Rättegången mot »Soffan« riskerar att bli ett politiskt spektakel

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Rättegången mot »Soffan« riskerar att bli ett politiskt spektakel »

"Sverige kommer undan med sina politiserade domstolar. Hade det varit i Polen eller Ungern – då kan man räkna med att det hade blivit ett jävla liv om saken. Man kan – och bör – fundera över varför Sverige kommer undan med sådant som andra länder hade ställs vid skampålen för."

Jönssons lördagsvideo: ASAP Rocky

Youtube: JUSTICE A$AP: The Rocky Horror Sweden Show »

Skilj domstolarna från politiken!

Det har väckt en del uppmärksamhet och ilska att Hovrätten har beslutat att inte utvisa två palestinska medborgare som kastade brandbomber mot den judiska synagogan i Göteborg i slutet av förra året.

Utöver själva sakfrågan riktar detta ljuset mot problemet med vårt politiserade rättsväsende.

Enligt kristen alternativmedia (visserligen andrahandsinformation, men den förefaller korrekt) är en av de politiskt utsedda nämndemännen som deltog i beslutet aktiv vänsterpartist, med förflutet i Israel-kritiska rörelser.

Där har vi problemet med politiskt utsedda lekmannadomare (nämndemän) i ett nötskal. Det kan inte uteslutas att de sätter politiska hänsyn framför lagen. Vilket i så fall är totalt oacceptabelt.

På samma sätt kan rättsväsendets opartiskhet ifrågasättas när till exempel nämndemän från SD dömer i mål med invandrare, FI-nämndemän i sexualrelaterade mål eller S/V-nämndemän i skattemål.

• Det måste vara vattentäta skott mellan politik och rättsväsende, mellan den lagstiftande och dömande makten.
• Denna maktdelning är en bärande princip för en demokratisk rättsstat.
• Den är till för att hindra den politiska makten från att begå övergrepp mot enskilda individer.
• Den måste upprätthållas!

Systemet med politiskt utsedda domare måste skrotas.

---

Se även den tv-film jag gjorde om det svenska rättsväsendet i början av seklet - och som fortfarande är allt för aktuell: Länk »

Rösta för färre lagar och mer ordning

Det är inte antalet lagar som avgör om det är ordning i ett land. Det handlar om att ha en ordningsmakt som förmår att upprätthålla de lagar som finns.

Morallagstiftning och lagar som skapar brott utan offer kan skrotas direkt. Istället skall ordningsmakt och rättsväsende fokusera på att bekämpa verkliga brott, det vill säga kränkningar av människors säkerhet och egendom.

På så sätt kan vi ha färre lagar, men få mer ordning.

Lagarna skall vara allmängiltiga och alla medborgare skall vara lika inför lagen. Alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför staten.

Att ha en tillräckligt stor och kompetent ordningsmakt är statens kärnuppgift, även i ett frihetligt samhälle. Vi behöver helt enkelt så många poliser som krävs för att på ett tillfredsställande sätt skydda och tjäna medborgarna.

Polisens (och alla andra myndigheters) chefer skall - precis som regeringsformen kräver - utses utifrån de sökandes förtjänst och skicklighet. Det är kompetens som skall vara vägledande, inte partibok eller kontakter.

Det skall finnas vattentäta skott mellan politiken och domstolarna. Politiken stiftar lagarna, domstolarna skall upprätthålla dem. Det får inte finnas så mycket som en misstanke om politiska hänsyn inom rättsskipningen.

Målet måste vara att alla kränkningar av människors säkerhet och egendom skall leda till att gärningsmannen ställs inför rätta. Respekterar man inte andra människors rätt, då skall man straffas.

Samtidigt skall rättssäkerheten vara god. De medborgerliga fri- och rättigheterna måste återupprättas och stärkas. Övervakningen skall inriktas mot människor som är misstänkta för brott, inte mot hela folket.

På så sätt skapar vi ett tryggt samhälle, i vilket laglydiga människor slipper att ha med myndigheterna att göra. Ett samhälle där alla som är beredda att respektera sina medmänniskor kan åtnjuta stor frihet.

För att sammanfatta den idémässiga grunden till detta: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går när någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Dessutom skall alla ha lika rättigheter inför det offentliga.

Svårare behöver det inte vara.

Men för att vi skall nå dit krävs att svenska folket väljer andra politiker.

Rösta på Klassiskt liberala partiet!

Brott mot staten, del 3: Processen

Min tid i frihet är på väg att rinna ut, så jag tänkte att det kan vara på sin plats att fortsätta berättelsen om min strid mot staten.

Bakgrundsinformation:
Brott mot staten, del 1 » | Brott mot staten, del 2: Razzia! » | Realtid »

I denna bloggpost tänker jag utveckla några tankar kring den rättsliga processen.

Jag började ana att det var fara å färde när den åklagare som plötsligt dök upp i mitt liv visade sig ha en lång rad komplicerade insidermål bakom sig, att han nu för tiden ägnar sig åt att komma åt folk som olagligt roffat åt sig hundratals miljoner kronor – och som inte alltid tar hänsyn till rättsstatens mer skira nyanser.

