Sossarna är en sekt

Det finns stora skillnader mellan Socialdemokraternas självbild och verkligheten.

Självbilden är att S är ett statsbärande reformparti med gott och väl halva folket bakom sig. Partiorganisationen är en stark folkrörelse. Man har ett starkt kampanjmaskineri. Man är en respekterad röst i världen.

I själva verket har sossarna inte haft en majoritet av folket med sig i mer än två riksdagsval – 1940 och 1968. Har man suttit i regeringsställning, då har det varit en minoritetsregering med stöd av V och på senare tid även MP. Grovt beskrivet håller partiets medlemmar på att dö av. Fackets pengar och ombudsmän är skelettet som håller partiet uppe.

Sossarna har inte haft en ny idé på hundra år och partiet är oförmöget till förnyelse. Kampanjmaskinen är liksom resten av partiet beroende av LO. De gamla spinndoktorerna har tröttnat och gör annat. Och i andra länder skrattar man öppet åt den nya svenska feministiska utrikespolitiken.

Efter äventyret med Håkan Juholt är Stefan Löfven socialdemokraternas ofrivillige partiledare. Han är uppenbarligen inte bekväm i sin roll och han är ofta snubblande nära att framstå som en lika stor clown som sin företrädare.

Socialdemokraterna har dock en sak, som inte skall underskattas: En stark tro.

Sossarna tror att de fortfarande är statsbärande. De tror att det var de som byggde landet. De tror att de är progressiva. De tror att de är starka. De tror att de är beundrade av vår omvärld. Detta är myter som de noga vårdar och vattnar. För de är allt de har.

När verkligheten förändras, då anser sossarna att kartan fortfarande gäller. (Även om man av pietetsskäl har gömt undan den där versen i Internationalen som säger att båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner.)

Fascinerande.