Illusionen av trygghet

Svenska folket är trygghetsmissbrukare. Det har gått så långt att vi okritiskt accepterar företeelser som "trygga" bara för att politikerna säger åt oss att göra det. Men i själva verket kan resultatet bli raka motsatsen.

Anställningstrygghet - till exempel. Jo, det låter ju bra att man kan räkna med att ha ett jobb. Men vad innebär det?

Det faktum att man inte kan få sparken med kort varsel har en baksida: Arbetsgivarna vågar inte anställa - vilket leder till att onödigt många inte har något jobb eller någon trygghet. Alls.

Detta skapar i sin tur en ond spiral. Folk stannar på arbeten där de inte trivs, har tröttnat, har gått in i väggen, inte har kontroll över sin situation och så vidare. De stannar, helt enkelt eftersom det finns så få nya jobb där ute. Snacka om att skapa en grogrund för okynnessjukskrivningar, utbrändhet, magont och psykisk utmattning.

Jag är väl lite konstig... Men jag skulle uppfatta det som en större trygghet om både arbetstagare och arbetsgivare enklare kunde avsluta ett anställningsförhållande. För då skulle jag veta att det finns andra jobb att söka där ute. Då kan man pröva sig fram, tills man hittar ett arbete som man verkligen gillar.

En sådan ökad rörlighet på arbetsmarknaden skulle dessutom släppa in de unga människor som idag är dömda till en evig rundgång i arbetsmarknadspolitiska åtgärder - fram till förtidspensioneringen, vid pass 28 bast. Dessutom tror jag att ökad rörlighet skulle vara bra för landets ekonomi.

Men många vågar inte ta bort skygglapparna. Istället håller folk krampaktigt tag vid ett jobb som får dem att må skit - utom de dagar då de kan skolka genom att sjukskriva sig.

Det hela är bara en illusion av trygghet. En illusion som på sikt ödelägger så väl individen som näringslivet och nationen.

Svenska folket är som en slagen kvinna, som inte förmår lämna sin elake make.