Det är något skumt med Sverige.
Jag har tillbringat gott och väl ett decennium på kontinenten. Och knappt ett år bland samhällets olycksbarn i Kolmårdenskogarna. Just nu är jag fast i Stockholm över sommaren. (Från det lilla till det stora fängelset, som en bekant formulerade saken.) Och här pendlar jag varje dag mellan verklighetens färgglada folk i norrförort och det etniskt rensade Södermalm.
Det är många intryck just nu.
Allt är mycket modernt, mycket välputsat och väldigt uppkopplat. Sedan jag bodde i Stockholm senast kan jag notera att de opersonliga kedjorna har tagit över totalt och att den lokala ost- eller fiskbutiken har blivit än mer utrotningshotad.
Det känns en smula artificiellt. Eller som den amerikanske skribenten P.J. O’Rourke karakteriserade Stockholm: A nazi Disneyworld.
Hela samhället tycks vara speedat på ytliga nöjen, omedelbar tillfredsställelse och omedelbar bekräftelse. Den socialistiska versionen av individualism tycks mig – ironiskt nog – vara mer materiell och egocentrerad än i samhällen som de facto är mer frihetliga.
En hypotes är att det tänks för lite i dagens Sverige. Eller att folk helt enkelt inte vill eller vågar stanna upp för att tänka och ifrågasätta. Vilket i så fall är ett hot mot all form av samhälleligt framåtskridande.
Den politiska debatten är totalt digital, allt är svart eller vitt och den nyanserade analysen och diskussionen lyser så gott som helt med sin frånvaro.
Samhällsdebatten tycks mig i största allmänhet vara förslappad och intellektuellt ohederlig.
Alla anses ha rätt till sin egen sanning. Många tycks mena att de i någon mening måste vara diskriminerade eller kränkta för att kunna känna sig intressanta.
Det saknas hyfs, minst lika mycket i de finare delarna av Stockholm som i förorten. (Som har en del andra problem.)
Staden tycks mig vara fylld av ordningsmän och arroganta snöflingor. Samtidigt finns uppenbara problem vad gäller kompetens och serviceanda.
Vad jag saknar är no-nonsense, ansvar, hyfs, professionalism, vuxet beteende, respekt och djävlaranamma. En seriös och hederlig debatt där folk får lägga fram sin sak och tala till punkt. Bildning, kultur och eftertanke. Ett mer personligt förhållningssätt. Och rimlighet.
Alla anses ha rätt till sin egen sanning. Många tycks mena att de i någon mening måste vara diskriminerade eller kränkta för att kunna känna sig intressanta.
Det saknas hyfs, minst lika mycket i de finare delarna av Stockholm som i förorten. (Som har en del andra problem.)
Staden tycks mig vara fylld av ordningsmän och arroganta snöflingor. Samtidigt finns uppenbara problem vad gäller kompetens och serviceanda.
Vad jag saknar är no-nonsense, ansvar, hyfs, professionalism, vuxet beteende, respekt och djävlaranamma. En seriös och hederlig debatt där folk får lägga fram sin sak och tala till punkt. Bildning, kultur och eftertanke. Ett mer personligt förhållningssätt. Och rimlighet.
På något skruvat sätt känns detta som ett revolutionärt - eller i vart fall samhällsomstörtande - anslag i dagens Sverige.
Jo. Till det långsamma tänkandets lov. Det är en bristvara. En skriande bristvara. Var är analysen, viljan att ompröva en ståndpunkt för att fakta och verklighet säger att man borde göra det, var finns det genuina kunnandet, arbetsviljan, tålamodet, långsiktigheten, sansen och så kan man fortsätta i all oändlighet.
SvaraRaderaDet kanske mest skrämmande är att det här finns överallt. Varför är det mesta teknologi vi köper skräp, varför funkar inte järnvägen, varför är rättssystemet så oerhört ineffektivt, varför överväger man ens höghastighetståg i ett land med 10 miljoner invånare - ja, svaren finns ovan. Det räcker inte med positiv och pk-rätt attityd utan man måste kunna något också. Jobbigt så klart.