Ukraina: En planlös konflikt

Jag har naturligtvis ingen patentlösning på krisen i Ukraina. Men låt mig tänka högt en stund. Sakliga kommentarer välkomnas.

Ukrainas ställning som självständig nation måste respekteras. Dess medborgare måste få göra sina egna val – och dess territorium får inte kränkas, invaderas eller annekteras.

Samtidigt är den underliggande konflikten invecklad. Ryssland känner sig uppenbarligen hotat om Ukraina vänder sig västerut. (Vilket Ukraina och dess folk samtidigt har all rätt att göra.) Till detta kan man notera att en hel del människor i landets östra delar känner större samhörighet med Ryssland än med EU.

Min uppfattning om Ryssland är att landet är farligt. Man lever till stor del kvar i något slags sovjetisk mental bild, som skapades under kalla kriget. Landet leds av en gammal KGB-man. Och rysk militär kränker inte sällan andra länders territorium, däribland vårt.

Just nu är frågan om man skall hjälpa till att beväpna Ukraina. Speciellt är USA pådrivande i denna process. Och naturligtvis är det viktigt att Ukraina kan försvara sig när Putin knaprar åt sig de östra delarna av landet lite i taget.

Men, med till visshet gränsande sannolikhet skulle vapen från USA och Nato till Ukraina innebära en upptrappning av konflikten. Ryssland kan i princip alltid tillföra mer och större militära resurser än vad vi i väst kan. Det gäller vapensystem och det gäller manskap.

Om man går in i en kapprustning (även om den är lokal) bör man ha någorlunda goda chanser att vinna. Annars gör man sig själv en otjänst. Och det är svårt att se hur vi i väst skulle kunna rusta brallorna av ryssen i Ukraina.

Vi får inte heller vara undfallande. Vilket gör det hela till en mycket svårlöst ekvation.

I denna konflikt får man inte heller glömma bort att Vladimir Putin till stor del spelar för sin hemmapublik. Därför kommer han aldrig att gå med på något som får honom att se svag eller undfallande ut. Att pressa honom kan därför få motsatt effekt mot vad man eftersträvar. Skall Putin gå med på att trappa ner denna konflikt, då måste det ske på ett sätt som låter honom behålla ansiktet.

En möjlighet vore kanske att hjälpa Ukraina med pengar istället för med vapen. Sedan får landets regering använda dessa medel på det sätt den finner lämpligast. Frågan är bara vilka pengar. Europas ekonomi är skakig nog som den är och USA har redan ett fullständigt gigantiskt underskott i sina finanser.

En dålig men möjlig alternativ lösning vore att låta Putin få något slags landområde i östra Ukraina, befolkat av människor som hellre vill vara ryssar än västeuropéer. En buffertzon. Med det tydliga förbehållet att det inte blir tal om en millimeter till, efter det. Det vore i så fall eftergiftspolitik. Problemet med eftergiftspolitik är att den i värsta fall bara uppmuntrar den andra parten. (Tänk: München 1938.)

Man skulle också kunna tänka sig att slå fast att Ukraina skall vara totalt alliansfritt. Inte med i Nato och inte heller under ryskt inflytande. Gärna med frihandelsavtal med både EU och Ryssland. (Det skulle finnas en hel del pengar att tjäna på att vara porten mellan EU och Ryssland.) Frågan är dock om det vore tillräckligt för att få stopp på den rådande konflikten. Och det känns som en lösning som varken USA eller Ryssland skulle vara speciellt entusiastiska inför. (Just därför kanske det vore en möjlig kompromiss.)

Det är oerhört svårt att finna bra och fungerande lösningar på konflikten i Ukraina. Men tyvärr är det yttersta alternativet – ett riktigt krig – sämre än alternativen.

För den som vill läsa mer rekommenderas Harvard-professorn Stephen M. Walts artikel i Foreign Policy – som visserligen landar i en slutsats som jag känner mig osäker inför, men som ändå är intressant och tankeväckande. [ Länk » ]