Några tankar kring EU-förslaget att förlänga upphovsrätten för fonogram från 50 till 95 år...
Det känns som om man skapar väldigt konstgjorda gränser. Jag kan tänka mig att det skulle kunna finnas tre "naturliga" lägen.
Antingen ingen copyright alls, vilket jag tycker är tveksamt.
Ett annat alternativ är upphovsrätt under upphovsmannens livstid, vilket kan vara rätt rimligt.
Ett tredje alternativ är evig copyright, vilket skulle innebära att upphovsrätten precis som all annan egendom kan leva vidare efter t.ex. arv eller försäljning.
(Jag tycker att det tredje alternativet i och för sig känns principiellt rimligt – att en upphovsman har fullt skydd för det han skapat och möjlighet att överlåta detta utan begränsningar – men det skulle medföra oerhörda praktiska, kulturella och kreativa problem.)
Nu ligger i och för sig inte något av dessa tre förslag på bordet. Den aktuella frågan är 50 eller 95 år (från inspelningsdatum). Eftersom båda dessa gränser är rätt godtyckliga – så lutar jag åt att man bör behålla den nuvarande, lägre, gränsen. Det är svårt att argumentera principiellt för någon av gränserna, men de praktiska problemen skulle bli betydligt större med 95 år. (Orphant works m.m.)
Åsikter?
(Se även filmen i bloggposten nedan)
Tidsgränsen bör ligga precis där de praktiska kostnaderna är som lägst och där vinsten i form av samhällsnytta är som högst. Med detta som utgångspunkt bör man kunna göra studier som är baserade på fakta. Jag skulle tro att man då skulle landa på en gräns inte längre än 10 år, oavsett inom vilket område det gäller.
SvaraRaderaDina tre alternativ ser jag absolut inte som de enda naturliga.
Ett annat sätt skulle vara att införa en avgift på de kommersiella rättigheterna. Eller en avgift på inlåsningseffekten.
SvaraRaderaDet skulle lämna det upp till rättighetsinnehavaren att själv besluta när det är mer lönsamt att släppa rättigheterna på ett verk än att låta bli.
Ett vanligt patent löper väl normalt över 20 år, litterär upphovsrätt 70 år efter författarens död (om jag minns rätt). Man kan ju tycka att de tre sakerna är så lika att ensamrätterna borde samordnas - och då gärna utan att välja livstid+70.
SvaraRaderaLikt Andreas B ser jag inget speciellt värde i upphovsmannens dödsdag. Av många skäl, men enklast är väl att säga att en immaterialrättighet bör vara fritt överlåtbar och att då behöva gissa sig till dess värde utifrån hur länge upphovsmannen råkar leva - det synes onödigt.
Kolla in den här grundkursen i amerikansk copyright "Fair(y) Tale Use of Copyright by Stanford Law School".
SvaraRaderaSkyddstiden var visst bara 14 år från början (historiskt stöd för Andreas argument).
Att låsa in 45 års kulturarv och ge nyckarna till katalogindustrin är ... "totally proposterous".
Och kolla här: Colbert remixar fett.
Själv ser jag inte upphovsrätt som en "naturlig" rätt på samma sätt som äganderätt - faktum är att den står i strid med både äganderätten (om jag köper en DVD får jag inte kopiera delar av den och använda i ett eget verk, men om jag köper en stol är det ingen som klagar om jag använder virket till att bygga något annat) och yttrandefriheten (jag får inte säga det jag vill om det redan står i ett verk som är skyddat av upphovsrätt). Så det "naturliga" läget ser jag som "ingen upphovsrätt alls".
SvaraRaderaMen pragmatikern i mig ser att det gärna bör finnas ett ekonomiskt incitament för att skapa nya kulturverk. Samtidigt vill man inte att detta incitament ska hindra annan kultur från att skapas. Jag menar, vad hade Disney varit idag utan ett gigantiskt kulturarv att göra film av (Snövit, Djungelboken, Alladin, o s v)?
