Nja...

I sin medievalsundersökning slår journalistikprofessor Kent Asp fast att valrapporteringen i media var välavvägd.

Det kanske kan stämma, om man ser till hur de politiska blocken blev behandlade.

Men att media missade det öppna målet – att regeringen och (s) mörkade i integritetsfrågorna – det måste väl ändå vara ett tydligt Icke Godkänt? Det var ju så uppenbart att de gjorde allt för att undvika dessa frågor. Och att de planerade jävulskap efter valet.

Medias uppdrag är inte bara att rapportera om vad som sker – utan även om sådant som makthavarna försöker förtiga.

Johan Pehrson (fp) ljuger så det syns

I en Newsmillartikel om EU:s datalagringsdirektiv skriver folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson bland annat följande...

"...de nationella reglerna måste utformas så att de ger bästa möjliga skydd för den personliga integriteten. Därför har också den svenska regeringen medvetet låtit lagstiftningsarbetet ta rejält med tid - just därför att det ibland tar tid att utforma starka integritetsregler."

Såpass! Johan Pehrson måste vara en av de sista människorna i den svenska politiska debatten som missat att förslaget legat klart på jusititiedepartementet – och läckt därifrån till Wikileaks – redan våren 2009.

Det är alltså inte omsorg om den personliga integriteten som varit regeringens ledstjärna. Det handlar bara om att man ville förhala frågan tillräckligt länge för att undvika en integritetsdebatt under förra höstens valrörelse. Vilket för övrigt lyckades.

Jakten på en ledare

"You Might Say That. I Couldn´t Possibly Comment."

Mona Sahlin skall åka till USA för att tala med Thomas Bodström. Gissa om vad? Men Bodström är motsträvig. Vilket nog är lika så gott. Han skulle bara ge politiken mer yta och mer populism. Och svenska folket mer övervakning.

Mikael Damberg och Veronica Palm utesluter inget. Damberg är en torrare, socialdemokratisk Reinfeldt. Och Veronica Palm är vimsiga Mona i kvadrat.

Undrar just när Göran Persson skall re-lansera Nuder igen?

Den svenska borgerligheten skall nog vara tacksam för att sossarna är för fantasilösa för att överväga Nicklas Nordström. Eller för att leta reda på Jan Nygren igen.

Det blir nog Veronica Palm. Svensk politik behöver en barnskötare.

Sahlin hade aldrig någon chans

Mona Sahlin tillträdde i Göran Perssons skugga. I ett parti utan återväxt, vare sig vad gäller idéer eller människor.

Hennes tidiga försök till förnyelse mötte kompakt motstånd.

De socialdemokrater som inte störde sig på samarbetet med (v) surade över samarbetet med (mp).

Hon försökte ställa sig i vägen för (sd), men gjorde bara självmål.

I förtroendematchen mot Reinfeldt var hon aldrig ens uppe på banan.

Så hon blev den första (s)-ledare i modern tid som aldrig fick bli statsminister. Mona Sahlin blev en parentes.

Media om Sahlins avgång: SR | DN | SvD | SvD  2 | Aftonbladet | Aftonbladet 2 | Aftonbladet 3 | Aftonbladet 4 | Expressen | Expressen 2 | Expressen 3 | GP | Sydsvenskan | Nyheter24 | SVT | SVT 2 | SVT 3 | TV4

När det bara handlar om makt...

Spektaklet inom socialdemokratin är intressant. Det har inte bara underhållningsvärde, utan säger dessutom en del om Sverige och den svenska politiska debatten.

Ta det där med Thomas Östros, till exempel. Av många socialdemokrater har hans kantiga och fantasilösa politik för höga skatter och kommandoekonomi pekats ut som ett viktigt skäl till (s) valfiasko.

De senaste dagarna har vi sett en ny Östros träda fram i media. En Östros som ifrågasätter mycket av det som han själv ansåg vara hugget i sten för bara ett par månader sedan.

Detta är intressant. Vissa åsikter ansågs nyss vara ett hot mot välfärdsstaten, orättfärdiga, orättvisa och hårda mot de svaga. I dag går det, däremot, utmärkt för samme man som fomulerade denna kritik att omfamna den politik som han själv alldeles nyss fördömde.

