May, Trump, Macron & Co

Brittisk politik får ett allt större underhållningsvärde. Med en dolk bakom ryggen uppmanar Boris Johnson alla Tory-MPs att sluta upp bakom May. Han kan sin Shakespeare, Boris. På andra flanken kvittrar Corbyn glatt att han är redo att leda Red Labour in i ännu en framgångsrik valrörelse. (Jag har varnat för Corbyn, upprepade gånger. Dramaturgin spelas nu ut.)

Det ironiska är att Theresa May ledde Tories till det bästa matematiska valresultatet sedan 1983, 42,3%. Men det hade hon alltså inget för. Arma människa.

Denna röra har fått President Trump att skjuta upp sin London-resa. Det spekuleras i att detta var den ursäkt han behövde för att lägga en resa som lär leda till våldsamma protester i frysen. Det tror jag är fel. Trump är en mobbare. Han kommer att resa inom en inte allt för avlägsen framtid – och då tvinga britterna att förvandla sin huvudstad till en tungt militariserad zon.

Så har ju Trump sina egna problem. För tillfället tycks den amerikanska debatten handla om tolkning av kroppsspråk – vad gäller om Trump bad FBI-chefen att droppa Rysslandsutredningen eller ej. Är vi till att börja med på det klara med om Trump alls känner till att presidenten inte får göra så? Min personliga gissning är att han gjorde sin bästa Don Donald och faktiskt antydde något. Men det behöver ändå inte betyda att det finns någon relevant substans i Rysslandsanklagelserna. Bara att han tycker att själva utredningen är en pina. (Även om ljusskygga ryska kopplingar inte skulle förvåna någon.)

Vad vi ser i USA tror jag mest handlar om att det etablissemang som riskerar mista så väl makt som jobb nu reser sig upp i ursinnigt egenintresse. Detta är den offentliga sektorn som visar sina försvarsmekanismer. Det är väl så det blir när en klan tar över efter en annan – i detta fall efter ett i vart fall formellt sett demokratiskt val. Därmed inte annat sagt än att Trump är en grobian som förmodligen är en smula obalanserad, möjligen farlig och ovärdig sitt ämbete.

Mitt i allt detta andas EU-eliten ut, sveper med handen och säger att i Frankrike – där har man i vart fall valt en rimlig människa till president. Jag är inte helt övertygad. Vilket virke är Macron byggd av? Hur står han sig i en allvarlig kris? Sedan anser jag av ren princip att det kan bli problematiskt när president och parlament är av samma partifärg. Det är bättre när de står på olika sidor. Det saktar ner styrandet och ställandet över folk. Men nu lutar det alltså åt att det oskrivna kortet Macron kommer att få något slags absolut makt över Republiken, med kärnvapen och allt. Vi får väl hoppas att han inte går Full Orban.

För övrigt – Le Pen och Front National går, enligt BBC, ruskigt dåligt i parlamentsvalet. Alltid något. Uppgifter på söndagen gör dessutom gällande att det franska socialistpartiet närmast är på väg att utraderas i Nationalförsamlingen.

Frankrike... (Klicka på bilden för en större, mer läsbar variant.)