En kverulants noteringar

I någon mening är det nog jag som börjar bli gammal och grinig. Men...

Saker och ting blir ständigt sämre. De tycks bli offer för sin egen framgång.

Det kan förvisso vara svårt att upprätthålla kvalitet över tid. Och det är lätt hänt att falla för frestelsen att kapitalisera på sitt rykte - istället för att kompromisslöst göra sitt bästa dag efter dag, år efter år.

Jag har tappat räkningen på hur många produkter jag slutat köpa, som idag i bästa fall är ointressanta eller direkt motbjudande. Och jag börjar misstänka att man inte skall gå på krogar man en gång uppskattat, då de nu ofta bara är skuggan av sitt forna jag. Med vissa undantag.

Innehållet i förpackningarna krymper. Förstklassiga råvaror ersätts med kemikalier. Tidigare prisvärda serviceupplevelser har blivit tårdrypande dyra. Och mycket som en gång var bra bara... försvinner.

Inkompetens, slapphet och kortsiktighet breder ut sig. Som Fröding uttryckte saken: Jag minns att jag en gång tyckte det var vackert...

Det tragiska är att det inte behöver vara så här. Yrkesstolthet, hantverkskunnande och konsekvent kompetens är värden som borde kunna upprätthållas. Men det är väl omodernt, kan man anta.

Så där står man om kvällarna, med franska kokboken i ena handen och sleven i den andra - och undrar varför professionella människor vars utkomst rimligen är beroende av deras skicklighet envisas med att sälja eller servera otäck mat.

Med det tar jag de sista dropparna whiskey i glaset från hotellbaren och hoppas att kvällens utflykt inte landar i matförgiftning. Är jag död i morgon ligger kvittot under skrivbordslampan...