För bortåt 20 år sedan stod jag där, framför Brandenburger Tor i Berlin. Jag undrade om jag någonsin skulle få se muren falla - om jag i min livstid skulle kunna gå fram och tillbaka där som jag ville. Jag undrade hur länge de stackars satarna i Östtyskland skulle behöva lida under det kommunistiska förtrycket. Och jag upplevde en oerhört stark motvilja mot den regim som låser in sitt folk och dödar dem som försöker fly.
Så, i helgen stod jag där igen, för första gången sedan muren föll. Jag måste säga att det var en oerhört stark upplevelse.
Och när man gått in under Brandenburger Tor, då är det första man ser ett Starbucks-cafe. Jag tror att man tryggt kan säga att vi vann matchen...
Ett annat intryck är att om zonen kring Potsdamer Platz nu är ultramodern - så har tiden i princip stått stilla i det gamla Västberlins centralpunkt, Kudam. Det är så mycket 80-tal! Man får nästan pudelfrilla!
Och så var det det där med Checkpoint Charlie. Hemskt ledsen, men det har blivit rena Disneyland. För mig har platsen en oerhört stark laddning, men är i dag bara behängd med tingel-tangel. Dessutom är det skandalöst att de tagit bort det verkligt obehagliga - kontrollstationen på östsidan. Lite konservativt upprörd kan väl även jag få bli emellanåt..? ;-)
Med tanke på hur det nu ser med den europeiska sovjetunionen (vi ville ha öppna gränser och fick i stället en politikerkartell) är det inte utan att man undrar åt vilket håll muren föll egentligen...
SvaraRadera