Det var... en ny twist!

Med stigande förvåning läser jag ett inlägg hos Emma på Opassande. Hon påstår att jag ljugit i utfrågningen av Piratpartiets styrelsekandidater på partiets forum. OK, det finns säkert något slags screw up i det här, men den är nog inte min. Så Emma borde kanske väga sina ord lite noggrannare, innan hon offentligt kallar folk för lögnare.

Frågan på forumet var om jag är med i Liberaldemokraternas ledningsgrupp. Jag svarade nej. Vilket är vad jag har uppfattat av verkligheten.

Någon knapp vecka senare halar Emma så fram ett antal skärmdumpar om Liberaldemokraterna. På den från deras hemsida står det – faktiskt – att jag ingår i ledningsgruppen. Där ser man. Och det väcker naturligtvis frågor...

Nu skall jag redogöra för exakt vilka kontakter jag har haft med Liberaldemokraterna.

Förra hösten brunchade jag med Alexander Bard. Vi diskuterade och skvallrade en del. Speciellt om vilka delar av den svenska borgerligheten som har uttryckt intresse för det liberaldemokratiska projektet. Jag kan ju den delen av spelplanen rätt väl. Bard var entusiastisk över hur jag debatterar, bloggar och har mig. Vi pratade en del om debattkraften i den svenska frihetliga rörelsen. Jag erbjöd mig att skissa på min vision om en liberal EU-kritik, vilket jag sedan aldrig har hunnit med / kommit ihåg att göra. Bard tyckte även att jag är en av Liberaldemokraternas andliga fäder. (Well… jag rodnar.)

Innan vi skiljdes frågade Bard om han kunde sätta upp mig på Liberaldemokraternas mailinglistor. En för dem som samordnar verksamheten och en allmän. Visst, sa jag. På flera sätt kan sådan information vara relevant och intressant för mig. Även för Piratpartiet, faktiskt.

Om man hinner, vill säga. I den aktuella mappen i mitt e-postprogram ligger säkert ett tusental av dessa mail. Tre är lästa, vilket skedde när jag satte upp mailfiltret. I övrigt har jag inte ägnat dessa mail någon närmare tanke. Jag har ett hyfsat intensivt jobb att sköta.

Vilket också är vad jag skrev i mitt svar i utfrågningen på forumet.

Därefter har jag träffat Bard två gånger. En gång när jag lyssnade på hans anförande här i Bryssel häromveckan. Plus på en middag dagen efter.

Efter middagen småspråkade vi som var kvar över en drink. Den svenska moralismen var ett av ämnena. Naturligtvis kom vi även in på tillståndet i våra respektive organisationer, men jag tror inte att någon av oss fick ut så mycket nytt av det. Sedan såg det ut som om vår värd ville sova och jag gick hem.

Jag har även blivit kontaktad av arrangörerna av Liberaldemokraternas talarkvällar för att vara med på en diskussionskväll om liberal EU-kritik. (Man få väl se det som en muntlig variant av de där åsikterna om en liberal EU-kritik som jag lovat komma med.) Det har förekommit viss mailväxling om vilka andra deltagare man kan ha med i panelen. Denna diskussionskväll hålls nu på onsdag.

Jag tror att Carl-Johan Rehbinder kan ha varit på något arrangemang som jag också har deltagit på. Och så har jag druckit vin med Camilla Lindberg, vilket jag tror mest handlade om regeringskvaller.

Har jag glömt något? Jag tror inte det. Jag kan säkert ha träffat en och annan människa som är med i Liberaldemokraterna i helt andra sammanhang.

Däremot har jag aldrig deltagit i något ledningsmöte, varit medveten om något ledningsmöte eller ens hört talas om något ledningsmöte i Liberaldemokraterna. Jag har inte heller haft riktigt klart för mig hur den liberaldemokratiska ledningsgruppen sett ut, innan jag såg den hos Emma. Jag har inte diskuterat frågor som är relaterade till ledningen av Liberaldemokraterna - med någon. Varken verbalt, skrifligt eller i någon alternativ elektronisk form.

