EU som överideologi

På DN Debatt skriver junilistan om en ny rapport – som visar att borgerliga och socialistiska svenska ledamöter i Europaparlamentet röstar lika i 90 procent av fallen. Länk»

Detta är intressant. Om man tittar på de tre stora partigrupperna i Europaparlamentet, så saknas det ideologisk klangbotten i samtliga. Socialisterna ägnar mycket tid åt att skyffla krav från särintressen upp på EU-scenen. Den liberala gruppen är så socialliberal att det är svårt att finna något som är liberalt alls inom den. Och konservativa EPP-ED är en konflikträdd koloss som präglas av ett starkt inflytande från kristna / katolska partier med allt vad det medför.

Om jag skall våga mig på en snabb analys, då är det snarare så att det är de borgerliga grupperna som anpassar sig till socialisternas krav än tvärt om. När det inte bara handlar om rent principlös pragmatism kring direkt onödiga saker som byråkratin har krystat fram, vill säga.

Gemensamt för de tre grupperna är att man har EU som överideologi. Så väl svenska borgare som socialister går, i EU, glatt med på saker som de aldrig skulle ha accepterat i den svenska riksdagen. Och i regeringsställning har båda blocken visat att de är beredda att försvara vilka dumheter som helst, bara för att de kommer i form av påbud från EU.

Detta är väldigt frustrerande, inte minst som 50-80 procent av de svenska lagarna är sprungna ur beslut i EU.

Hur gör man om man vill motsätta sig det som sker – när det inte finns någon opposition att stödja?

Och om det finns någon verklig enighet förenad med tankeverksamhet bakom kulisserna – då känns det ibland mer rimligt att den borde vara svensk snarare än gruppöverskridande på EU-nivå. Svenska ledamöter gör emellanåt rätt bra saker tillsammans – till exempel när det gäller internets frihet, offentlighetsfrågor och frihandel. Men de gör det, ofta, då i strid med sina egna partigrupper i Europaparlamentet.

Frågan junilistan ställer är viktig: Vad är det för idé att rösta på den ena eller andra om alla ändå gör nästan samma sak i parlamentet?

Men jag är inte säker på att en röst på junilistan är lösningen på problemet. Min analys handlar mer om att det finns ett desperat behov av ideologisk input i den liberala gruppen och i EPP-ED.

Det kan fungera. Ibland när man sätter sig och diskuterar en sakfråga ur ett principiellt eller ideologiskt perspektiv med en MEP från till exempel Frankrike eller Tyskland – då brukar man efter en stund komma till punkten där ledamoten utbrister "Jaaa... Du tänker såååå!"