Som medborgare måste man fråga sig om det alls går att lita på (s) och på Östros. Att vända kappan efter vinden så här snabbt antyder dels att det (s) sa i valrörelsen inte alls var så viktigt som de ville påskina. Kanske inte ens ärligt menat. Dels att (s) egentligen struntar i politikens innehåll, eftersom allt ändå bara handlar om Makten över vårt land.

Några egentliga principer står inte att finna.

Snacka om att skapa politikerförakt.

Tja...

SVT:s dokumentär om sverigedemokraternas väg till riksdagen ligger nu också uppe på nätet. Några saker faller mig in...

Det hela känns en smula... corny. Rent av lite vemodigt, rörande.

Alla – speciellt kravallvänstern, media och Sahlin – lyckades sätta allt ljus på (sd) och etablera dem som valets stora underdog.

Det fungerade.

Detta är ett stunt som blir oerhört svårt för (sd) att upprepa.

PP: Eller... vann vi? Typ.

Det tar ett tag att låta Piratpartiets apkassa resultat i riksdagsvalet sjunka in. Men jag funderar - och ser kanske en silverkant på de mörka molnen. Låt mig kasta fram en tes, för diskussion.

Även om få människor röstade pirat i riksdagsvalet - så lever och frodas piratrörelsen på ett sätt som det kanske kan vara lätt att missa. (Läs till exempel Anders Mildners pricksäkra text om detta i Svenska Dagbladet.)

Fattas bara annat. Informationssamhället väntar inte, utan blir för var dag som går allt mer relevant att förhålla sig till och en allt mer reell del av vanliga människors liv. Dess konsekvenser blir allt mer omfattande på allt fler områden i vårt samhälle. Fildelningen är större än någonsin och har blivit mainstream. Samtidigt har debatten om nätet flyttats fram till nya, spännande frågor i frontlinjen. Debatten om integritet, övervakning och rättssäkerhet har nu för tiden en fin glöd i botten - så att den snabbt kan flamma upp när någon kastar något brännbart på den.

Allt detta sker i ett högt tempo, där inte ens vi som är intresserade av frågorna kan vara säkra på hur debatten ser ut i morgon, eller ens efter lunch.

Miljöpartiet och vänsterpartiet har redan köpt mycket av piratrörelsens idéer. Och på den borgerliga kanten håller Liberaldemokraterna på att bygga ett alternativ för alla som vill ha frihet så väl on- som offline. I de borgerliga gammelpartierna är, trots allt, ungdomsförbunden betydligt mer med sin tid än moderpartierna.

Kanske är det så att (pp) förlorade slaget om riksdagen - men ändå är på väg att vinna kriget. I ett större perspektiv.

Kommentarsfältet är öppet...

Lillgammal är äldst...

Anton Abele har fått sin riksdagsplats. Mannen. Myten. Youtube-fenomenet. "Helt sjukt."

Se även Motpol.

Uppdatering: Se även "Därför är Anton Abele ett hot mot demokratin" av Cafes Viktor Bart-Kron på SVT, "Dagens tra(m)s...." hos Martin Moberg och "Anton Abele i Riksdagen - en hygglig kille som vill väl räcker inte" på Signerat Kjellberg.

Piratpartiets problem

Riksdagsvalet blev ju ingen succé för Piratpartiet. De politiska blockens hårda maktstrid och frågan om (sd) i riksdagen är en del av förklaringen. Att gammelpartierna lyckades blockera piratfrågorna är en annan. Men man kan också vända blicken inåt, mot partiet.

Nu kommer jag att bli utskälld, men det är för mycket interndemokrati i Piratpartiet. Speciellt vid fel tillfällen.

De interna brottningsmatcherna i (pp) är det främsta skälet till att jag håller mig borta från partiets inre liv. Ständigt skall det myglas och integreras. Paragrafryttare, kårfifflare och organisationsgrävlingar lamslår inte sällan verksamheten. Folk obstruerar och ifrågasätter sådant som man sekunden före trodde att alla var överens om. Kan man hugga kniven i ryggen på någon, då gör man det. Emellanåt blir det rent häpnadsväckande.

Missförstå mig rätt. Interndemokrati är viktigt i en organisation. Det är bra om folk känner sig delaktiga i det som sker. Det är inget fel i att kritisera och ifrågasätta. Men ibland tror jag nästan att detta är partiets huvudsakliga verksamhet.

