Åter i Berlin slås jag som vanligt av kontrasten mot Sverige.
Visst, Tyskland är också ett högskattesamhälle. Tyskland har också sina problemområden, integrationsproblem och brottslighet. Ändå är allt helt annorlunda.
Människor har stor frihet att vara och göra som de vill — så länge de inte stör någon annan. Och saker och ting som måste fungera i ett samhälle fungerar, i stort sett.
Vi föreställer oss gärna frihet och ordning som två motpoler. Men Tyskland har bådadera. Sverige har ingetdera.
Här i »Kreuzkölln« har vi ungefär 50% tysk ursprungsbefolkning, 25% turkar och 25% blandade europeiska
expats. Det fungerar i stort sett friktionsfritt, eftersom det finns en helt annan respekt människor emellan än i Sverige.
Här finns ett levande gatuliv, som i sig skapar trygghet. Och det finns utrymme för spontanitet — som när
spätin (servicebutiken) ställer upp en storbilds-tv på trottoaren och säljer backvis med iskall öl till lokalbefolkningen i samband med någon viktig fotbollsmatch. Stol tar man med sig själv, hemifrån.
Människors frihet och makt över sina egna liv föder ansvar. Kan man göra sina egna livsval, då ser man de större perspektiven och sammanhangen. Då inser man att ens egen frihet är beroende av att man respekterar andra människor.
Polisen Berlin kommer när den behövs, om det så bara handlar om en cykelstöd. Dessutom kommer det i stökiga situationer alltid många poliser, tillräckligt många för att genom sin blotta närvaro kyla ner situationen.
Man går till sin doktor, som är en privatläkare. Sedan är det alltid honom/henne man har kontakt med. Behövs det, utfärdas remiss till externa undersökningar och till specialister. Men i slutändan landar allt på husläkarens bord, som har helhetsansvaret. Och skulle man vara missnöjd går det alltid att byta doktor. Samtidigt håller sjukhusvården en god kvalitet, trots (eller kanske snarare tack vare) att ingen sjukvård bedrivs i offentlig regi.
Trots att jag gjort mig känd som något av en svensk skattemartyr, så har jag inga större problem med att betala skatt i Tyskland. Dels handlar det om ett »samhällskontrakt« som jag frivilligt
valt att ansluta mig till och därmed har en tydligare moralisk skyldighet att leva upp till — jämfört med ett som jag tvingats in i. Dels fungerar det mesta som jag tycker är viktigt på ett rimligt sätt, till skillnad från i Sverige.
Så även om skatten (naturligtvis) är för hög och i princip är stöld, så känner jag att man i vart fall får något för skattepengarna i Tyskland. Vilket inte är fallet i det stagnerande och sönderfallande, socialistiska svenska systemet.
Och vill man — då kan man lämna så väl det allmänna tyska sjukvårdssystemet som pensionssystemet för att istället välja helt privata försäkringar och eget sparande. Vilket i så fall kompenseras med lägre skatt.
Livet i Berlin är ur ett vardagsperspektiv ungefär som jag vill ha det. Människor har stor frihet, vars gräns allmänt sett går där man stör någon annan. Det finns en respekt människor emellan. Ordningsmakten fungerar (och tycks vara fokuserad på att skydda och tjäna vanligt folk). Och inom sjukvården är tillgänglighet inget problem, så man känner att man får valuta för den avgift man betalt.
Saker och ting
fungerar — vilket är en förutsättning för att man skall vilja vara med i systemet över huvud taget.
Mer frihet. Mer ordning. Så skulle jag vilja ha det även i Sverige.
P.S.
Stöd denna blogg på Patreon »
 |
| Berlin - man kan ha både party och ordning |