Så någonstans får man göra en avvägning där inskränkningen i yttrandefriheten, äganderätten, och kulturellt nyskapande balanseras mot det ekonomiska incitamentet att få tjäna pengar på det man gör. Själv tror jag att det är väldigt få som räknar med att tjäna pengar på sitt skapande i mer än, säg, tio år efter att det skapade har blivit publicerat. Själva siffran är i sammanhanget givetvis förhandlingsbar, men jag ser det som självklart att upphovsrätten borde ha en fast varaktighet.
Ett problem i det sammanhanget är dock seriella verk, där en författare (eller annan upphovsman) fortsätter bygga vidare på sina verk under en lång period. Som exempel kan nämnas Terry Pratchett, vars Discworld-serie inleddes 1983, och som fortfarande publicerar nytt material (även om han snart kommer att sluta p g a Alzheimers). Många tecknade serier hamnar även i det här facket - Stålmannen firade t ex 70-årsjubileum i fjol.
Eventuellt skulle man kunna ha ett system som det USA hade fram till relativt nyligen, att man automatiskt fick ensamrätt på sina verk i X år (i deras fall 14, baserat på medellivslängder), och att man mot en avgift sedan kunde förnya dem för ytterligare en period, dock med en absolut bortre gräns.
Observera att detta alltså gäller de så kallade närstående rättigheterna. Ditt alternativ 2 med "upphovsrätt under upphovsmannens livstid" är alltså inte riktigt tillämpbart eftersom detta över huvud taget inte handlar om upphovsmannens rättigheter. Där gäller livstid+70 och det ligger inga andra förslag (just nu).
SvaraRaderaNej, detta handlar om de rättigheter som skivbolag, förlag etc har till själva inspelningen/tryckningen. De 50 åren (som föreslås bli 95) räknas från inspelningsdatumet och/eller tryckningsdatumet. Någon upphovsmans liv eller död har inte med saken att göra; dessa rättigheter tillfaller bolag och inte personer.
Skyddet löper på 50 år även om man gör en inspelning av ett verk skrivet av en sedan 70 år död upphovsman.
Vad är det som motiverar att upphovsrätten för fonogram skall gälla längre än skyddstiden för ett patent?
SvaraRaderaEvigt är det enda vettiga när det gäller upphovsrätt.
SvaraRaderaOm jag skriver en bok, men väljer att inte ge ut den utan att istället lägga manuset i en byrålåda, så är det väl ingen som vill förbjuda det. Det vore helt orimligt att någon skulle få rätt att tvinga av mig min hemliga bok efter säg 50 eller 75 år. Ser inte att det är någon skillnad om jag faktiskt publicerar boken, så folk faktiskt får möjligheten att läsa den.
Jag menar, varfr straffa den som producerar för andra mer än den som trycker på materialet, eller väljer att inte skriva någon bok öht.
faktum är att den står i strid med både äganderätten (om jag köper en DVD får jag inte kopiera delar av den och använda i ett eget verk,
SvaraRaderaBehöver det inte göra om du går med på EULAn.
Problemet med att binda upphovsrätten till upphovsmannens livstid är att det gör äldre och sjukare upphovsmäns verk mindre värdefulla. Incitamentargumentet för upphovsrätt handlar ju främst om att upphovsmän ska kunna tjäna pengar på att sälja eller, i praktiska termer, leasa sina verk till utgivare; utgivare skulle av uppenbara skäl värdera verk med en längre förväntad monopoltid lägre. Dessutom skulle det skapa ett incitament att mörda de upphovsmän vars verk man vill se fria.
SvaraRaderaEn konstant skyddsperiod löser det problemet, och minskar dessutom “orphan works”-problemet eftersom man inte behöver eftersöka upphovsmannens dödsdag för att veta när monopolet upphör.
Staffans kommentar om seriella verk är viktig. Det brukar ju sägas att den drivande faktorn bakom upphovsrättsförlängningar i USA är Steamboat Willie, som ger Disney monopol på Musse Pigg. Egentligen finns det dock inget uppenbart skäl för att monopolet på användning av element (som Musse Pigg, eller Discworld) ska vara knutet till monopolet på spridning av den första verket med dem (som Steamboat Willie, vilket uppenbarligen är ett gammalt kulturarv med begränsat ekonomiskt egenvärde, dock viktigt just för att Musse Pigg-monopolet är knutet till den).
