En av dessa röster tillhör "Frau Trude", som växte upp i Gusen men som flyttat därifrån. Under krigsåren var hon anställd vid SS:s egen förskola, och hade hand om lägerkommendantens barn. När hon en dag hade svår tandvärk fick hon av denne lov att utnyttja lägrets egen tandläkare. Det var första gången hon var innanför lägerportarna.
"Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det.
Plötsligt såg jag vad det var som hände. Det stod en lastbil där, flaket var fullt av säckar. Två fångar fick order av en kapo att slå säckarna mot väggen, med barnen inuti, ett-två-tre, pang, det var så de slog ihjäl dem. Jag stod bara där, förstenad, och såg vad som hände, och när lastbilen var tom släppte de fram mig."
Den plats där "Frau Trude" berättar sin historia är nu en tom parkeringsplats mellan två flerfamiljshus. Ingenting visar vad som ägt rum på platsen.
Lagen visar trots allt att något hänt på platsen. Frågan är vad som ska göäradet om inget annat gär det.
Skämt åsido, är det verkligen statens uppgift att kommendera fram hågkomst? Jag tror snarare denna typ av historieskrivning von oben minskar människors egna initiativ och intresse. "det där behöver inte jag bry mig om för det fixar ju staten ändå".
Men visst kan det i vissa fall innebära aggression att göra nazistiska yttranden. Gränsen går väl någonstans mellan att döpa sin hund till Adolf och att proklamera att alla judar bör dödas. Exakt var bestäms bäst av en domstol med jury från fall till fall.
Det är inte så konstigt
SvaraRaderaEn av dessa röster tillhör "Frau Trude", som växte upp i Gusen men som flyttat därifrån. Under krigsåren var hon anställd vid SS:s egen förskola, och hade hand om lägerkommendantens barn. När hon en dag hade svår tandvärk fick hon av denne lov att utnyttja lägrets egen tandläkare. Det var första gången hon var innanför lägerportarna.
SvaraRadera"Det var blod överallt, och jag visste inte vad det var, och jag klev nästan i det.
Plötsligt såg jag vad det var som hände. Det stod en lastbil där, flaket var fullt av säckar. Två fångar fick order av en kapo att slå säckarna mot väggen, med barnen inuti, ett-två-tre, pang, det var så de slog ihjäl dem. Jag stod bara där, förstenad, och såg vad som hände, och när lastbilen var tom släppte de fram mig."
Den plats där "Frau Trude" berättar sin historia är nu en tom parkeringsplats mellan två flerfamiljshus. Ingenting visar vad som ägt rum på platsen.
Lagen visar trots allt att något hänt på platsen.
Frågan är vad som ska göäradet om inget annat gär det.
Kan man säga något annat än, Voff Voff... ;-)
SvaraRadera"Ledarhunden Adolf" IRL. :-)
SvaraRaderaSkämt åsido, är det verkligen statens uppgift att kommendera fram hågkomst? Jag tror snarare denna typ av historieskrivning von oben minskar människors egna initiativ och intresse. "det där behöver inte jag bry mig om för det fixar ju staten ändå".
Men visst kan det i vissa fall innebära aggression att göra nazistiska yttranden. Gränsen går väl någonstans mellan att döpa sin hund till Adolf och att proklamera att alla judar bör dödas. Exakt var bestäms bäst av en domstol med jury från fall till fall.
Vet ni hur man får en katt att låta som en hund? ;-)
SvaraRaderaJa, jag vet att det blir stomp på huvvet av Lilli o Sussi men, va fan ska man säga?
God Jul!