Det svenska debattklimatet

Att det svenska debattklimatet är infekterat kommer kanske inte som någon överraskning för någon. I ena ändan av spektrat finns något slags alt-right-apokalytisk undergångsretorik. Och i den andra något slags missriktad snällism, ängslig korrekthet och verklighetsförnekelse som närmast är allmänfarlig.

En strategi kan vara att att verkligen lyssna på alla, undersöka om deras påståenden är underbyggda och försöka förstå vad det är folk verkligen säger och varför.

Ibland - men långt ifrån alltid - finns det något intressant eller viktigt även i budskap som kommer från avsändare som i allmänna termer förefaller vara omdömeslösa, dogmatiska eller obalanserade.

Det gäller att lyssna, betrakta påståenden för vad de verkligen är och acceptera eventuella verifierbara fakta på ett konsekvensneutralt sätt. Allt annat är att lura sig själv.

Det kan faktiskt vara en god idé att lyssna klart även när det som sägs är fullständigt orimligt eller uppåt väggarna fel. Helt enkelt för att det hjälper oss att förstå varför vissa människor intar dessa positioner. Vilket i sin tur är en förutsättning för en mer rimlig och sansad diskussion.

Ibland kan jag roa mig med att möta märkliga påståenden och orimliga åsikter med att lyssna och att fråga. Det är en tidskrävande process. Men inte sällan slutar den med att den andra personen lägger krokben för sig själv och exponerar det som är orimligt - eller att personen i fråga helt enkelt justerar sin ståndpunkt. Om inte annat får jag klart för mig varför vissa människor argumenterar som de gör - vilket är viktigt om man vill föra diskussionen vidare i bredare forum.

Det finns ett slags allmän stoisk princip som kan sammanfattas ungefär så här: Det är inte händelser, människor, deras ord eller handlingar som gör oss upprörda. Det är hur vi väljer att tolka dem.

Vilket naturligtvis inte innebär att man stillatigande skall acceptera dumheter eller kränkningar. Vad devisen däremot säger är att vi blir bättre på att hantera sådant som är problematiskt om vi förhåller oss svalt rationella till det istället för att bli arga, rädda eller upprörda.

Någonstans i denna spaning tror jag att det finns en uppenbar ledtråd till varför människor och media drar sig för att tala om saker och ting som de verkligen är. Det handlar om dogmer och känslomässiga blockeringar i kombination med en kvävande konsensuskultur. Vilket i slutändan gör oss sämre skaffade att hantera verkliga problem på ett rimligt sätt. Och sämre på att behandla våra medmänniskor med respekt.