En tänkbar lösning här är att element i seriella verk behandlas på ungefär samma sätt som varumärken, dvs. “ägaren” innehar ett monopol så länge elementet brukas och monopolet beivras. Faktum är att Musse Pigg och Discworld är inregistrerade varumärken i sina hemmamarknader. Man borde alltså överväga att låta Disney ha monopol på nya Musse Pigg-historier, och Terry Pratchett på nya Discworldhistorier, samtidigt som Steamboat Willie ses som en del av den kulturella allmänningen.
(När Steamboat Willie gjordes gällde upphovsrätten i USA i 28 år från publicering, med en möjlig förlängning på 28 år. Spridningsmonopolet skulle alltså senast ha löpt ut 1984. Det förlängda skyddet som gäller nu kan alltså inte ses som en del av incitamentet till verkets skapande. När första Discworldboken The Colour of Magic skrevs var skyddsperioden i Storbritannien livstid plus 50 år, så att slopa upphovsrätten på det verket skulle vara en inskränkning i det “utlovade” incitamentet. Även om jag vet att just Terry Pratchett och hans utgivare har tjänat långt mer på det verket än de väntade sig 1983 kan jag, som förespråkare för drastiskt förkortad skyddstid, inte påstå att en sådan ändring för verk som inte lämnat sin ursprungliga skyddstid är oproblematisk.)
Om du skriver en bok och låter den ligga i din byrålåda är knappast upphovsrätten aktuell - om någon får syn på den lär det röra sig om inbrott eller liknande.
SvaraRaderaMen upphovsrätt i evighet? Vem är upphovsman till Snövit? Ska Shakespeares efterlevande ha en massa pengar från alla filmer som gjorts baserade på hans pjäser? Ska Naxos betala en massa pengar till Beethovens ättlingar för rätten till hans symfonier? Är Marvel skyldiga släkten Sturlason pengar för att de gör serier om Tor?
Nej, nånstans måste man dra gränsen för att ett kulturalster ska ingå i det allmängods som alla andra kulturskapare kan dra inspiration från och göra sina egna versioner av. Exakt var den gränsen ska gå kan diskuteras, men i dagsläget är den på tok för lång.
Och angående DVDer och EULAer - huh? Jag har aldrig skrivit på någon licens eller klickat någon OK-knapp när jag tittat på en DVD. Jag har bara sett en skylt i början av filmen som säger "oauktoriserad visning och kopiering av denna skiva är ett brott."
Staffan kan läsa mina tankar eftersom han skrev min kommentar före mig.
SvaraRaderaPatent och copyright är något som bara kan argumenteras för utifrån samhällsnyttan och jag tycker en skyddstid på 10-20 år som har nämnts är bra.
Den förlängning som önskas att göra nu är väl att branschen börjar förbereda sig på att skydda nyutgivningen när bra musik snart faktiskt kommer att gå public domain. Eller vad annars?
Angående retroaktiv ändring av skyddstiden: jag kan se din poäng. Dock verkar ju väldigt få personer ha problem med en retroaktiv [i]förlängning[/i] av skyddstiden (vilket bl a har prövats i USAs HD, och de hade inga problem med det), så jag kan inte se några egentliga problem med en retroaktiv förkortning. Man skulle eventuellt kunna säga att den nya perioden startar när lagen införs, så att om vi säger att lagen ändras till 10 års skyddstid (bara som ett exempel) 2010, så kommer det en störtflod av verk in i allmänningen 2020.
SvaraRaderaOoops, visst för van vid att skriva med BBCode i stället för HTML...
SvaraRaderaJag har aldrig skrivit på någon licens eller klickat någon OK-knapp när jag tittat på en DVD. Jag har bara sett en skylt i början av filmen som säger "oauktoriserad visning och kopiering av denna skiva är ett brott."
SvaraRaderaSÅ du tycker det är helt ok med ett evigt skydd om du fysiskt skriver på ett kontrakt i videobutiken som säger att du inte får kopiera vidare verket?
