WTO-sammanbrottet är vårt eget fel

Frihandelsförhandlingarna inom WTO har, som bekant, brutit samman.

Det innebär att vi alla kommer att få det sämre än om de hade landat lyckligt.

Våra produkter kommer inte att kunna säljas fritt på en öppen och rättvis marknad. Vi kommer att hindras från att importera billiga och bra produkter från andra länder. Och den frihandel som bevisligen är fattiga länders enda väg till ökat välstånd har fått pyspunka.

Reglerad och politiskt styrd handel är ett hinder för tillväxt. Och tillväxt är vad som krävs för att fler skall få det bättre.

Tillväxt är helt enkelt det enda sättet att öka en persons (eller ett lands) välstånd – utan att ta från någon annan. Det som växer kan helt enkelt ge mer till fler.

Frihandel är det i särklass bästa sättet att låta marknadens aktörer – genom spontan samverkan – skapa goda förutsättningar för denna tillväxt. Möjligen också det enda som fungerar effekivt och på sikt.

Sammanbrottet i WTO-förhandlingarna är ett elände. Och vi har, i vart fall delvis, oss själva att skylla.

I enskilda debatter har vi frihandelsvänner i princip alltid vunnit över vänstern. Men våra åsikter har inte fått tillnärmelsevis samma mediala genomslag som vänsterns. Därför skapas det inget politiskt tryck, värt att nämna, till frihandelns fördel. Snarare tvärt om.

Och vi har valt politiker som, på EU-nivå, driver en politik för jordbruksstöd, industrisubventioner och skyddstullar. Denna politik är det enskilt viktigaste skälet till att frihandelsförhandlingarna kapsejsade. Därför måste vi ta fajten på EU-nivå – med kraft och kompetens.

Om vi frihandelsvänner vill ha ett bättre resultat – då måste våra argument, arbetsmetoder och vårt engagemang också bli bättre. Detta är uppenbart, eftersom det vi gör i dag inte räcker ända fram.

Slutligen... Jag blir så ångande irriterad på vänstern. För en stund sedan fick jag ett pressmeddelande från Grön Ungdom – som välkomnar sammanbrottet i WTO!

Att sammanbrottet innebär att fattiga människor i fattiga länder kommer att hållas kvar i fattigdom onödigt länge – det har uppenbarligen miljöpartiet och resten av vänstern inga problem med. För dem är det viktigare att deras skruvade politiska konfrontationslinje hålls vid liv.

Skämmes, ta mig fan!