Mitt skatteärende rör sig ju inte alls i den divisionen. Mitt fall är inte ens komplicerat: Jag ignorerade skattemyndigheten under ett flertal år och gjorde inte ens något för att sopa igen mina spår.

Så jag antog att det var mitt mångåriga politiska krypskytte mot makten som provocerat fram en extra kraftig reaktion. Mentalt förberedde jag mig på att förklara varför jag anser att skatt är stöld, varför det är fel att bidra till finansieringen av dagens vanskötta och otyglade statsapparat – och varför det är rätt att sätta sig upp mot ett orättfärdigt system.

Naturligtvis kom rättsprocessen inte att handla om något av det där. Men den blev ändå politisk.

Åklagaren gjorde ett nummer av att jag förmodas vara piratpartist.

Och det stämmer att jag jobbat för en av Piratpartiets ledamöter i Europaparlamentet. Jag var till och med partimedlem en kort period, innan jag insåg att partiets inre liv mest påminner om den kinesiska kulturrevolutionen. Men är jag piratpartist? Partiet har förvisso i stora stycken mina varma politiska sympatier. Men det kan man även säga om till exempel Liberala Partiet.

Alexandersson är piratpartist – en medlöpare till Pirate Bay, en person som sätter sig upp mot systemet, en person som hotar den samhälleliga ordningen.

Helt galen är beskrivningen kanske inte – även om just infallsvinkeln var oväntad. (Jag fildelar inte ens.) Men varför var frågan om dessa, mina förmodade politiska sympatier så viktiga att framhäva? Piratpartism har ju över huvud taget inget med målet att göra.

Svaret är uppenbart. Rättens nämndemän (lekmannadomare) är tillsatta av de politiska partierna.

Så när åklagaren förklarade att jag representerar den politiska gren av The Pirate Bay-härvan som tagit mandat i Europavalet – från de riktiga partierna – då var det uppenbart vart det hela var på väg.

Och mycket riktigt. Nämndemännen (som alltså är tillsatta av dessa politiska partier) mulnade betänkligt och undvek från den stunden ögonkontakt.

Nu är jag förvisso skyldig till ohörsamhet mot staten, genom att ha ignorerat skatteverket. Och lagarna, även de dåliga lagarna, måste tillämpas lika för alla.

Men min advokat tvekar inte att påstå att 18 månaders fängelse är ett osedvanligt hårt straff – om man ser till fallets natur, omfattning och omständigheter.

(Hade jag istället ägnat mig åt våld eller egendomsbrott mot mina medmänniskor hade jag i de flesta fall kommit lindrigare undan. Eller, för all del, om jag i chefsposition läckt hemligstämplade register från Transportstyrelsen. Vilket säger en del om vårt land.)

Men det här är väl vad man har att vänta sig när samma politiska partier som höjer och lever loppan på skatterna har makt över domstolarna.

Signalen är tydlig: Skattebasen måste till varje pris upprätthållas. Börjar folk göra motstånd – då blir det inga fler kommunala kamelcenter, utskottsresor till Rio eller identitetspolitiska kurser på universiteten.

Det är också uppenbart att staten inte är det minsta intresserad av en principiell diskussion om vem som har rätt till den enskilda individens egendom och på vilka grunder. Hela systemet bygger nämligen på tro – på ett system som inte respekterar människors rätt till frukterna av sitt eget arbete.

Och om systemet är orättfärdigt – då måste man göra motstånd.

Maktkorruption och rättsröta

Nu är det väl ändå bevisat att den härskande politisk-byråkratiska klassen står över lagen?

Transportstyrelsens sparkade generaldirektör Maria Ågren fattade – enligt Säpos förundersökning – ett fullt medvetet beslut att bryta mot ett antal lagar, trots upprepade varningar från medarbetare längre ner i organisationen.

Trots att Ågren erkänt detta slår åklagare Ewamari Häggkvist som genom ett trollslag fast att brottet begåtts utan uppsåt. Ågren gjorde det hon gjorde trots att hon var medveten om att det var olagligt. Vad är väl det, om inte uppsåt?

Sedan har vi straffet för den värsta säkerhetsläckan sedan Wennerström - ett strafföreläggande om 70.000 kr i böter.

Från Åklagarmyndighetens hemsida...

"Man får bara ge strafföreläggande vid mindre allvarliga brott som till exempel snatteri, stöld eller små trafikbrott."

Från Wikipedia...

"Strafföreläggande är möjligt för brott där påföljden är begränsat till böter och/eller villkorlig dom. Exempel på sådana brott är stöld, snatteri och trafikförseelser."

På så sätt undvek man en rättegång och eventuellt fängelsestraff. Vilket säkert var skönt för generaldirektörskan. Dessutom hade en offentlig rättslig prövning kunnat ge allmänheten och media besvärande insikter om ledningens inkompetens och verksamhetens brister. (Kom ihåg att detta skedde vid en tid då de tidigare statsråden Johansson & Ygeman gjorde vad de kunde för att tysta ner historien.)