Personligen ser jag sådana tekniska invändningar som ganska ointressanta. Visst, man kan skapa en stor byråkrati med kontrakt som ska skrivas under stup i ett eller så kan man införa ett system som gör att upphovsmannens vilja gäller. Vill man inte att att köparen ska få kopiera fritt så skriver man det på verket.
5-10 år, och en balanserad rätt att använda verket under den tiden för andra (fair use) i icke-kommersiella syften osv.
SvaraRaderaRegulatory Capture, windfall gain.
SvaraRaderaNu hänger jag inte riktigt med i din argumentation, Neoliberal Agenda. Jag börjar med att säga att upphovsrätten är en inskränkning av min äganderätt, då jag inte kan göra vad jag vill med en DVD jag köpt. Då börjar du snacka om EULAer, varpå jag svarar med att jag minsann inte gått med på någon sådan. Ditt nästa inlägg är att säga att du tycker licenser är onödiga... så varför drog du upp dem till att börja med?
SvaraRaderaJag tycker det är rimligt att rättigheterna är personliga och existerar under upphovsmannens livstid. Efterlevande kan ärva de pengar som upphovsmannen inkasserat, men inte några rättigheter. Att ett företag av rent vinstintresse skall kunna köpa rättigheter för att profitera på dem känns ännu mindre smakligt. Att Disney skall ha betalt för att svenska barnvisor sjungs i en svensk film är väl ett tydligt tecken på hur fel en förlängd rättighetstid kan slå.
SvaraRaderaJag tycker man borde skilja på dels begränsningar i användandet av en produkt skapat av någon annan, och utvecklandet av snarlika produkter. Jag kan acceptera att att bolaget bakom Kalle Anka inte vill att jag kopierar filmer och merchandise på detta och ger ut. Från ett liberalt perspektiv är det väl okej att de får möjlighet att ta betalt från sitt arbete
SvaraRaderaSedan kan jag dock tycka att det inte är höjden av liberalism att skydda varje obskyrt teknikpatent där någon har varit snabbt framme och patenterat något som kanske med viss tur kan bli populärt i framtiden. Många patent-troll gör ju just detta, att de patenterar rena konceptidéer som de tror kan bli poppis i framtiden för att försöka plocka licensavgifter på detta. Jag ställer mig skeptisk till att den arbetsinsatsen ska skyddas, framför allt när man inte ens har en egen produkt. Idag är inte idéer någon bristvara utan mycket mera bygger på utförandet och att någon faktiskt använder en idé väl. Jag är väldigt skeptisk till att teknikpatenten verkligen hjälper de som genererar bra teknik till konsumenterna, utan jag tror det är advokater och rena byråkrater som tjänar pengarna.
För att fokusera debatten något vill jag påminna om att detta är ett oerhört kort och konsist lagförslag. Det är bokstavligen bara två tecken som behöver ändras. Förslagsvis, för att gå kommissionen något tillmötes, bytes siffran 95 ut mot 51.
SvaraRaderaLyder som följer:
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter"
– om en upptagning av framförandet på ett fonogram lagligen ges ut eller lagligen framförs offentligt inom denna tid, ska rättigheterna upphöra 95 år [förslag: 51 år] från
dagen för den första utgivningen eller det första offentliga framförandet, beroende på vilken dag som infaller först.
– (2) I den andra och tredje meningen i artikel 3.2 ska siffran ”50” ersättas med siffran ”95”[förslag: siffran ”51”].
Pissenkelt.
För de filosofiskt intresserade hänvisar jag glatt till kommissionens fabulerande på sidorna 2-14 i ovan lämnade dokument.
Staffan, jag tror "Neoliberal agenda" avsåg uthyrning när han/hon skrev "videobutik", medan du tänkte på köp. Med ett EULA skulle köpet snarare bli "leasing" för all evighet. Jag gillar idén med EULA, då får vi ordentlig rättsäkerhet.
