Brittsommar

Det nya EU-fördragets förutsättningar att bli godkänt i Storbritannien försämras just nu minut för minut.

Den nye premiärministern, Gordon Brown, känner sig tydligen inte bunden av vad hans föregångare, Tony Blair, skrev under på vid EU-toppmötet i förra veckan. I vart fall inte om man får tro Browns egen EU-minister, Jim Murphy.

Labours nye utrikesminister, David Milband, har dessutom sagt att det nya fördraget innebär en större överföring av makt från medlemsstaterna till Bryssel än Maastrichtfördraget. (Och det gav ändå större delen av EU en centraliserad penningpolitik och en gemensam valuta.)

Detta stärker naturligtvis bara Tories i deras skeptiska hållning och krav på en folkmomröstning.

Dessutom har de brittiska fackföreningarna gått i taket. GMB, brittiska LO:s allmäna sektion, hävdar att det nya fördraget i allt väsentligt är likadant som den fallna så kallade EU-konstitutionen. Och facket för de privatanställda påminner ständigt Labour om dess löfte om en folkomröstning.

Brown sitter i en svår sits. På ena sidan har han Tories som vill begränsa EU:s inflytande. Och på den andra finns facket, som kräver att Nice-katalogen över positiva rättigheter (läs: lista på krav från särintressen) skall gälla även för Storbritannien – för att de skall lägga ner sitt motstånd.

[Länk]