Så särbehandlar rättsväsendet makthavare. Kontrasten mot hur vanligt folk hanteras är uppenbar och stötande.

Stöd denna blogg »

Den moraliska stormaktens dubbelmoral

Polen kritiseras – med rätta – för att man lägger utnämningen av domare i Högsta Domstolen under politisk kontroll.

– Regeringen avskaffar kollektivt all juridisk självständighet och tar full kontroll över rättsväsendet, säger EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans.

Men ingen tycks regera över att det är precis så det är i Sverige. Här utser regeringen justitieråden (domarna) i Högsta Domstolen.

Vad är det som gör att det som anses utgöra ett hot mot demokratin i ett EU-land anses normalt i ett annat? Varför använder man olika måttstockar? Varför är det ingen som reagerar mot dubbelmoralen?

Visst, den polska regeringen verkar osympatisk och möjligen farlig. Men när man diskuterar konstitutionella frågor, maktdelning och demokrati – då måste det väl ändå vara principen som är det viktiga?

Sverige har direkt anmärkningsvärda demokratiska brister, inte minst vad gäller maktdelning.

Utöver att regeringen utser domarna i HD – så utses nästan alla nämndemän (lekmannadomare) i de de lägre rätterna av de politiska partierna. Det vattentäta skott som måste finnas mellan den lagstiftande och den dömande makten i en rättsstat existerar helt enkelt inte.

Avslutningsvis kan man konstatera att dubbelmoralen även står i full blom vad gäller media. Såväl EU som Sverige kritiserar Polen och Ungern för politisk styrning av public service-media. Åter är Sverige minst lika klandervärt som de länder vi kritiserar – då styrelsen för den ägarstiftelse som förvaltar SVT, SR och UR utses av regeringen.

Dubbelmoralen och maktkorruptionen i Sverige är motbjudande.

Stöd denna blogg »

Svenska domstolar är riggade

Lite hastigt påkommet (möjligen med anledning av att SD växer i opinionen) skriver justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog en debattartikel om de svenska domstolarnas oberoende. [ SR » | SvJt » ]

Främst handlar texten om de högsta domstolarnas ovälde och om administrationens frihet. Gott så. Maktdelning är en viktig princip och det skall finnas vattentäta skott mellan den lagstiftande och verkställande makten å ena sidan och den dömande å den andra.

Tyvärr missar man helt elefanten i rummet: Att nämndemän (lekmannadomare) i de lägre rätterna utses av de politiska partierna.

De studier som gjorts visar att nämndemännen ofta ser sig som representanter för sitt parti och att de inte sällan dömer därefter. Dessutom lämnar deras kunskaper om uppdraget ofta mycket att önska, då de inte har någon utbildning i juridik. (Diesen, Lekmän som domare.)

Att de politiska partierna tillsätter domare är olämpligt, oförenligt med en demokratisk rättsstat och förenat med många faror.

Vi har redan sett exempel på hur nämndemän från SD varit partiska i mål som rör flyktingar och invandrare. I Stockholm sitter Feministiskt Initiativ i kommunfullmäktige och har därmed också rätt att utse nämndemän. Kan man verkligen vara säker på att de är opartiska i mål som till exempel rör sexbrott och kvinnofrid? Och det är inte speciellt långsökt att anta att miljöpartistiska nämndemän kan ha en egen agenda i miljömål och när byggärenden överklagas till våra förvaltningsdomstolar.

Detta för att inte tala om skattemål. (Om ni ursäktar.) Där står hela det politiska etablissemangets makt över individen på spel. Att då låta de politiska partierna tillsätta domarna är ett direkt hån mot rättsstatens och maktdelningens principer.

Gärna reformer för att stärka domstolarnas oberoende. Men börja med att avskaffa de politiskt tillsatta nämndemännen.

Färre lagar och mer ordning

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Färre lagar och mer ordning »

"Våra politiker lägger mycket tid och kraft på att stifta lagar som är till för att skydda oss mot oss själva och för att begränsa vår frihet och våra fria val – när de istället borde fokusera på att skydda oss från andra, som vill oss illa."

Brott mot staten, del 2: Razzia!

Som »skattesmitare« är jag rätt amatörmässig. Jag ignorerade allt krångel tills det var för sent. Att Skatteverket dessutom tvångsutskrev mig ur Sverige minskade knappast förvirringen. Och jag har lämnat ett tydligt pappersspår. Åklagaren hade redan från början koll på varenda transaktion. Rubbet. Han visste nog mer om min tidigare verksamhet än jag själv.

Så man kan tycka att det vore klappat och klart. Kalla till förhör, åtala, spärra in.

Men icke.


Fast rewind till Bryssel, vårvintern 2013: Svenska skattmasen var på krigsstigen. Jag hade stressat upp mig till en hjärtinfarkt, hade ett kontor att sköta, och befann mig i något slags konvalescens. När jag åter fick flyga för läkarna åkte jag upp till Stockholm och tömde postboxen. I den fanns en trave arga brev från Skatteverket. Jag flög tillbaka till Bryssel och kontemplerade min situation.