SvaraRaderaSamma sak gäller biobesök. Alla besökare måste skriva på ett EULA för att fråntas rätten att memorera filmen med t.ex en videokamera. Även butiker som spelar musik måste kräva EULA av sina besökare, så att de fråntas rätten att göra inspelningar av musiken de hör i butiken. Radiokanaler måste skriva EULA med varje potentiell lyssnare, smma sak med sändare av satellit-TV. Den som mottar radiovågor med radiokanaler samt satellit-TV utan att ha skrivit på EULA äger såklart dessa och har rätt att göra vad man vill med dem, inklusive koda upp dem och vidaredistribuera dem. Äganderätt kallas det. Så skicka inga signaler till mig ifall ni inte vill att jag ska äga dem.
Erik: Varför ändra från 50 till 51? Taktik? Gentemot kommissionen?
SvaraRaderaUtveckla gärna.
Jag höll på att säga att jag är van vid hundratals ändringsförslag till jäkligt komplexa direktiv (telekompaketet tror jag slog rekordet). Men i det här fallet är det verkligen matematiskt kristallklart, det behövs bara ett enda alternativ till 95. Släng skiten.
SvaraRaderaMen kommissionskramarna i EPP tror jag av princip aldrig skulle göra det. Däremot skulle de nog (om motståndarlaget nu får ihop en hotande majoritet) vilja förhandla eller köpa tid. Det här är förstabehandlingen. Om inte EP slänger ut det nu kommer det tillbaka efter rådets förstabehandling. Och i rådet kan man nog kallt räkna med att Rosén&Co ändrar tillbaka till 95. Och då får man ett nytt parlament att jobba med (för det blir ju garanterat efter valet) och då kanske det går med lite vaselin...
... å andra sidan lär nätopinionen inte tappa sugen heller om det visar sig att man lyckats en gång.
Jämför mjukvarupatentdirektivet. Seger i första och oavgjort i andra. Men med jäkligt många fler kunniga aktivister som slutprodukt.
Personligen har jag lite svårt att förstå att Barbie Girl med Aqua skall anses fem ggr mer skyddsvärt än ett botemedel mot malaria. Men jag kanske är gammaldags...
SvaraRaderaDet jobbiga med saker som kan förlängas eller är olika för olika saker är att konsumenter kommer att få ett helvete vad gäller att avgöra vad dom kan använda utan att begå ett lagbrott.
SvaraRaderaOm man nu fortfarande vill ha en kriminalisering utav distribution/användande i icke kommersiellt syfte utan tillstånd då alltså. Annars blir det ju ett betydligt mindre problem...
mitt största problem med upphovsrätten är att den är så mycket längre än patent.
SvaraRaderaVarför värdesätter man teknik så mycket lägre än kultur? Varför tycker man det är rimligt att folk ska få jobba vidare på teknik efter 25 år, men inte med kultur?
För min del är båda nivåerna helt åt helvete om jag ska vara ärlig.
Det är bara ett alternativ av HAX´ förslag som är både pricipiellt riktigt och praktiskt genomförbart.
SvaraRaderaOch det är det första.
Neoliberal Agenda: "Om jag skriver en bok, men väljer att inte ge ut den utan att istället lägga manuset i en byrålåda, så är det väl ingen som vill förbjuda det. Det vore helt orimligt att någon skulle få rätt att tvinga av mig min hemliga bok efter säg 50 eller 75 år. Ser inte att det är någon skillnad om jag faktiskt publicerar boken, så folk faktiskt får möjligheten att läsa den."
SvaraRaderaSå du är oförmögen att se skillnaden mellan att bli avtvingat något man inte vill att någon annan ska se och att kontrollera alla andra människors kommunikationsmedel medelst totalitär stat? Jag antar att du tycker att du ska få bestämma vilka som ska få lyssna om du ställer dig på plattan och sjunger också? Det är ju DIN låt jöh...
"Jag menar, varfr straffa den som producerar för andra mer än den som trycker på materialet, eller väljer att inte skriva någon bok öht."
Det är ingen som blir straffad. Men ja, varför skulle någon straffas för det?
Eller blir den som sjunger på plattan straffad för att han inte får bestämma vem som får lyssna som den som sjunger i ensamhet och är det samma sak att tvinga ut den som sjunger i ensamhet som att inte låta den som sjunger på plattan bestämma över plattan?
