På Frihetsforum i helgen sådde Isoble Hadley-Kamptz ett tankefrö hos mig...
Hur kommer det sig att vänstern har något slags monopol på att framstå som "snäll"?
För vänstern är fan inte snäll!
Vänstern använder tvång som verktyg för att forma sitt samhälle. Den snor folk på det mesta av deras pengar. Den lurar folk att tro att skatten är något slags samhällsförsäkring - men sedan tar de ganska lätt på det där med att leverera vård, ordning och trygghet. Vänstern misstror människor och försöker ändra på dem och på de sätt de lever sina liv. Och när politiker myglar med lägenheter, går på porrklubb med kommunens kreditkort eller beter sig illa på annat sätt - då handlar det i de flesta fall om vänsterpolitiker.
Och ju längre vänster ut vi kommer på skalan - ju värre blir det. Vänsterledaren Lars Ohlys "klasslösa" samhälle är ingen picnic. Det pekar rakt på det kontroll- och våldssamhälle som vi känner igen från de forna kommuniststaterna. I sin renaste form genomfördes det klasslösa samhället av Röda Khmererna i Kambodja. Och det var ungefär så långt bort från snällism som man kan komma...
Vänstern är elaka rövare!
Då jag inte var närvarande vid Frihetsforum vet jag inte vad Isobel Hadley-Kamptz sade, men det är inte speciellt svårt att förstå varför de vänster om mitten uppfattas som "snällare". Den distributiva politik som förs är tänkt att ta från de rika och ge till de fattiga - att ta från de starka och ge till de svaga.
SvaraRaderaErgo: vänstern bryr sig om de svaga, och nästan per definition gör alltså inte högern det.
Att dra in Röda Khmererna i diskussionen ger ett märkligt intryck. Försöker du på allvar jämföra Lars Ohly med Pol Pot? Det antyder en dogmatism av dignitet.
Jag ska väl till detta tillägga att jag på intet sätt sympatiserar med Ohlys politik, men att kalla honom elak är knappast ett sätt att påvisa sin djupare insikt i tingens förhållande.
Den svenska fördelningspolitiken lämnar dock mycket att önska.
Saken är ju den att Ohly *glänser* med att "bara" vilja ha ett klasslöst samhälle.
SvaraRaderaPå rak arm kan jag inte komma på något exempel på klasslöst samhälle som inte medfört tvång, våld och ond, bråd död.
Det kan knappast vara speciellt långsökt att jämföra det Ohly säger sig vilja ha med de historiska erfarenheter vi har av just det samma - det vill säga Kina när det var som jävligast och Pol Pots regim i Kambodja.
Eller för allt i världen med hur det ser ut i dag. Det enda land som verkligen kan göra anspråk på att försöka upprätthålla det klasslösa samhället är Nordkorea.
Om någon säger sig vilja ha nazism - då är det inte speciellt kontroversiellt att ta en titt på hur det gick i 30-talets Tyskland.
Men så fort man gör motsvarande jämförelse på vänsterkanten går folk i spinn...
För övrigt tar inte den svenska vänstern från de rika och ger till de svaga. De tar från de rika - men eftersom de inte är speciellt många handlar det inte om speciellt mycket pengar. Däremot tar de in vansinnigt mycket stålar från *vanligt folk* (inklusive de riktigt, riktigt fattiga). Av detta skapar man inte omfördelning utan rundgång. Och byråkrati. Och pengar till den politiska klassen.
Jag vidhåller fortfarande att en jämförelse mellan en partiledare i ett demokratiskt land och en massmördande diktator är dömd att ses som oseriös, och det med rätta.
SvaraRaderaBeträffande Ohly och det klasslösa samhället så är Sverige som bekant ett utpräglat vänsterland, med positiva attityder till socialistiska utopier, oavsett hur orealistiska dessa är. Om nu Ohly och hans anhang skulle få ett så pass starkt mandat att de skulle kunna påbörja reformerandet av det svenska samhället skulle den röstande befolkningen rätt snart återkalla detsamma, pga de rätt obehagliga effekterna som oundvikligen skulle följa.
Vidare är det inte heller givet att Ohly skulle börja avrätta människor med glasögon bara för att nå klasslöshet. När deras respektive ideologier är sammanfattade till en mening så finns det en klar likhet - detta behövs knappast diskuteras. Sen finns det naturligtvis en otroligt rik flora av variabler som talar emot att Sverige skulle kunna bli ett nytt Kambodja, oavsett vem som sitter vid makten. Att påstå något annat är förenkling in absurdum. Men jag antar att det beror på vilken nivå av seriositet respektive samhällsdebattör vill lägga sig på. To each his own.
Huruvida vänstern tar från de rika eller om det endast är den allmänna uppfattningen är egentligen inte speciellt relevant: perceptionen av verkligheten är i allt väsentligt verkligheten, i frågor som dessa.
OK - skit för ett ögonblick i Pol Pot.
SvaraRaderaLars Ohly vill ha ett klasslöst samhälle. *Hur* kan ett sådant skapas, ens i teorin, utan ett stort mått av tvång och våld?
Det är som att höra en nazist tala om den "slutliga lösningen" - samtidigt som han låtsas om att det som skett i historien aldrig har skett. Och som om att det skulle gå att genomföra på något snällt sätt.
Varför får kommunister komma undan med att säga idiotiska och farliga saker, men inte till exempel nazister? Varför är vi godtrogna mot en våldsideologi samtidigt som vi vänder taggarna utåt mot en annan. Båda måste bemötas.