Någon dag senare ringde det på porttelefonen. Tre arga signaler, klockan sju på morgonen. Och så tre till. I Bryssel bor man ofta på höjden, så det tog mig en liten stund att ta mig ner en och en halv våning. Ingen i andra ändan av porttelefonen. Men ett visst tumult i trapphuset. Jag öppnade dörren och ropade mot tumultet, som nu flyttat sig till bottenvåningen »What's goin' on?«

En halvtrappa upp försökte en av mina kvinnliga grannar fortfarande hämta sig efter att ha blivit uppkörd att öppna dörren, oklädd.

Nu tågade en butter och tystlåten svensk åklagare, en kvinnlig svensk kriminalkommissarie och två medlemmar av den belgiska federala polisens kammare för grov organiserad internationell ekonomisk brottslighet in i lägenheten – tillsammans med en närmast parodisk flamländsk-svensk tolk.

Min lägenhet genomsöktes. De brev från Skatteverket till mig som jag just hämtat i Stockholm beslagtogs. De belgiska poliserna verkade lika förundrade som jag.

Därefter förklarades att jag var tvungen att infinna mig för ett samtal påföljande dag, att jag inte hade rätt att ha någon advokat närvarande (vilket jag naturligtvis hade invändningar emot)  – men att jag själv hade rätt att avbryta detta samtal när jag ville.

Den belgiske skattejurist (som visade sig vara en av den belgiska skattejuridikens nestorer) som jag fick tag i senare på dagen skrattade så det bullrade: Denna cirkus, för för ett rutinartat skatteärende. Monsieur, ni måste ha ovänner i staten.


Påföljande dag – hos belgiska federala polisen – lästes nogsamt en mängd frågor från den svenska åklagaren upp för mig, på flamländska, översattes nödtorftigt till svenska av tolken och sedan sändes svaren tillbaka samma väg. Naturligtvis kunde jag inte minnas alla detaljer om olika transaktioner många år tillbaka i tiden. Så efter ett par timmar utnyttjade jag därför min rätt att avbryta samtalet – med motiveringen att detta kommer att gå mycket snabbare och bättre på svenska, hos Ekobrottsmyndigheten, med min advokat närvarande.


(Detta hände sig vid den tid då åklagare Marianne Ny envisades med att hävda att hon inte kunde åka till London för att förhöra Julian Assange, eftersom svenska åklagare inte åker utomlands. Jag försökte fråga den svenska kvinnliga kriminalkommissarien om detta – men fick bara det onda ögat till svar.)


Jag undrar hur det hela var tänkt. Åklagaren hade alla papper klara, varenda transaktion, ner till sista krona. Ändå valde han att genomföra en razzia i Bryssel – som inte tillförde något i målet vad gäller varesig sak eller substans.

Internationellt rättsbistånd är trots allt synnerligen kostsamma saker. Ett par federala belgiska poliser i minst två dagar, razzia, flyg och hotell för en åklagare och en kvinnlig kriminalkommissarie i minst två nätter. Detta kan mycket väl ha kostat mer än vad jag någonsin ansetts vara skyldig i skatt. Detta i tider då utredningar om vanliga brott samlas på hög hos den vanliga polisen. Man tar sig för pannan.

Tro mig, en kallelse per post hade räckt för att påkalla min odelade uppmärksamhet.


Framför allt annat är jag fly förbannad för att jag vägrades min konventionsskyddade rätt till advokat vid förhöret dag två. Så får och skall det inte gå till i en rättsstat.

Dessutom är jag upprörd å de svenska skattebetalarnas vägnar, för att mitt fall ådragit sig sådana kostnader för dem. Detta måste ha varit historiens dyraste mussel-middag – för representanterna för det svenska rättsväsendet. Fullständigt i onödan.

För det tredje undrar jag vad som hände med kravet på proportionalitet i ordningsmaktens verksamhet. Detta är way over the top.


Jag vill absolut inte att någon skall tycka synd om mig. Jag är mest förundrad över hur det hela har gått till. Jag vill att folk skall veta vad som kan ske i en hantering som annars brukar flyga under radarn.

Innan jag lämnade den belgiska federala polisens kammare för blablabla hade jag en petig fråga att ställa: Vid inget tillfälle under den här kalabaliken har någon vid något enda tillfälle bett mig att identifiera mig. Vore inte det på sin plats, så att ni i vart fall vet att det är rätt människa ni gett er på?


Om det ovanstående är ett normalt förfarande, då är något helt galet inom de svenska rättsvårdande myndigheterna. Om det inte är normalt – då reser det andra frågor.

Fortsättning följer.


Länkar / bakgrund:
Brott mot staten, del 1 »
Realtid »

Brott mot staten, del 1

Efter åratal av mentalt utmattande rättslig strid med myndigheterna har min skatteprocess nått vad som verkar vara vägs ände. Jag förlorade i Hovrätten och fick inget prövningstillstånd i Högsta Domstolen. (Mer om det senare nedan.) Vilket lär leda till att jag kommer att bli satt i fängelse ett tag, dock oklart när.

