Fruktan som politisk metod

Jag har något slags besk eftersmak efter vicepresident Joe Bidens framträdande i Europaparlamentet i dag. Jag tvekar inte om att det räckte för att knuffa över i vart fall kristdemokrater, konservativa och sossar till att acceptera både SWIFT och PNR, nästa gång dessa frågor kommer upp till behandling. Detta trots att inget nytt har tillförts i sak. Suck.

Det får mig också att fundera mer över war on terror, övervakning och Storebrorsfasoner. Vad är det som driver dessa frågor?

Naturligtvis finns det en rädsla för terrorister. Ibland befogad, men som regel inte. Ingen politiker vill dock ta risken att få skulden för att ha gjort för lite, nästa gång det smäller. Våra ledare vet dessutom att värden som rätten till privatliv, frihet och rättssäkerhet är svåra att mäta när de inskränks. Därför går det att fortsätta koka grodan. (Politikerna är för övrigt mycket väl medvetna om att de flesta väljare faktiskt inte bryr sig.)

Övervakning kan dessutom alltid även motiveras med kampen mot grov brottslighet, trafficking, droger, MC-gäng, skatteflykt, barnporr och annat som de styrande vet kommer att avskräcka de flesta debattörer från invändningar.

Politikerna har också förstått att om de skall få människor att bete sig på ett visst sätt, då måste de också kontrollera dem. För politik handlar om just det – om att tvinga människor att bete sig på ett visst sätt, vare sig det är önskvärt, nödvändigt, lämpligt eller inte.

Och så har vi godispåsen. Säg den politiker eller byråkrat som inte insett att information ger ett övertag. Kan man få reda på vad Wanja Lundby-Wedin, Putin, Jimmie Åkesson, Yves Leterme och Jan Guillou har i kikaren – då har man ett hemligt vapen. Vilket politiskt snokande som helst kan för övrigt alltid motiveras eller bortförklaras med något "högre" syfte, i efterhand. Vi är kanske inte där ännu. Men när verktygen finns, då är det bara en fråga om tid.

Sedan har vi nöjesbranschen som häller bensin på brasan. För dess lobbyister och advokater smakar övervakning fågel. Förlegade och repressiva lagar i kombination med massiv övervakning hoppas de kan rädda deras döende affärsmodeller. Och politikerna lyssnar på dem, mest för att de säger något som politikerna vill höra – något som hjälper politikerna att motivera ytterligare övervakning.

Det är starka krafter som är i rörelse. Och skulle de lyckas i sitt uppsåt, då kommer vårt samhälle att bli förfärligt att leva i.

Därför måste man försöka sätta upp en princip, dra en linje eller markera en front – så att det blir tydligt vad man slåss om, istället för att debatten bara präglas av en massa löst tyckande.

En rimlig sådan linje skulle kunna gå här: Medborgare som inte har en personlig och konkret misstanke om brott riktad mot sig skall inte kunna utsättas för övervakning.

Den gränsen har visserligen för länge sedan passerats. Men den skulle kunna vara en rimlig markör för hur mycket vi vill rulla tillbaka övervakningsstaten. I vart fall i första ronden.