Klimatkulten

Tänk dig att det dyker upp en grupp människor som kräver att du skall tro på att allt de säger är sanning. Inte nödvändigtvis förstå – utan tro!

Som hävdar att det inte finns någon annan sanning.

Som vill tvinga dig och alla andra människor på vår jord att leva och bete sig på ett sätt som de bestämmer.

Som påstår att vi kommer att dö och att jorden kommer att ödeläggas om vi inte gör som de vill. Som tar emot ångerfyllda syndare och botgörare med öppen famn. Och som hånar, misstänkliggör och fular ut folk som har en annan åsikt.

Säg sedan att dessa människor hänvisar till en bok. (Eller i vart fall en rapport.) Ingen vanlig dödlig kan egentligen riktigt förstå den. Det kan nog bara de som skrev den. Därför är den sanningen!

Du blir tillsagd att de som skrev boken är de största och mest respekterade hjärnorna på vår planet. Därför är boken en yttersta auktoritet – som vi bör vara ödmjuka inför och tacksamma för.

Förvånansvärt få av bokens författare syns dock på allvar i media eller i den allmänna samhällsdebatten. Forskning som motsäger lärans teser ignoreras.

Lärans främsta förkunnare tilldelas ett av världens finaste pris, Fredspriset till Alfred Nobels minne, trots att det hela egentligen inte har något direkt med fred att göra. Han får också filmvärldens finaste pris för berättelsen om läran, trots att filmen inte precis är något cineastiskt mästerverk.

Samma förkunnare vägrar att debattera läran med kättare. När han talar till sina lärljungar får han inte fotograferas annat än av godkända fotografer. Och han avbildas oftast stående framför en bild av hela världen.

Föreställ dig så att nästan alla världens politiska ledare nickar instämmande och understryker hur otroligt viktigt det som står i boken är. Och lovar att leda sina länder i enlighet med bokens lära.

Tänk dig att alla tidningar, tidskrifter, tv- och radioprogram hela tiden är fyllda med lärans budskap. Att det lärs ut i skolorna. Och att till och med polisen och militären utbildas för att lära sig agera i enlighet med läran i sitt vardagliga arbete.

Det är samtidigt en sådan där konstig stämning. Här finns en konstpaus. Men ingen säger något. Några sneglar nervöst på varandra.

Tänk så – till sist – att vi blir tillsagda att debatten om läran är över. Att vi nu bara förväntas tiga och lyda, så blir nog ingen skadad på vägen. Att vi skall skärpa oss och ta vårt ansvar. Att man nog har klart för sig vilka som egentligen är lärans vänner och fiender.

Jag är skeptisk. Och en smula obehaglig till mods.