Det är så det kan bli när man bott utomlands något tiotal år och saker hamnar mellan olika stolar. (Ett tips: Tro aldrig att staten släpper greppet om dig, bara för att Skatteverket tvångsutskrivit dig ur landet.)

Det är som det är och jag tar det hela med jämnmod. Jag anser ju faktiskt att skatt är stöld och att våra politiker redan har på tok för mycket makt och pengar – som de dessutom hanterar mycket illa.

Skattedomar förbigås ofta i tysthet, men jag tycker att det finns skäl att vara öppen med vad som sker. Speciellt som delar av en sådan här process pekar på uppenbara problem vad gäller den svenska rättsstaten.

Så jag kommer att återkomma i bloggposter framöver för att beskriva hur en skatteprocess kan gå till, från insidan. Men jag måste börja den här historien bakifrån...

-

I ett mycket kort, uppenbart standardiserat beslut från Högsta Domstolen meddelas att jag inte får prövningstillstånd. Nu är det förvisso det normala. Att få prövningstillstånd skall vara svårt. Men jag vill ändå protestera – trots att beslutet knappast lär kunna överklagas.

Vad det handlar om är nämligen förbudet mot dubbelbestraffning i skattemål (eller som det heter »förbudet mot dubbla förfaranden« eller på juristspråk »ne bis in idem»).

Jag hävdar att då denna rättsliga princip gäller, då skall den gälla alla – även mig.

På samma sätt som HD just viftat undan min invändning viftade den en gång bort hela principfrågan om dubbelbestraffning – tills den fick bakläxa i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Så det börjar kanske bli dags att påminna staten om denna princip. Min advokat är redan i färd med att skriva en inlaga till Europadomstolen.

Oavsett vad man tycker i övrigt, så är det anmärkningsvärt att HD inte ens tar upp frågan till prövning, då den faktiskt är »av vikt för ledning av rättstillämpningen«. Min gissning är att man vill hålla förbudet mot dubbelbestraffning så snävt som möjligt – och därför helst lägger locket på.

Hur det blir med detta återstår att se. Men det är inte det enda som sticker ut...

-

Beslutet i Högsta Domstolen är fattat av justitierådet Göran Lambertz.

Man kan väl inte säga att vi är personliga vänner. Men en gång i tiden – innan Quick-fallet gick Lambertz på hjärnan – var han en av den svenska rättsstatens modigaste försvarare. Han medverkade bland annat i sin roll som Justitiekansler i en kontroversiell tv-dokumentär som jag gjorde om det svenska rättsväsendet. [Länk»] I samband med att filmen visades gjorde Lambertz och jag en grej i media om att landets åklagare ofta inte är så oväldiga som de förutsätts vara. Vilket orsakade en del buller.

På senare år händer det att vi brukar gilla eller kommentera varandras Facebookposter – och vi brukar skicka ömsesidiga födelsedagshälsningar. Vi finns alltså på något sätt i varandras medvetande.

Nu kan Lambertz förvisso inte misstänkas för att ha gynnat mig på något otillbörligt sätt, eftersom han avslog min begäran om prövningstillstånd. Men rent teoretiskt skulle han även kunna ha fattat sitt beslut för att visa att han inte tar hänsyn till ytligt bekanta – snarare än på fakta i målet.

Hur som helst är det ett anständighetskrav att funktionärer i våra domstolar inte sätter sig till doms över folk som de har något slags relation till. Det skall inte ens få finnas en misstanke. På juristspråk talar man om »delikatessjäv«.

Att bråka om detta lär väl knappast gynna min sak. Men jag vill att folk skall känna till hur vårdslös den svenska rättsskipningen kan vara. Även i högsta instans.

-

Den närmaste tiden kommer jag som sagt att skriva fler bloggposter om hur det egentligen kan gå till i en svensk skatteprocess. (Vissa saker har jag berört tidigare, fast då mer i förbigående. Länk»)

Stay tuned.

Polisen vill sätta sig över lagarna

Nu börjar tidningarnas spalter fyllas av företrädare för statens våldsmonopol – som protesterar mot att EU-domstolen underkänt datalagringen av uppgifter om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Domstolen är tydlig: Att urskiljningslöst lagra alla data om allas telekommunikationer strider mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa stadgar om rätten till privatliv.

Våldsmonopolets företrädare är lika tydliga: Sverige skall ignorera de mänskliga rättigheterna, strunta i EU:s högsta domstol och fortsätta lagra dessa data.

Det är uppseendeväckande. Polis, åklagare, inrikesministern med flera anser att staten skall sätta sig över de konventioner Sverige ingått om de mänskliga rättigheterna. De anser att vi skall sätta oss över fördrag som nu för tiden utgör en del av vår grundlag. De rättsvårdande myndigheterna uppmanar till domstolstrots.

Får de som de vill, då är det samma sak som att slänga de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna i papperskorgen. Då kommer staten att kunna göra precis vad som helst mot vem som helst.