Problemet med upphovsrätt och patent är att de få argumenten för dem alla är utilitaristiska. Rent principiellt är immaterialrätt öht väldigt tveksamt och nu när till och med vilken utilitarist som helst borde kunna se att nackdelarna i ett samhälle som skulle klara av att upprätthålla upphovsrätten långt överstiger fördelarna som upphovsrätten eventuellt bidrar med så har jag svårt att förstå hur någon i sina sinnes fulla bruk kan försvara den.
SvaraRaderaImmaterialrättens enda existensberättigande är för att skapa incitament för skapandet av verket. Eftersom det är ett (tidsbegränsat) monopol är det suboptimalt ifrån ett socialt välfärdsperspektiv. Den nationalekonomiska slutsatsen är att immaterialrätt är ett nödvändigt ont och skall minimeras.
SvaraRaderaJag vill påminna om vad en del tidigare kommentatorer påpekat: Detta rör inte upphovsrätten, utan det som på svenska kallas närstående rättigheter. Det är alltså t ex inspelningen (fonogrammet) av ett musikverk, och inte själva verket.
SvaraRaderaDet normala är, vad gäller musik, att skivbolaget äger de närstående rättigheterna för en inspelning.
Därför faller tyvärr Hax resonemang med de tre alternativen. Skyddstiden för fonogram har ingenting med upphovsmannens livstid att göra. Idag är det 50 år som gäller och det helt oavsett om upphovsmannen varit död i 50 år innan inspelningen gjordes, eller om upphovsmannen lever i 100 år efter inspelningen.
Det handlar alltså om ensamrätt för inspelningen av ett verk och inte verket i sig (eller dess upphovsman).
Naturligtvis blir det mer och mer vanligt med upphovsmän som producerar och skapar fonogram själva av sina verk men det är en annan sak.
Här handlar det om en musikindustri (främst) som vill behålla rättigheten till sina inspelningar nästan dubbelt så länge som nu.
Personligen är jag av den uppfattningen att vi borde börja i andra änden. De skivbolag som har musik i sina kataloger som de inte ger ut blockerar effektivt spridning (helt legal och betald för) av en stor mängd musik i vårt kulturarv. Detta borde vara belagt med avgifter eller belagt med mycket kortare skyddstid för de närstående rättigheterna.
Varför ska ett bolag kunna äga ensamrätt för en inspelning som ingen kan köpa? Att de vill ha så lång ensamrätt på att sälja en inspelning kan man lätt förstå. Men ensamrätt på en inspelning som inte längre finns till salu?
Jag tycker det är konstigt att upphovsrätten skyddar verken LÄNGRE tid än patent. Det borde vara samma.
SvaraRaderaI europeiska juridiska system har motiven för upphovsrätten (till skillnad från närstående rättigheter och patent) dock aldrig varit rent ekonomiska. Istället handlar det också om en rätt att inte bli förvanskad. Som akademiker har jag också ganska lätt att se poänger med skyddet mot plagiat. Det var så som upphovsmannens livslängd kom in i bilden. När upphovsmannen och hans närmaste inte längre var i livet ansåg man att detta spelade mindre roll. Det resonemanget verkar dock ha försvunnit när man pratar om rättigheter 95 år efter upphovsmannens död.
SvaraRaderaOm man inte har retroaktivitet i lagstiftningen skulle detta vara ett rätt snabbt övergående problem eftersom det inte längre produceras någonting som någon vill ha efter ett år.
SvaraRaderaJag instämmer med Andreas B, och rekommenderar varmt Lawrence Lessigs bok http://www.free-culture.cc/freecontent/
SvaraRaderaRimligt är tycker jag att man efter en automatiskt skyddad period ska tvingas betala en symbolisk slant och aktivt förlänga skyddet, om så önskas.
I USA var det tydligen så i början av förra århundradet, och då var det en minoritet som bemödade sig om att förlänga sitt skydd. Detta innebar alltså att allt material som då släpptes i public domain efter den första tiden verkligen var fritt. Medan det som önskades skyddas gick att skydda. Nu tvångstskyddas material som ingen har någon glädje av att det skyddas, bara för att, vilket medför begränsningar för de som vill bygga vidare på materialet, något som skaparen mycket väl önskat om han/hon t.ex. varit vid livet.
/Viktor