Från det lilla fängelset till det stora

Kolmårdenanstalten

Elvis has left the building. I någon mening.

Efter nio månader på ett till fängelse ombyggt gammalt sanatorium för lungsjuka går jag nu ut - till ett så kallat halvvägshus, för att återanpassas i samhället.

Till att börja med vill jag tacka för alla besök, vykort, böcker, utprintade delar av internet och glada tillrop. Det har varit mycket uppskattat.

Jag har i stort sett tagit saken med ro. Sådant man inte kan påverka är det ingen idé att hetsa upp sig över. Det har varit mycket tid till läsning och meditation. Som en annan Hannibal Lecter har jag suttit på mitt rum och lyssnat till Bachs Goldbergvariationer och lite annat örongodis på CD. (MP3-spelare är förbjudna.) På dagarna har jag städat vår avdelning med frenesi och studerat tysk grammatik. Tiden i de ändlösa kioskköerna har jag slagit ihjäl med Tjechovs noveller. Och på fredagskvällarna har jag ropat ut bingosiffrorna.

Man vinner på att vara hygglig mot folk. Jag fick till och med blommor av mina medklienter när jag for, vilket är lite... ovanligt. (Jo, det heter klienter - inte fångar - nu för tiden. Vilket varken i språklig eller praktisk mening är korrekt. Men politisk korrekthet går som bekant före allt annat.)

Kolmårdenanstalten är en smula märklig. Till exempel är personalen inlåst, men inte de intagna. (Det finns, bokstavligen talat, automatiska skjutdörrar av snabbköpstyp i entrén.) Vilket jag tycker berättigar till stilpoäng för en rymning med lakan, på serietidningsmanér, en natt härförleden. De intagna hålls helt enkelt på plats för att överheten säger så, för att alternativet (förflyttning till en klass 2-anstalt) är värre och klienternas position kontrolleras med fotbojor.

Jag har träffat många intressanta och trevliga människor under denna tid. Och en del andra. Men efter att i dag ha tillbringat 2 x 40 minuter i Stockholms tunnelbana kan jag inte direkt säga att klientelet är värre i det lilla fängelset än i det stora.

Allt har naturligtvis inte varit rosenrött. Att vara borta från internet har helt klart varit ett kännbart straff. Och Kriminalvårdens byråkrati kan emellanåt vara uppseendeväckande absurd. (Fast jag har bott i Belgien och jobbat i EU, så jag är inte imponerad.)

Nu skall jag tillbringa den återstående strafftiden, fram till den 15 augusti, på ett halvvägshus. Det är eget boende med självhushåll (och alkotest vid ingång) för klienter som skall slussas ut i samhället igen. På dagarna jobbar eller praktiserar man. Sedan har man ett schema där den mesta lediga tiden skall tillbringas på halvvägshuset - med ett antal timmar per vecka på fri fot, för inköp och egna aktiviteter.

Av byråkratiska skäl fick jag varken jobba eller praktisera med det jag egentligen jobbar med. Men jag har en annan och intressant praktikplats, så det blir bra ändå. Tydligen skall jag få aktivitetsstödsbidrag för detta, vilket lär kosta skattebetalarna ytterligare en slant.

Den totala notan för hela den här processen lär överstiga vad staten anser att jag är skyldig i skatt många gånger om. Men det är väl inte pengarna, utan principen. Skattebasen måste till varje pris upprätthållas - speciellt i tider då folk kan få för sig att staten inte uppfyller in del av "samhällskontraktet".

Men nu är jag i vart fall online igen, lagom till min riksdagskandidatur. Pin livat!