Syndafall

Vi lever i intressanta tider.

Just nu får den borgerliga alliansen kritik för att man dragit ut på frågan om ett misstroendevotum mot Persson och Freivalds. En misstroendevotering som den för övrigt inte hade kunna vinna.

Om de borgerliga hade väckt misstroendefrågan - då kan man vara säker på att även detta hade kritiserats. Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Misstroendevoteringar handlar inte om misstroende och ansvar. De handlar om något som är överordnat för våra politiker - de handlar om makt. Därför kan misstroendet vara hur stort som helst, utan att en misstroendevotering ger något konkret resultat. En votering ger inga svar om ansvar för brister eller inkompetens, den är på sin höjd en mätare på hur hårt grepp den politiska majoriteten har om makten.

Det intressanta i bilden är statsminister Göran Perssons griniga reaktion. Han hade sett fram emot att få vinna en misstroendevotering. Nu vet han nog inte riktigt hur han skall göra. Frågan drar ut och hålls vid liv snarare än klingar av, vilket han nog hade räknat med.

Men så är inte detta heller någon "vanlig" misstroendefråga.

Det handlar om att regeringen, statsförvaltningen och våra myndigheter avslöjats med byxorna nere. Den säkerhet och det ledarskap som vanliga människor, de som betalar skatt i förhoppningen att få trygghet i utbyte, räknar med att få - fanns helt enkelt inte där när det blev allvar.

Så det här handlar egentligen mindre om Persson och Freivalds. Istället är det en fråga om förlorad oskuld, om ett folk som känner sig sviket.

För tusentals av de besvikna medborgarna är det hela personligt. De förlorade anhöriga och vänner, de blev skadade eller känner människor som blev skadade, de drabbades direkt av katastrofen och alla känner väl någon som berörts.

Med katastrofkommissionens rapport har svenska folket fått svart på vitt, när det gäller hur illa frågan hanterades. Det är, i sig, viktigare än alla misstroendeomröstningar som tänkas kan.

Lägg till detta sådant som träsket kring Palme-utredningen, hanteringen av efterspelet till Estonias förlisning och högvis av affärer där makthavare ansett sig stå över vanligt folk.

Allt detta ger en bild av handlingskraftig inkompetens.

Den samlade vreden möts av en pliktskyldig ursäkt av den yttersta makten - som nu hoppas kunna gå vidare som om ingenting hänt.

Och bilden förstärks av ytterligare lögner, halvkväden och billiga försök att få rätt spinn på situationen.

Men svenska folket har förlorat sin oskuld. Det kommer aldrig att se på sina makthavare på samma sätt igen. Vi kommer aldrig att lita på att det offentliga sköter vad det har ställt i utsikt att hantera. Människor vet nu att politiker är lika ynkliga som alla vi andra. Bluffen är synad...

Det är detta som är statsminister Göran Perssons största problem.

Själv tycker jag nog att det är ett sundhetstecken...