En av den borgerliga alliansens vackraste löften inför maktskiftet var att det skulle bli ett slut på den politiserade utnämningspolitiken. Nu var det öppna ansökningsförfaranden som skulle gälla.
I vissa fall har man levt upp till detta löfte. För det skall regeringen ha beröm.
Men i vissa andra fall har man inte alls varit lika öppna. Vilket är tråkigt och dumt.
Det räcker inte att bara vara lite bättre än sossarna...
Ett öppet och fritt ansökningsförfarande när topptjänstemän och styrelser skall tillsättas är så väl en god liberal princip som en demokratifråga. Alla skall kunna söka eller nomineras, oavsett partibok och kontakter. Det är bara genom att välja de mest lämpade som regeringen kan ge skattebetalarna valuta för sina skattepengar. Och det är bara efter ett öppet ansökningsförfarande som man kan ha vissa förhoppningar om att de som utses endast har landets och medborgarnas bästa för ögonen.
Detta är något vi bloggare bör hålla ögonen på. Utses alla toppchefer och styrelser i verk och myndigheter i en öppen process? Ambassadörer och andra toppdiplomater? Landshövdingar?
Och när så inte sker, då är det läge att bråka. Då bör vi överklaga utnämningen – även om en sådan överklagan skulle vara utsiktslös. Det handlar om principer. Krävs det får vi väl påstå att vi själva skulle vilja ha haft möjlighet att söka jobbet.
Att överklaga är att skapa oönskad uppmärksamhet. Och om det är folk från den icke-socialistiska sidan som gör det – då har det har ett egenvärde. Vi bör visa att vi anser att ett fel är ett fel oavsett vem som begår det.
(Sedan får man väl passa sig, så att man inte själv får någon munkavlebelagd post som biträdande kulturattaché i Kongo som "tack för hjälpen"...)
Jag är tveksam till detta. Ledande poster är en verksam del av hur en regering styr landet. För vissa poster är det närmast en självklarhet, t ex landshövdingar. Förr i tiden hade överståthållaren en nyckelposition med ansvar för säkerheten i huvudstaden, givetvis måste sådana poster ha regeringens förtroende.
SvaraRaderaLikaså ambassadörerna i Washington och i Bryssel, till exempel
Jag tror det vore mycket klokare att göra som i USA. Det vill säga regeringen utnämner/nominerar till sådana toppposter. Sedan sker offentliga förhör och granskning av meriter till exempel inför ett riksdagsutskott varpå en majoritet skulle kunna avvisa utnämningen.
DEt är bättre än att låtsas som att vissa poster inte är essentiella för maktutövningen.
Peter, det senaste gällande USA är att presidenten numera utser dessa när kongressen har ledigt (nu senast ambassdören till Belgien, som inte skulle klarat sig igenom senaten) eller så smyger man in delar i the Patriot Act så att presidenten kan utse folk utan att behöva bry sig om kongressen (Se USAgate).
SvaraRaderaEftersom vi bara har ett val till riksdagen där sedan en majoritet sedan väljer att stödja (eller att inte rösta emot) en statsminister, och då vi har en rätt så hård partipiska, så skulle det här förfarandet bara vara ett spel för galleriet...
För alliansen fram en kandidat så kommer denne att bli vald. Alltså innebär bara utskottsförhör att man slänger bort pengar.
Uppenbart så det här inte varit ett problem då sossarna har styrt lite väl länge. Frågan är om man skall göra som USA där det är regel att alla ambassadörer (och ett flertal andra postitioner) sparkas när en ny administration tillträder Vita Huset... Det finns ju uppenbara fördelar med att ha en ambassadör som har tjänstgjort länge i ett land.
Frågan är också hur Italien gör med alla dess regeringar som kommer och går...
Jag tar hellre en kompent sosse som ambassadör än en avdankad folkpartist.
Du har så rätt! Det är verkligen trist att regeringen inte håller fast vid den inslagna linjen, att öppna upp ALLA tillsättningsförfaranden - det började ju så bra! Dessutom är det här en förändring som inte är möjlig att ändra tillbaka, för den händelse det går åt fanders i valet 2010. Och som jag ser det är detta det allra viktigaste motmedlet mot en enpartistat; att på alla sätt verka för att avpolitisera statsmakten.
SvaraRadera