Och myndigheterna har bara sig själva att skylla för den uppkomna situationen. Detta borde de ha tänkt på innan de började använda det oerhört integritetskränkande verktyg som datalagringen är för skitsaker som att jaga fildelare och att upptaxera folk.

Dessutom har polisen högar med outredda ärenden där det finns så väl kända gärningsmän som bevis. De kanske skulle börja med att hantera dem?

Slutligen kan man konstatera att allt går att motivera på ett eller annat sätt. Att kamerabevaka alla medborgare överallt och dygnet runt, inklusive i bostaden – det skulle vara ett oerhört effektivt sätt att bekämpa och utreda stöld, rån, mord, terrorism, våld i relationer, utnyttjande av barn, skattefusk, hets mot folkgrupp och de flesta andra brott. Men så gör vi inte, eftersom det är ett allt för stort ingrepp i individens rätt till privatliv.

Det finns helt enkelt en gräns som man inte skall passera. I vart fall inte om man vill ha ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle.

Assange-fallet: Åklagare Marianne Ny ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet

SVT Uppdrag Granskning hade i går ett mycket sevärt reportage om fallet med Wikileaks chefredaktör Julian Assange. [ Inslaget » | Länk 1 » | Länk 2 » ]

Åklagare Marianne Ny – som i åratal förhalat ärendet och duckat att förhöra Assange i London – försöker i programmet hävda att man normalt sett inte reser utomlands för att förhöra misstänkta.

Det är en ren lögn. Fråga mig. Jag vet.

Jag har sedan åratal tillbaka en konflikt med de svenska skattemyndigheterna. En tidig morgon för tre, fyra år sedan – när jag bodde i Bryssel – väcktes mitt hus (grannar och allt) upp av en svensk skatteåklagare, en svensk kriminalkommissarie, en sorglig tolk och två medlemmar av den belgiska federala polisens kammare för internationell och organiserad brottslighet. Jag har haft bättre mornar.

Tro mig, en kallelse per brev eller ett telefonsamtal hade varit ett fullgott alternativ för att få mig att åka upp till Stockholm. Men istället begärde man alltså internationellt rättsbistånd från Belgien, sände över folk från Sverige – och satte igång en apparat som måste ha kostat mer än någon påstått att jag är skyldig staten. Vad tilltaget tillförde eller var tänkt att tillföra utredningen är högst oklart, mer än att ett par svenska statstjänstemän fick ett par dagar i Bryssel på skattebetalarnas bekostnad.

De belgiska poliserna himlade med ögonen och lät i enrum framföra att de nog aldrig varit med om så mycket skrika för så lite ull. En ledande belgisk skattejurist som jag fick tag i skrattade bullrande och noterade att, jo, nog verkar det som att jag har ovänner i Sverige alltid. Kollegorna på jobbet konstaterade att de är inte riktigt kloka, de där svenskarna.

Jag försöker låta bli att tänka på detta, när jag inte absolut måste. Men i detta sammanhang är det ändå relevant information: Jo, svenska staten sänder mer än gärna ut åklagare och begär internationellt rättsbistånd för att förhöra folk i utlandet. Även i tämligen triviala fall. Även när det är onödigt och inte fyller någon egentlig funktion.

Jag blir ursinnig när jag ser åklagare Ny sitta i tv och hävda motsatsen. När hon dessutom påstår att det är för att alla skall behandlas lika, då håller jag nästan på att blåsa ett topplock.

En sak är fullständigt klar: Julian Assange särbehandlas – negativt – just på grund av vem han är.

Det är dessutom uppenbart att åklagare Ny försöker dupera Uppdrag Gransknings reporter – och att hon ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet på bästa sändningstid. Men hon anser sig väl ha goda skäl att göra just detta, kan man anta. Det borde vara åtalbart.

Det är så skruvat. Assange ruttnar bort på Ecuadors ambassad i London för att han har avslöjat den sanning som makthavarna försökt dölja för folket. Samtidigt serverar Marianne Ny rena lögner och sitter tryggt kvar på en av de ledande posterna inom svenskt åklagarväsende.

Ett oväldigt, neutralt och rättvist rättsväsende – vore inte det en skojig idé?


Se reportaget i Uppdrag Granskning här »

Läs även: Showdown in the Assange case? »

Så får vi ordning på buset

Det är märkligt att det alltid efterfrågas fler, nya lagar – när det verkliga problemet är att ordningsmakt och rättsväsende inte upprätthåller de lagar som redan finns. Så är det på många områden och frågan har åter aktualiserats med anledning av att polisen har problem med ordningen i så kallade utanförskapsområden.

Låt oss se vad Brottsbalkens 16:de kapitel har att säga om brott mot allmän ordning.

1 § Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år. 

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. 

2 § Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år. 

3 § Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det handlar med andra ord "bara" om att tillämpa den lagstiftning som riksdagen har fastställt. Detta kan och bör polisen och domstolarna göra med omedelbar verkan. Speciellt bör paragraf tre vara användbar.

