De rödgröna partiernas lösningar vad gäller allt från socialismens införande till klimatomställning har visat sig ha förödande konsekvenser. Som det brukar bli med utopier.
Det räcker inte med att tycka saker som låter fina och känns bra. Man måste vara i kontakt med verkligheten också.
Att till exempel avveckla kärnkraften i världens mest stabila och miljövänliga (för att inte nämna CO2-fria) energisystem, till förmån för el som bara produceras när det blåser är uppenbart en väldigt dålig plan.
Kärnkraften är bara ett exempel. Rödgröna partier vill alltid experimentera med vårt samhälle, ändra på folk, styra och ställa.
De tycks sakna förmåga till konsekvensanalys. Och de verkar inte förstå att samhället är ett dynamiskt system.
Petar man här, då förändras något annat där. Allt hänger samman och strävar mot något slags balans. Vad politiken gör är att störa denna process.
För att nå sina utopier måste de rödgröna ha total kontroll på och över allt i samhället. Hur skall de annars kunna förverkliga sina respektive utopier?
Man kan inte förvänta sig att de själva ser bristerna i sina resonemang. De rödgröna måste ständigt ifrågasättas, deras förslag granskas i detalj och deras argument bemötas. Det kan ske på olika sätt.
Sitt ner med någon vänstermänniska och be henne till exempel förklara hur visionen om lika utfall (ekonomisk jämlikhet) är tänkt att uppnås. Hur? Rent praktiskt.
Fördjupa gärna med frågor om hur den stora omfördelningen skall kunna genomföras utan ett stort mått av kontroll, tvång och våld...
Eller fråga exakt vad i vår vardag, våra liv och våra samhällen som de rödgröna vill ändra i klimatets namn.
Fråga varifrån elen skall komma 24/7. Speciellt som vi står inför en fördubblad elanvändning de närmaste 15 åren. Fråga tills du får ett begripligt, realistiskt svar - if any.
Sådana sessioner slutar inte sällan med att den som svarar inser att hon har besvärande luckor i sitt resonemang. Själv behöver du inte vara det minsta konfrontativ. Ställ bara de enkla men viktiga frågorna - och fördjupa.
»Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma« som fransmännen säger.
Det finns andra sätt att argumentera med folk som har konstiga politiska idéer. Ibland fungerar det att resolut debattera sönder dem och att skjuta ner deras antaganden i sak. Ibland fungerar känsloargument. Det varierar med situation och person.
Man kan ta diskussionen i vardagen. Vilket är viktigt. Drygt hälften av svenskarna instämmer enligt forskarna i följande påstående "I dagens politiska klimat kan jag inte öppet uttrycka mina åsikter eftersom andra kan tycka de är stötande."
Men då vinner ju de intoleranta galningarna. Det är i sammanhanget värt att notera att det är fler till höger än till vänster som undviker att säga sin mening.
Min poäng är att vi som är för ett fritt, öppet, demokratiskt samhälle i ständig utveckling måste bli bättre på att säga nej - när klåfingriga politiker vill leka dockskåp.
Idiotiska, farliga och kontraproduktiva idéer måste alltid bekämpas. Annars får de fäste, blir till praktisk politik - och orsakar skada i vårt samhälle.
Allt för länge har de vettiga människorna hållit tyst när missriktad välvilja lett politiken in på farliga vägar.
Allt för ofta rycker vi på axlarna när människor som möjligen vill oss illa gömmer sitt budskap bakom sådant som låter bra och passar deras syften.
Allt för många gånger har vi lämnat walk over, inför en gåpåig motståndare. Och då går det som det går.
Ta diskussionen. Var nyfiken. Ifrågasätt. Utan att brusa upp. På ett sätt som inte kan avfärdas som varken hat eller hot.
Varje handling - eller frånvaro av handling - formar vår framtid.