Sådant lyser igenom och gör tänkbara väljare misstänksamma. Det går ut över verksamhet och extern opinionsbildning. Och i en valrörelse blir det direkt ohanterligt.

Ta till exempel det här med barnporren...

I Piratpartiets sjökort (valplattform) fanns en, förvisso inte helt kristallklar, skrivning om barnporr. Den kan tolkas som att (pp) vill upphäva innehavsförbudet. Detta är en text som har utarbetats i grupparbete bland människorna i partiets ledning.

När partiledare Falkvinge gjorde sin tämligen rimliga tolkning av texten i Sveriges Radio utbröt fullständigt internt kaos. Han kritiserades bland annat av människor som varit med och utformat nämnda text. Av folk som kunde varit med och utformat den, men som inte brytt sig. Och av många andra. Resultatet blev en turbulens där Falkvinge fick backa och valplattformen fick skrivas om.

Sådant fungerar inte i en valrörelse. Grundkonceptet måste vara: Stay on message! Avböner, velande, textrevisioner och intern splittring är oerhört effektiva sätt att skrämma bort väljare. Oerhört.

Rimligare hade varit om man stått fast vid sin valplattform. Då hade man bara haft en kontroversiell åsikt. Nu kom det att framstå som att man ändå har nämnda kontroversiella åsikt och att man försöker dölja den och att man har intern splittring och att man är oprofessionella. Prosit!

Att innehavsförbudet mot barnporr är problematiskt är ingen unik åsikt. Carl Bildt hade den som statsminister, liksom hans justitieminister Gun Hellsvik. Det är en farlig inskränkning av tryckfriheten. Det blir svårt att bedöma rimligheten i rättsfall där bevis hålls hemliga. Och det är tveksamt om det är till hjälp för de barn som utsätts för övergrepp om polisen jagar runkpellar istället för att fokusera på att bekämpa själva övergreppen och produktionen av barnporr. Och så vidare...

Det hade blivit svettigt och otacksamt att försvara en sådan position. Men det hade ändå varit bättre, jämfört med hur det blev.

Och att det blev som det blev är, åter, resultatet av att många människor i (pp) har nerverna utanpå kroppen, vevar och drar år olika håll i affekt. Man skjuter först och frågar sedan. Intresset av att skapa en samsyn och en enad front verkar stundtals obefintligt. Plus att detta blev ett utmärkt tillfälle att hugga varandra i ryggen, igen. Och för alla som ville vara en smula teatraliska.

Någon jävla ordning får det helt enkelt vara i ett parti. Speciellt under en valrörelse. Det är mycket som kan göras bättre och proffsigare – men som inte är att tänka på, på grund av det eviga inre tjafset i partiet. Spinn funkar helt enkelt inte om man inte har hundraprocentig uppbackning. Man måste få arbetsro och kunna hålla huvudet kallt. De aktiva medlemmarna måste vara lojala. Alla måste dra åt samma håll. All energi måste kunna riktas utåt.

Det finns en del annat man kan ta upp. Men allt kokar ändå ner till att det är för många kockar, för mycket mygel, för stort organisatoriskt fokus och för lite enighet vid de tillfällen då det gäller. Det är tråkigt. Och märkligt. För de flesta pirater jag har träffat är både trevliga och rimliga i huvudet. Men det sker något när (pp) skall agera i grupp. Det blir inte så mycket "wiki-samarbete" och spontan ordning som det borde – utan mer bråk och kaos. Möjligen skulle partiet må bra av lite mer organisatorisk "tröghet".

Nu är det fyra år kvar till nästa valrörelse – dubbelvalrörelsen 2014. Mycket hinner hända till dess. Det går säkert att utveckla det interna arbetet så att alla drar åt samma håll samtidigt, när det behövs.

För min del betyder det här i och för sig inte så mycket. Jag skall fokusera på vårt arbete i EU, som ju går riktigt bra. Jag tänker inte lägga mig i Piratpartiets inre liv i onödan. Det är helt enkelt inte min grej. Nu har jag sagt mitt – och hoppas att jag inte skall behöva gnälla igen.

När fan blir gammal, blir han anarkist

"...alla har blivit sämre på att tänka i samhällsfilosofiska eller idépolitiska termer. Vi tänker inte – vi har på sin höjd förtroende för den ena eller andra ledarskapsauktoriteten. Man kan bli anarkist för mindre!"

Göran Greider i Fokus. Rätt sympatiskt, tycker jag.

En kommentar till valresultatet...

Den satiriska kupletten Rasistens klagan – Carl-Johan Wallgren i högform. [Direktlänk]

Re-thinking. Re-grouping.

Det tycks hända saker lite överallt just nu...

I Piratpartiet pågår en livlig intern debatt, efter kalkonvalet. Möjligen fäktas det lite för vilt och spretigt i ett sammanhang där jag tror att det vore bättre att fokusera och att hålla huvudet kallt. Men jag håller mig utanför det där.

Piratbyrån har lagt ner och media försöker bygga något slags krystad bild av att piratfrågorna är ute. Jag undrar det jag. Dels lär väl The Pirate Bay-rättegången väcka ett visst intresse. Och dels förefaller det en smula inskränkt att tro att debatten om upphovsrätt och kultur i en uppkopplad värld med hyperdistribution skulle vara över. Jag är rätt säker på att den knappt ens har börjat.

Liberati har lagt ner och istället lanserar Bard och Blogge det Liberaldemokratiska partiet.

Uppdatering: Det verkar vara två nya liberala partier. Kan någon reda ut det där i kommentarerna. Jag måste rusa till ett möte...

Uppdatering 2: Det ovanstående blev nog en smula för fragmentariskt. Jag återkommer i veckan med separata re-think, re-group-bloggposter om Piratpartiet, piratfrågorna i EU, den liberala rörelsen, EU-motståndet och kanske något mera.

Rösta på idioten - inte på fascisten!

Efter klantigheter i rösträkningen (och röstmottagningen) har valresultatet nu överklagats på några platser i landet.

Om det skulle bli omval i någon av dessa valkretsar, då lär det bli åka av. Då kommer många att taktikrösta, för att (sd) inte skall vara vågmästare i riksdagen. Speciellt blir det då rödgröna väljare som kan känna sig tvingade att rösta borgerligt.

Det påminner en del om presidentvalet i Frankrike 2002, där socialisterna slogs ut redan i den första valomgången. I den andra och avgörande omgången stod den borgerlige Chirac mot ultranationalisten Le Pen.

Många socialister såg sig då "tvingade" att rösta på Chirac, vilket de normalt sett aldrig skulle göra.

Från vänsterhåll  lanserades parollen "Rösta på idioten - inte på fascisten!"

Utanför en del vallokaler satte vänstersympatisörer upp tvagningsstationer, där folk kunde tvätta händerna efteråt. Vid en vallokal ställde de till och med upp en portabel dusch. ;-)

Nu är frågan om vi kommer att få se samma fars på sina håll i Sverige.

Övervaknings-Fredrik eller Rasist-Jimmie? Tja, just det valet är väl givet. Men ack så surt...

In your face, Fredrik Reinfeldt

Pressmeddelande från Liberala partiet: Vi kostade Alliansen två mandat

Det står nu klart, efter gårdagens rösträkning, att Liberala partiet tog de nitton respektive sju röster som Folkpartiet och Alliansen hade behövt för att få sina två extra mandat i Göteborg respektive Värmland.

Liberala partiet (som går till val under namnet Klassiskt liberala partiet) ökar med 500% i Göteborg i årets val.

De flesta av rösterna kommer från de liberala väljare som tröttnat på Alliansens oliberala politik, med exempel som fortsatt värnskatt, kassaregisterlagen, FRA-lagen, IPRED-lagen, PNR-avtalet samt förslag på nationell DNA-databas.

Lagar och förslag som dessa och många fler gör att liberaler omöjligen kan rösta på Alliansen och är anledningen till att väljarna valde det liberala alternativ som är Liberala partiet.

Presskontakt: Tommie Gran, 070-44 239 51

Vi inom Liberala partiet är klassiskt sinnade liberaler. Vi tror på ett samhälle där individerna ges makten över sina egna liv. Ett samhälle som prioriterar individen, där individen inte kan påtvingas plikt och offer för ett påtvingat kollektiv. Fria och suveräna individer är fria att forma sina egna förhållanden och sammanslutningar med andra fria och suveräna individer.

www.liberalapartiet.se

Vilken fars

Det är ju bara en handfull röster som avgör om (sd) blir vågmästare i riksdagen eller inte. Samtidigt verkar det som om hundratals valsedlar är på drift runt om i landet.

Och valsystemet, med sina utjämningsmandat, slår märkligt. En majoritet av rösterna behöver inte medföra en majoritet av mandaten. Partier som går framåt kan få färre mandat och partier som går bakåt fler.

Med det jämna läge som nu råder kan man dock konstatera en sak: Det var inte ofarligt för Reinfeldt att göra sig ovän med de liberala borgerliga väljarna. Rätt åt honom.

Är det jag som är dum i huvudet, eller..?

Flera dagar har jag gått och varit mulen över att Camilla Lindberg (fp) inte blev återvald till riksdagen.

Men... jag fattar inte. Nu är ju Dalarna färdigräknat. Folkpartiet har fått ett mandat. Och Camilla har fått 8,91 procents andel av fp-rösterna i personkryss. Personvalsgränsen är åtta procent. Hmmm... Borde inte det innebära att Camilla är vald?

Det är visserligen mitt i natten. Det har varit hektiska dagar i Strasbourg. Och jag är dödstrött efter en lång tågresa. Så det kan vara något jag missar här. Eller..?

Uppdatering: Det var jag som var trött. Tråkigt. Och det är en jälva rörig sida. :-(

Så... vad skall sossarna göra nu?

Man borde satsat en slant på att Mona Sahlin inte avgår innan månadens slut. 2,5 gånger pengarna var vadslagningsoddsen. För det är klart – sossarna accepterar inte att två partiledare i rad avgår direkt efter två katastrofval i rad. Stolthet, förnekelse och tjurskallighet sätter stopp för det.

Men jag är rätt säker på att Sahlin kommer att vara borta som (s)-ledare i god tid innan nästa val. Hon har nämligen noll manöverutrymme. Kommer du ihåg när hon var nyvald? Då försökte hon faktiskt sätta igång en försiktig förnyelse av sitt parti. Reaktionen blev ett rungande nej från traditionalisterna och LO. Det kommer knappast att gå bättre om hon nu gör ett nytt försök. Dels är motståndet mot förnyelse fortfarande stort. Dels finns det alldeles för många betongsossar på viktiga poster som vill bli av med henne.

Så... vad skall sossarna göra nu? Det är rätt troligt att de förlorade röster på grund av RUT, kärnkraften och samarbetet med vänsterpartiet. Om jag får våga mig på en gissning, så tror jag att även samarbetet med (mp) stör många sossar. Men det handlar mest om gammelsossar med partibok, som är tillräckligt disciplinerade för att gå och rösta på (s) ändå.

Med (v) och (mp) ombord kan socialdemokraterna aldrig bli det visionära, tillväxtvänliga och framtidsoptimistiska parti som det måste bli för att överleva. (Frågan är om de ens klarar det på egen hand, eller om det helt enkelt är för sent.)

Sossarna skulle behöva tvätta bort dammet från Folkets Hus, ABF och Unga Örnar. Mindre 70-talsnostalgi, mera framtid. De måste bli ett tillväxtoptimistiskt parti, vilket i sin tur innebär att de måste sluta jävlas med företagare och med folk som försöker tjäna pengar. De måste ersätta avundsjukan med glädje över hur alla kan hjälpa till att göra Sverige bättre och rikare. De måste sluta tjata om klassklyftor och istället förstå att klyftor i sig inte är något problem – om de i slutändan resulterar i att alla får det bättre. De måste fokusera på att lyfta alla, istället för att försöka trycka ner dem som är duktiga och framgångsrika. De måste göra upp med bidragskulturen, småskurenheten, förmynderiet och med sin pompösa självbild. De måste börja våga lita på medborgarna. Och de måste göra slut med LO och börja se sig själva som ett självständigt, modernt parti för alla.

Sossarna skulle även behöva kosta på sig ett och annat självironiskt leende – istället för att alltid vara så förbaskat sura, arga och bittra.

Men är det någon som tror att detta kommer att ske? Nej... just det.

"Cirkulera! Här finns ingenting att se!"

Det är mycket möjligt att socialdemokraterna helt enkelt är slut.

 I vart fall håller deras tid på att rinna ut, väldigt snabbt.

Äntligen är den förbannade valrörelsen över!

Äntligen! Nu kommer människor att kunna tala med varandra i sak igen, utan att ha eller ana baktankar med precis allt. Nu kan tusentals politiskt aktiva svenskar lägga undan den där stingsliga, griniga, nervösa och grälsjuka valreörelse-attityden i några år. Nu kommer vettiga och rimliga människor att kunna samverka i sak, över partigränserna igen.

Nu behöver man inte hålla tillbaka sina personliga åsikter längre. Just det där är nog det jag ogillar mest med valrörelser. Jag drabbas av det själv. För även om jag aldrig skulle ålägga mig någon egentlig självcensur, så finns det mycket som man väljer bort under en valrörelse för att det är enklast så. För att det tar fem gånger mer tid att förklara att detta är ens personliga åsikter. Jag har varit med om det förr – och i viss utsträckning blev det nog så i år igen.

Och då är jag ändå verksam i ett parti som bara har åsikter i ett mindre antal sakfrågor. Ett parti som inte lägger sig i vad dess medlemmar gör eller tycker i övrigt. Jag förstår faktiskt inte hur folk över huvud taget står ut i partier som gör anspråk på att ha en politik i alla frågor.

Jag är kanske ett politiskt djur. Men jag är nog inte ett typiskt partipolitiskt djur. Jag är mycket tacksam för att jag slipper internt organisatoriskt harvande – för att istället kunna fokusera det praktiska politiska arbetet på ett litet antal sakfrågor.

Och i övrigt kunna tycka vad fan jag vill... ;-)

Nytt spel. Nya insatser.

Riksdagsvalet gick som det gick. Piratpartiet fick under en procent av rösterna. Så intressant. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

I Sverige har Piratpartiets opinionsbildande arbete mot övervakningsstaten just blivit ännu viktigare. Dessa frågor måste in i debatten. Och nu kanske media rent av vågar / vill skriva om frågorna igen...

I Europaparlamentet jobbar vi vidare. Det hade varit enklare om vi hade fått in pirater i riksdagen, som till exempel hade kunnat ge oss eldunderstöd i EU-nämnden. Och det hade givit oss möjlighet att disponera våra resurser bättre. Men formellt sett har inget förändras. Vi spelar med de kort vi har.

På dagordningen finns just nu Gallo-rapporten, ACTA-avtalet, EU:s nätcensur och mycket, mycket annat. Nya frågor dyker upp på radarn precis hela tiden. De närmaste fyra åren skall vi dessutom vinna ledamot för ledamot i piratfrågorna.

Piratpartiet är ett parti på banan. Vi har just nu en ledamot i Europaparlamentet och kommer snart att ha två. Vi har en hög profil och vi har visat att vi kan leverera. Så ingen kan, på något sätt, räkna ut (pp) ur matchen. Nu ställer vi in siktet på supervalåret 2014, då vi har både EU- och riksdagsval.

Det är bara att kavla upp ärmarna och kämpa vidare!

Men nu, först, skall vi gå och klämma ett par bira...

Början till slutet för (sd)

Sverigedemokraterna hade ett dramaturgiskt stunt: Att komma in i riksdagen.

Nu är de inne. Vad nästa stunt skall bli är inte helt givet.

Nu kommer det att vara (sd):s "fel" att det blir ett ändlöst tröskande om hur vi skall få en regering. Det kommer att ske utan att (sd) kommer att få ett ord att säga till om – och utan att någon ens kommer att tala med dem.

Sedan blir det dags för budgeten. Vi vet redan att (sd) inte kan räkna och att deras ekonomiska funderingar är uppåt väggarna. Och så har vi den allmänna motionstiden, där (sd) kommer att få löpa gatlopp på grund av allt knasigt som deras ledamöter lär motionera om.

Och när (sd) så börjar köra fast i det politiska träsket, utan att ha något att säga till om och utan något självklart mål – då kommer den interna kritiken.

(Hur 111 miljoner kr i partistöd skall användas är också en god grund för interna bråk.)