Detta är det verktyg riksdagen har givit ordningsmakt och rättsväsende för att kunna skydda liv, säkerhet och egendom i stökiga situationer. Att stifta fler, nya lagar för att hantera samma problem kommer knappast att göra något bättre.


Vill man lagstifta – då bör man istället vara lite smart och lägga sin energi på att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk.

Mycket av konflikterna mellan polis och unga i problemområden beror nämligen på att polisen punktmarkerar de unga för att se om de har några droger på sig. Som regel handlar det i så fall bara om små mängder cannabis eller andra lättare droger. Man kan tycka att polisen har viktigare saker att ägna sig åt.

(Eller varför inte legalisera narkotikan helt – så att vi blir av med de kriminella nätverk och gäng som i dag sköter hanteringen och som utsätter allmänheten för fara i samband med sina droguppgörelser?)


Tillämpa Brottsbalkens 16:de kapitel – och ersätt snarast den repressiva drogpolitiken med harm reduction. Då kommer många problem att lösas.

Stöd denna blogg »

Till våldsmonopolets förvar

En avgörande skillnad mellan de västerländska demokratierna och många länder i till exempel Mellanöstern och Afrika är att vi har ett (demokratiskt kontrollerat) våldsmonopol – till skillnad från klansystem.

Fördelarna med ett statligt våldsmonopol är flera. Reglerna är förutsägbara och gäller lika för alla. Alla har samma rätt till hjälp från ordningsmakten. Med ett fungerande rättsväsende som sköter bestraffningar är det tänkt att vi skall slippa blodshämnd, klanfejder och andra former av hämnd som ofta resulterar i spiraler av våld.

Så vad händer då när polisen inte räcker till? Vi vill ju ha något slags trygghet. Vi vill att vår säkerhet och egendom skall vara garanterad.

Ibland blir lösningen att till exempel ett köpcentrum, kollektivtrafiken eller ett bostadsområde tar in privata vakter. Det är som regel bättre än inget alls. Men det är samtidigt att ta ett steg bort från demokratisk kontroll, opartiskt upprätthållande av ordningen och det symboliska värdet i att ordningen upprätthålls av staten. Oftast är detta inga större problem, men vi måste vara medvetna om riskerna.

(Det finns positiva bilder värda att titta närmare på. I till exempel Detroit sägs privata vaktbolag som verkar enligt icke-våldsprincipen vara så väl omtyckta som mycket framgångsrika.)

Ibland är lösningen civila sammanslutningar av människor som tar på sig att upprätthålla ordningen. Det kan handla om till exempel grannsamverkan eller nattvandrare. Eller om något slags medborgargarden. Lagen gäller givetvis för dem på samma sätt som för alla andra. Men i vissa situationer ställs man helt uppenbart inför problem. Om en skarp situation uppstår, då är det en mycket delikat fråga hur mycket våld som får användas.

Dessutom blir detta på något sätt en återgång till klansamhällets modell där säkerheten är beroende av vilken grupp man tillhör, var man bor eller kanske vilka man är släkt med.

Våldsmonopolet som princip är en garant för vår individualistiska livsstil. Man skall inte behöva tillhöra en viss grupp eller klan för att kunna känna sig trygg i samhället.

Detta förutsätter naturligtvis att polisen är synlig på gator och torg – och att den verkligen förmår att hantera vardagsbrott mot säkerhet och egendom.

Det förutsätter dessutom att den demokratiska styrningen och lagstiftningen är rimlig och fokuserar på det som är viktigt. Våldsmonopolet skall inte vara åsiktspolis, inte ägna sig åt moraliskt pekpinneri, inte åt brott utan offer – och inte åt att gå maktens politiska ärenden. Här måste man vara oerhört uppmärksam.

Det mesta i vårt samhälle skulle fungera bättre om det hanterades genom frivilligt samarbete, spontan ordning och marknadens osynliga hand. Men just vad gäller statens våldsmonopol och att upprätthålla rättsstaten vill jag att det sköts gemensamt och att det sköts bra.

Som minarkist vill jag att staten ägnar sig åt ett fåtal centrala samhällsfunktioner, som inre och yttre säkerhet.

Därmed inte annat sagt än att våldsmonopolet ständigt måste granskas, ifrågasättas och ansas. Det får aldrig bli en stat i staten eller ett verktyg för förtryck.

Försnack - Dags för nya turer i Cirkus Assange

I morgon, fredag, kommer en FN-panel att presentera sin rapport om fallet med Wikileaks-grundaren Julian Assange. Men redan nu kan BBC meddela att denna panel anser att hans exil på Ecuadors ambassad i London är att betrakta som att han hållits orättfärdigt fängslad. (I detta ligger dock inget juridiskt bindande.) Utslaget har även bekräftats av svenska myndigheter, som tycks ha förhandsinformation.

BBC: Julian Assange is being arbitrarily held, UN panel to say »

Detta innebär att det är dags för nya turer i Assange-affären. Exakt vad som kommer att ske får vi veta vid en presskonferens vid lunchtid på fredagen. Spänningen är olidlig... eller så.

