Moderaterna finns inte längre

Under ett antal år förra årtusendet var jag aktiv i moderaterna. Det var slutet på 70-talet, delar av 80-talet och de första åren under 90-talet. Det vill säga på den tid då man visste vad partiet var och vad det stod för. På den tiden visade de hemliga attitydundersökningarna att väljarna betraktade moderaterna som kompetenta och konsekventa. (Även de väljare som röstade på andra partier.)

På den tiden bestämdes partiets politik på partistämmorna. Valplattformar slogs fast av förtroenderådet. Politiken var inte bara ideologiskt, utan även demokratiskt förankrad.

I dag presenteras moderaternas nya politik, i bästa fall, i en debattartikel i DN. Ofta sker det bara genom ett vanligt dussinutspel – som när (m) öppnade för könskvotering i bolagsstyrelserna härom dagen. Interna kritiska röster tystas hårdhänt. Det är knappt att partistyrelsen vet vad som sker. Någon demokratisk eller ideologisk förankring existerar över huvud taget inte.

Det nya sättet att föra moderat politik har lockat väljare, eftersom partiet snabbt som ögat har kunnat vända kappan efter vinden. Men sådant håller bara under en begränsad tid. När varken väljare eller partimedlemmar kan vara säkra på vad partiet egentligen tycker, då sprider sig långsamt en osäkerhet. Då blir det mesta beroende på partiledarens dagsform. Då skapar man en inre nervositet, som gör att vanliga riksdagsledamöter, partiaktiva, medlemmar och sympatisörer inte vet vad de kan, får eller bör göra – och att de därför inte vågar vara med och bygga politiken. Kontraorder kan ju komma i en debattartikel redan i morgon.

Sedan första halvan av 90-talet har jag valt att istället engagera mig i Frihetsfronten, som är borgerlighetens (och många andras) ideologiska samvete. Och från förra året har jag engagerat mig partipolitiskt igen, nu i Piratpartiet, efter borgerlighetens totala genomklappning i integritetsfrågorna.

Nu står vi inför ett nytt riksdagsval. Det elfte sedan jag först engagerade mig politiskt, tror jag. Det är ett riksdagsval med en ny spelplan och med flera nya aktörer. Det är i detta riksdagsval som moderaterna (och resten av den borgerliga alliansen) kommer att få börja betala räkningen för sin fladdrighet och principlöshet.

Bara möjligheten att borgarna kan vara på väg att förlora makten till en opposition som leds av Mona Sahlin visar hur illa det är ställt. Håglösheten inom de borgerliga partierna går inte att ta miste på.

Om man vill se någon form av ny, ideologiskt medveten, framåtblickande svensk borgerlighet – någon gång i framtiden – då kan det kanske vara på sin plats att dagens borgerliga partier får sig en rejäl näsbränna i höstens riksdagsval. Det kan rent av vara den allra sista chansen att skaka vett i dem.

Och den goda nyheten är att upproriska borgerliga väljare kan göra en markering genom att rösta på ett parti som envetet och entusiastiskt slåss för värden som integritet, rättssäkerhet, öppenhet och mångfald. Det vill säga Piratpartiet.