Avgå, alla!

Jag stör mig på tonläget i samhällsdebatten. Det är mycket brösttoner och mycket starka känslor. Det gäller i princip alla.

Samtidigt saknar jag en konstruktiv debatt.

Man kan tycka vad man vill om sakernas tillstånd. Man kan peka finger och fördela skuld. Man kan ägna sig åt trams, i-landsproblem och symbolfrågor. Man kan vara rädd, hata och känna sig kränkt. Men det gör knappast något bättre. Det är för mycket snack och för lite verkstad.

Polisen måste styras upp. Landet måste få ett trovärdigt försvar. Byråkratin måste tuktas. Bostäder måste byggas. Nyanlända måste (oavsett bildningsnivå) slussas in i arbete och bidra till välfärdssystemen. Skolan måste få en rejäl uppryckning. Företagsklimatet måste bli bättre och vi måste få fart på tillväxten.

Samtidigt är de rödgröna inkompetenta och de borgerliga har lämnat walk over. Båda de politiska blocken är vilsna – vilket är problematiskt, eftersom en första förutsättning för att alls kunna lyckas med något är att man vet vad man vill.

Däremot vet vi vad det politiska Sverige inte vill. Våra politiker tänker inte sluta styra och ställa över sådant som överstiger deras kompetens. Våra politiker tänker inte ge polisen och försvaret de resurser de behöver. Våra politiker tänker inte släppa byggandet fritt. Våra politiker tänker inte låta skolan anpassa undervisningen till elevernas skiftande förutsättningar och begåvning. Våra politiker tänker inte öppna upp för låglöne- och instegsjobb. Våra politiker tänker inte släppa människors skaparkraft, idéer och entreprenörskap fria. Och så vidare...

Vilket rimligen kommer att leda till att allt blir sämre och värre. Så småningom når vi stupets kant. Fast med de bästa föresatser och i god demokratisk ordning.