I sammanhanget skall man komma ihåg att fallet har hanterats mycket märkligt av de svenska myndigheterna. Ärendet har lagts ner av svensk åklagare, men sedan väckts på nytt. Assange har tidigare i processen ställt sig till de svenska myndigheternas förfogande och när han for till Storbritannien, då var det med åklagarmyndighetens goda minne. Sedan utfärdades en Europeisk Arresteringsorder, som godkändes av brittiska domstolar. Det har funnits möjlighet att förhöra Assange i London, men frågan har dragits i långbänk – och Assange har tillbringat gott och väl tre år inne på Ecuadors lilla ambassad, efter att landet beviljat honom politisk asyl.

Den springande punkten är att Assange inte vill bli utlämnad till Sverige – eftersom han fruktar att vi, i vår tur kommer att utlämna honom till USA. Där arbetar en Grand Jury redan med ett eventuellt, formellt åtal. Amerikanerna är oerhört arga på honom, eftersom han har exponerat dem med brallorna nere, till exempel genom ambassad-telegrammen och filmen Collateral Murder. Som om Sverige skulle kunna vägra? I det fallet räcker det inte ens med att han nu backas upp av en FN-panel. Det blir livstids waterboarding eller så. Därför vill Assange helst inte resa till Stockholm. Det är en ytterst begriplig inställning. (Att han sedan kanske inte är ett dugg säkrare på de brittiska öarna, det är hans nästa problem.)

Åklagare Ny har i sammanhanget betett sig oprofessionellt. Hon har i åratal vägrat åka till London för att förhöra Assange. Svenska domstolar och den brittiske inrikesministern har bett henne ta sig samman för att få denna sak ur världen. Men hon har tvärvägrat, inte sällan av smått besynnerliga skäl. Till slut tog UD över – och frågan befinner sig just nu i de högre diplomatiska luftlagren, där den bollas fram och tillbaka med ecuadorianska UD.

Varför? Jo, av det mycket enkla och rätt sjaskiga skälet att åklagare Ny vet att hon inte kan vinna detta mål. Så därför sparkar hon burken framför sig längs vägen och möter uppskattande leenden från herrar i mörka kostymer.

Fallet är tunt. Det skulle förvåna mig om det håller. Läs förundersökningen. Dessutom pressar ett antal politiska och juridiska silverryggar kvinnan framför sig – i sin jakt på en politisk fiende. Jag tycker närmast synd om henne.

Och nu? Tja... precis vad som helst kan hända, känns det som. Julian Assange brukar aldrig motstå frestelsen att få bjuda på en show.

Och så finns naturligtvis en minimal men dock risk att detta kommer att bli en sådan där cineastiskt upplevelse med svarta helikoptrar och grejor.

Politikerna köper röster istället för att satsa på sådant som verkligen är viktigt

Det svenska militära försvaret behöver stärkas. I dag kostar det ungefär 45 miljarder SEK. Och då gav politikerna ändå intryck av att behöva lyfta sig själva i håret för att skaka fram pengarna.

Om vi skall ha en nationalstat och om den skall försvaras krävs dock mer än så. Och det är bara en fråga om politisk vilja.

Det går att skaka fram 60-70 miljarder SEK/år för flyktingmottagning, vilket är som det är i den rådande situationen. Man tänker bygga höghastighetståg för totalt 170 miljarder SEK. (Är tåg över huvud taget ett tidsenligt koncept när banorna står klara om sisådär 20 års tid?) Folk som skaffar barn får betald ledighet i nästan ett och ett halvt år på andras bekostnad för ungefär 30 miljarder SEK/år. Biståndsbudgeten är på 30-40 miljarder SEK/år. Vi betalar drygt 30 miljarder SEK/år till EU. Och vi satsar hundratals miljoner på att stödja produktionen av svensk film varje år...

Det är uppenbart att det inte handlar om att det inte finns pengar att tillgå. Det handlar om politiska prioriteringar. Och inte sällan om röstköp, om att smörja särintressen och att muta väljarna med deras egna pengar.

Nu är jag verkligen ingen vän av varesig offentlig verksamhet, offentliga utgifter eller skatter. Men när vi lever i det samhälle vi lever i – då tycker jag att man gör märkliga prioriteringar.

För att ett fritt, demokratiskt land skall fungera och vara trovärdigt krävs först och främst ett yttre försvar – och ett inre i form av polis och rättsväsende (som i dag får c:a 40 miljarder SEK/år). Allt annat får komma i andra hand.

Assange-målet havererar i stillhet

Nybloggat på HAX.5July.org:

Framing Julian Assange »

Rättsfallet mot Wikileaks chefredaktör Julian Assange börjar uppvisa tecken på förruttnelse.

PK Debatt: "Medierna & fallet Quick"

Detta är rätt bra underhållningsvåld: Publicistklubbens debatt på temat "Medierna & fallet Quick" som hölls i går.

Youtube »

Veckans Falkvinge - om "aktiv övervakning" och lite annat

Youtube »