För övrigt är jag tillräckligt gammal för att ha hört vänsterpartister säga live att det är en sak att komma till makten på demokratisk väg - och en helt annan sak att lämna den ifrån sig frivilligt...
Kuba är ett bättre exempel på hur Ohlys samhälle skulle se ut än Pol Pots Kambodja. Paranoid stalinism är ett bättre ord än socialism om man beskriver Kambodja.
SvaraRaderaÅ andra sidan är Kuba egentligen inte ett klasslöst samhälle på riktigt. Och ett klasslöst samhälle är exakt vad Ohly, med vett och vilje, säger sig vilja ha.
SvaraRaderaMin point är att man inte får låta Ohly komma undan från kommuniststämpeln genom att säga att han "bara" vill ha ett klasslöst samhälle.
För det är ju precis vad han gör. Han försöker ducka undan elden från t.ex. Uppdrag Granskning genom att säga att han vill ha något som är precis lika jävligt som det han anklagas för att stödja.
Han bluffar! Och folk låter honom komma undan med det!
Du har helt rätt i att (den åtminstone) partiella revisionismen i Sverige vad gäller Sovjetväldet måste bemötas. Detta är till viss del på gång, via avslöjanden i SVT om vänsterns förhållande till Sovjetunionen och dylika händelser. Ohly och vänsterpartiet har i mångas ögon förlorat all trovärdighet, något som avspeglas i höstens opinionsundersökningar.
SvaraRaderaDN har i detta nu publicerat en artikel om Ohly och kommuniststämpeln. "[V]änsterpartiet är ett systemförändrande parti som vill ändra det kapitalistiska och patriarkala samhället i grunden", säger han. Så länge det sker demokratiskt kan jag bara önska dem lycka till och lita till att väljarna ser vad Ohly misslyckas med att se: den globala marknadens framtid.
Men om själva kärnfrågan här är huruvida man bör vara upprörd för att större delen av den svenska väljarkåren inte insett att de libertarianska sanningarna leder till bästa utfall för oss alla är svaret nekande. En öppnare debatt är däremot väldigt, för inte att säga extremt, önskvärd. Men för att inträda i sådan bör man (IMHO, förstås) hålla ett öppet sinne och akta sig för dogmatism (som för övrigt brukar vara vänstertänkarnas kännetecken).
En lite underhållande observation tycker jag är att SVT genom kritik mot vänsterpartiet kan komma att kosta socialdemokraterna makten nästa år - något som kan ställas i kontrast med att de svenska liberalerna verkar rörande eniga om SVT:s vänstersympatier. :-)
Jag är nog för luttrad för att bli upprörd över att alla inte insett de libertarianska idéernas storhet.
SvaraRaderaJag ser vår uppgift mer som att ställa de principiellt viktiga frågorna och att bredda samhällsdebatten. Jag hoppas att vi därigenom kan påverka de politiska partierna och samhällsutvecklingen.
Detta tror jag att vi har viss framgång i. Inte minst eftersom vi inte har några väljare eller opinionssiffror att "anpassa" oss till. Vi kan vara besvärliga på principiellt goda grunder.
Det ger utrymme för att säga saker som andra inte vågar säga. Till exempel att "det klasslösa samhället" är en formel för tvång och våld.
Så jag är nog rätt "dogmatisk" i meningen extremt trogen mina idéer - men gissningsvis inte i meningen fanatisk. ;-)
Den svenska vänstern har ju till större delen tagit avstånd från Stalinismen/Maoismen, medans de svenska naziserna däremot fortfarande tycker att Hitler var jättebra. Det kan ju vara en förklaring till att folk köper snack om "snälla" kommunister och men inte alls skulle köpa samma snack om "snälla" nazister.
SvaraRaderaSedan är ju inte all vänster kommunistisk heller. Socialdemokrater fördrar demokratiska metoder. Tvångsåtgärder som t.ex. höga skatter har ju åtminstånde demokratisk legitimitet om de är beslutade i god demokratisk ordning.
Sedan bör man nämna skillnaden på en positiv och negativ frihetssyn. Historiskt sett har liberaler förespråkat en negativ frihetssyn - individen skall ha rätt att slippa övergrepp, tvång, överdrivna skatteuttag, etc. Den socialistiska kritiken mot detta har varit att om man är fattig så har man i realiteten ingen frihet, och därför vill man öka friheten för många genom att omfördela resurser.
Jag tycker att detta är en helt korrekt invändning mot liberalismen i stort (och därför är jag socialliberal).
Breddning av debatten är alltid väldigt välkommet, lika väl som att våga säga det som är obekvämt.
SvaraRaderaÄven att frammana någon sorts ideologisk stringens kan det finnas viss marknad för (varför använder fp överhuvudtaget epitetet "liberalerna" tex).
Problemet i debatten framkommer, för mig, när debattörer - och detta är ett vanligt problem - helt sonika antar att den grundläggande filosofiska diskussionen är avklarad, och de spörsmål som ska dryftas är mikrohantering av någon specifik fråga. För det första är en filosofisk diskussion aldrig över (som Wittgenstein påpekade innebär det en 'upplösning' av frågan). För det andra gör detta att konsensus aldrig kan nås mellan två meningsmotståndare, då premisserna inte kan diskuteras på nytt. Det är i denna bemärkelse min avoga inställning till dogmatism gör sig gällande.
Sidospår: Chomsky, som ofta har radikala åsikter, påpekar rätt ofta att om en debattör vill få fram en åsikt som avviker väldigt mycket från normen är det nödvändigt att förklara den på ett grundläggande vis för att överhuvudtaget framstå som vettig.