De kniviga frågorna

Ett par tankar efter en förmiddag på frihandelskonferens med ECIPE...

Visst är det tveksamt att europeiska fackföreningar betraktar solidaritet som en relation som bara går åt ett håll? Alla förväntas vara solidariska med dem. Men de tänker inte vara solidariska med andra människor i fattigare länder. Istället kräver de skyddstullar, motarbetar frihandeln och försöker bromsa globaliseringen.

Sedan det här med skyddstullar mot till exempel skor och textilier från Kina och Vietnam... Släpper sådana riktade tullar inte bara in ännu billigare produkter, från andra, ännu billigare länder, på den europeiska marknaden? Och slår inte det ännu hårdare mot de industrier som protektionisterna tror sig skydda?

Och tvingar inte skyddstullarna till exempel Kina att börja konkurrera i nya marknadssegment – där produkterna är lyxigare, kvalitén högre och konsumenterna mindre priskänsliga? Det vill säga just de segment där europeiska tillverkare fortfarande kan hävda sig? Så, bidrar inte skyddstullar i verkligheten till att slå ut den high-end-spillra av EU:s tillverkningsindustri som fortfarande är lönsam?

En annan tanke som slår mig är hur EU:s länder bromsar utvecklingen – genom att de vägrar att inse att tillverkningsindustri i stor skala inte har någon framtid i Europa. Och ju mer de stretar mot – ju mer skada gör de på vägen, ju senare kommer den nödvändiga europeiska omställningen att ske och ju mer hamnar EU på efterkälken.

Förklaringen är naturligtvis att människor ogillar eller fruktar all slags förändringar. Och människor är väljare. Politikerna är i sin tur beroende av dessa väljare. Och politikens affärsidé är att vinna makten. Därför säger och gör politikerna vad som krävs för att bli valda, även om det är medvetet fel. Det är därför de lovar och gör saker som är helt galna i ett längre perspektiv...

Riktigt absurt blir det sedan när politikerna – för att hålla de nerviga väljarna lugna – försöker förutspå och styra utvecklingen. Hur planerar man upptäckter, innovationer, entreprenörskap, tekniska kliv och paradigmskiften? Hur kan politiker och byråkrater tro att de alls kan styra var och när nya saker kommer att ske? Ligger det inte i sakens natur att man aldrig kan veta sådant i förväg eller planera det? Men detta vill politikerna, särintressena och gatstensvänstern inte acceptera. Om de inte får styra och ställa – då väljer de att istället bekämpa ny teknik, nya produkter, nya företeelser, nya mönster, nya handelsrelationer och nya initiativ.

Till slut en helt annan bild: Marcus Wallenberg tog upp exemplet Husqvarna Motorsågar. I dessa finns 250 olika komponenter från 150 olika leverantörer i 30 olika länder. På en fri marknad organiseras detta snabbt, enkelt och billigt genom frivilliga överenskommelser. Tänk hur politik och byråkrati skulle bete sig för att sy ihop handelsförbindelser med 30 länder...

Wallenberg önskade sig också förutsägbarhet och (i rimlig mening) stabilitet i sådant som politikerna styr eller lägger sig i. Har man inte långsiktiga och tydliga regler, då blir det svårt eller rent av omöjligt att göra affärer. Då blir det ingen handel, inga investeringar, ingen utveckling och ingen tillväxt.