiva regler och myndigheternas tröghet.

Så, på rationella (och för all del humanitära) grunder... Låt dem stanna. Det finns många andra och större problem med migrationen. De här killarna har bara råkat hamna i en symbolisk tävling om vilka partier som vågar framstå som elakast mot flyktingar.

(Men om några av dem ägnar sig åt allvarlig eller upprepad brottslighet – då skall de naturligtvis ut. Då har de förverkat sin chans.)

På något sätt känns det som om detta blivit något av migrationsdebattens "cykelställsfråga" – en infekterad detaljfråga att älta och gräva ner sig i, istället för att ta tag i de stora och jobbiga sakerna.


(Edit: På förekommen anledning skall påpekas att detta är mina privata åsikter, om nu någon trodde något annat.)

Något är ruttet inom den svenska borgerligheten

De borgerliga partierna gick in i Decemberöverenskommelsen med öppna ögon. De har underlåtit att fälla en socialistisk regering. De tonar ner sin egen politik och identitet. Så det är knappast något att förvånas över att Allianspartierna släppte igenom den nya sjukvårdsskatten i riksdagen.

Något är uppenbarligen ruttet inom den svenska borgerligheten.

Det har pågått länge. Mycket som man motsatte sig när besluten fattades har "normaliserats" och ses nu för tiden som okontroversiellt bland Allianspartierna. Men det finns goda skäl att anta att sådant som var principiellt oacceptabelt i går är lika principiellt oacceptabelt idag. Det som har förändrats är de borgerliga partierna – som glidit vänsterut, köpt vänsterns problemformuleringar och övergivit sina principer.

Även om högerflanken inom Alliansen bara anser sig ha förflyttat sig mot mitten, så innebär det att hela det svenska politiska spektrat förflyttats vänsterut. (Håll ett gummiband med ett gem fastsatt på mitten mellan händerna, rör ena handen mot mitten – och se hur även mitten förflyttas.)

Mängden trams i den svenska samhällsdebatten expanderar i takt med hur mycket utrymme det ges. Och när ingen står upp för rimlighet, sunt förnuft och frihet – då blir det som det blir.

Mycket är Fredrik Reinfeldts fel. Han ledde avideologiseringen av Moderaterna och släppte bollen på sakområde efter sakområde. Han ödelade årtionden av borgerlig opinionsbildning. Han gjorde ett idédrivet parti till ett maktdrivet. Men vad skall man med makt till om man inte vet vad man skall göra med den?

Anagrammaskinen noterar: Anar nya metoder; ana enormt yrande; nya arma troende; rena nya armodet; ana en ny moderat; nya moderatrean – Nya Moderaterna.

Mycket talar för att den svenska borgerligheten är förlorad för gott. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men att göra det motsatta är svårare, för att inte säga omöjligt.

Friheten och det sunda förnuftet behöver nya, tydliga röster i svensk politik. Därför kandiderar jag till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet.