Brott mot staten, del 2: Razzia!

Som »skattesmitare« är jag rätt amatörmässig. Jag ignorerade allt krångel tills det var för sent. Att Skatteverket dessutom tvångsutskrev mig ur Sverige minskade knappast förvirringen. Och jag har lämnat ett tydligt pappersspår. Åklagaren hade redan från början koll på varenda transaktion. Rubbet. Han visste nog mer om min tidigare verksamhet än jag själv.

Så man kan tycka att det vore klappat och klart. Kalla till förhör, åtala, spärra in.

Men icke.


Fast rewind till Bryssel, vårvintern 2013: Svenska skattmasen var på krigsstigen. Jag hade stressat upp mig till en hjärtinfarkt, hade ett kontor att sköta, och befann mig i något slags konvalescens. När jag åter fick flyga för läkarna åkte jag upp till Stockholm och tömde postboxen. I den fanns en trave arga brev från Skatteverket. Jag flög tillbaka till Bryssel och kontemplerade min situation.

Någon dag senare ringde det på porttelefonen. Tre arga signaler, klockan sju på morgonen. Och så tre till. I Bryssel bor man ofta på höjden, så det tog mig en liten stund att ta mig ner en och en halv våning. Ingen i andra ändan av porttelefonen. Men ett visst tumult i trapphuset. Jag öppnade dörren och ropade mot tumultet, som nu flyttat sig till bottenvåningen »What's goin' on?«

En halvtrappa upp försökte en av mina kvinnliga grannar fortfarande hämta sig efter att ha blivit uppkörd att öppna dörren, oklädd.

Nu tågade en butter och tystlåten svensk åklagare, en kvinnlig svensk kriminalkommissarie och två medlemmar av den belgiska federala polisens kammare för grov organiserad internationell ekonomisk brottslighet in i lägenheten – tillsammans med en närmast parodisk flamländsk-svensk tolk.

Min lägenhet genomsöktes. De brev från Skatteverket till mig som jag just hämtat i Stockholm beslagtogs. De belgiska poliserna verkade lika förundrade som jag.

Därefter förklarades att jag var tvungen att infinna mig för ett samtal påföljande dag, att jag inte hade rätt att ha någon advokat närvarande (vilket jag naturligtvis hade invändningar emot)  – men att jag själv hade rätt att avbryta detta samtal när jag ville.

Den belgiske skattejurist (som visade sig vara en av den belgiska skattejuridikens nestorer) som jag fick tag i senare på dagen skrattade så det bullrade: Denna cirkus, för för ett rutinartat skatteärende. Monsieur, ni måste ha ovänner i staten.


Påföljande dag – hos belgiska federala polisen – lästes nogsamt en mängd frågor från den svenska åklagaren upp för mig, på flamländska, översattes nödtorftigt till svenska av tolken och sedan sändes svaren tillbaka samma väg. Naturligtvis kunde jag inte minnas alla detaljer om olika transaktioner många år tillbaka i tiden. Så efter ett par timmar utnyttjade jag därför min rätt att avbryta samtalet – med motiveringen att detta kommer att gå mycket snabbare och bättre på svenska, hos Ekobrottsmyndigheten, med min advokat närvarande.


(Detta hände sig vid den tid då åklagare Marianne Ny envisades med att hävda att hon inte kunde åka till London för att förhöra Julian Assange, eftersom svenska åklagare inte åker utomlands. Jag försökte fråga den svenska kvinnliga kriminalkommissarien om detta – men fick bara det onda ögat till svar.)


Jag undrar hur det hela var tänkt. Åklagaren hade alla papper klara, varenda transaktion, ner till sista krona. Ändå valde han att genomföra en razzia i Bryssel – som inte tillförde något i målet vad gäller varesig sak eller substans.

Internationellt rättsbistånd är trots allt synnerligen kostsamma saker. Ett par federala belgiska poliser i minst två dagar, razzia, flyg och hotell för en åklagare och en kvinnlig kriminalkommissarie i minst två nätter. Detta kan mycket väl ha kostat mer än vad jag någonsin ansetts vara skyldig i skatt. Detta i tider då utredningar om vanliga brott samlas på hög hos den vanliga polisen. Man tar sig för pannan.

Tro mig, en kallelse per post hade räckt för att påkalla min odelade uppmärksamhet.


Framför allt annat är jag fly förbannad för att jag vägrades min konventionsskyddade rätt till advokat vid förhöret dag två. Så får och skall det inte gå till i en rättsstat.

Dessutom är jag upprörd å de svenska skattebetalarnas vägnar, för att mitt fall ådragit sig sådana kostnader för dem. Detta måste ha varit historiens dyraste mussel-middag – för representanterna för det svenska rättsväsendet. Fullständigt i onödan.

För det tredje undrar jag vad som hände med kravet på proportionalitet i ordningsmaktens verksamhet. Detta är way over the top.


Jag vill absolut inte att någon skall tycka synd om mig. Jag är mest förundrad över hur det hela har gått till. Jag vill att folk skall veta vad som kan ske i en hantering som annars brukar flyga under radarn.

Innan jag lämnade den belgiska federala polisens kammare för blablabla hade jag en petig fråga att ställa: Vid inget tillfälle under den här kalabaliken har någon vid något enda tillfälle bett mig att identifiera mig. Vore inte det på sin plats, så att ni i vart fall vet att det är rätt människa ni gett er på?


Om det ovanstående är ett normalt förfarande, då är något helt galet inom de svenska rättsvårdande myndigheterna. Om det inte är normalt – då reser det andra frågor.

Fortsättning följer.


Länkar / bakgrund:
Brott mot staten, del 1 »
Realtid »