Med känsla för frihet. Eller... utan.

Det är bara att konstatera att borgerliga politiker är betydligt sämre än sina kollegor i vänstern vad gäller att förstå, visa, tolka och acceptera känslor.

Och så skall det – till viss del – vara. Det är smartare att vara rationell och logisk än att låta känslorna skena iväg med en, så att man gör dumma och ogenomtänkta saker.

Men det var inte det jag menade.

Vad jag tänker på är att skapa go, entusiasm, glädje och kraft.

På 80-talet lyckades till och med moderaterna med detta.

Ungdomsförbundet leddes av en viss arg ung Gunnar Hökmark som målade visioner med breda penseldrag. Och som envist upprepade tesen att "Om saker och ting får fortsätta att fungera som det har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått".

Vad gäller moderpartiet så hade även det flyt. Moderaterna betraktades med rätt stor entusiasm som hederliga, konsekventa, kompetenta, hårt arbeteande, lyckade och som förebilder. Vi som såg valrörelsen 1982 på nära håll vet att det fanns en våg för moderaterna att rida på. (Även om mittenpartierna på den tiden var komplett skogstokiga.)

Detta att jämföra med dagens moderata politik, som är ungefär lika spännande som att sitta och se färg torka. (Vilket, när jag tänker efter, inte är en helt dum liknelse.)

Det var en gång... Då det fanns visioner, idéer, principer, en ideologisk klangbotten och saker värda att kämpa för.

Och i dag? Nymoderater i mexitegelvillor som krystat försöker försvara sitt partis senaste anpassning, frontförkortning och reträtt.

Deprimerande!