Jag har alltså träffat Bard två gånger det senaste året. Jag är med på en talarkväll. Jag har erbjudit mig, men ännu inte kommit mig för att skissa upp min vision för en liberal EU-kritik. Jag har träffat Rehbinder och Lindberg i sammanhang som inte rör detta.

Jag är inte aktiv i Liberaldemokraterna. Jag är inte medlem i Liberaldemokraterna. Jag har inte ens skrivit på deras namninsamling för partiregistrering, slår det mig.

Inte desto mindre står jag som medlem i liberaldemokraternas ledning på hemsidan. Intressant. Jag har dock inte uppfattat att jag är med och leder något. Förhastade slutsatser kanske. Bristande uppmärksamhet från min sida? Missförstånd? Rennomé-snyltning? I don't know. Hade någon uppmärksammat mig på saken, då hade vi säkert kunnat reda ut det hela i lugn och ro, som vuxna människor.

Det enda jag noterat som lite annorlunda är att jag inför den kommande veckans EU-debatt presenterats som (pp) och (L) – vilket jag hade tänkt göra en lustig poäng av under anförandet. Men jag antar att den kvickheten nu är punkterad.

Nu skall jag berätta vad jag tycker om Liberaldemokraterna:

Jag tycker det är utmärkt att de finns och är ytterligare en aktör i den frihetliga sfären. The more, the merrier. Det är bra att det nu finns något för politiskt hemlösa borgare. Jag önskar Liberaldemokraterna all lycka till. Och jag ställer gärna upp och talar på deras aktiviteter (som jag gör för nästan alla organisationer, tankesmedjor och institutioner som frågar). Jag tycker att det är trevligt att någon lanserar frihetliga visioner på fler områden. Frågar de mig till råds om något, då kommer jag att svara efter bästa förmåga.

Men jag håller förmodligen inte med dem om allt. (Jag har tankat hem, men ännu inte läst Liberaldemokraternas manifest. Det ligger i att läsa-högen, inför veckans flygresor.)

Framför allt är jag artigt avvaktande av ett skäl: Jag vill se hur de utvecklas. Kommer (L) att lyckas hålla den liberala fanan högt – eller kommer de att bli ännu ett parti som skall lägga sig i saker om människors liv, fast bara på ett annat sätt? Det lär tiden utvisa.

Kommer (L) att vara tillräckligt slagkraftiga? Kommer projektet att komma ur startgroparna? Och i så fall, kommer det att flyga? Kommer man att föra fram bra förgrundsfigurer? Och så vidare.

Jag vet inte. Men jag iaktar det som sker med intresse.

Den som vill kan naturligtvis kalla mig liberaldemokrat, eftersom nästan allt jag skriver är sådant som Liberaldemokraterna också tycker. Jag tar inte illa upp. Det är rent av lite hedrande när ett nytt parti ställer upp bakom en som enskild samhällsdebattör.

Och vad gäller förhållandet mellan (pp) och (L) är detta min åsikt: Piratpartiet behöver förmodligen en rätt smal agenda i EU-valet och möjligen en bredare i riksdagsvalet. Det kanske eller kanske inte kan lösas genom något slags valteknisk samverkan. Till exempel med (L). Typ (pp)-lista i EU-valet och (L)-lista till riksdagen. Men allt sådant är fortfarande en helt öppen fråga. Och bör så vara, tills vi börjar få bättre grepp om dubbelvalåret 2014. (Om det ens är praktiskt möjligt.)

Fyra procent är i slutändan vad allt handlar om. För att nå dit krävs det, kanske, att folk som vill delvis samma saker samarbetar lite. Men vad jag kan förstå av det allmänna tonläget är det nog inte aktuellt. Det är lite tråkigt.

Vad gäller riksdagsval har (pp) två resultat som ger en indikation om vad som sker om man gör som man brukar göra: Man får lite drygt en halv procent av rösterna. Att göra exakt samma sak en tredje gång förefaller vara en rätt klen plan.

Nåväl, sammanfattningsvis: Är jag en lögnare i den aktuella frågan?

Om man definierar lögnare som någon som ljuger eller undanhåller sanning så kan detta knappast vara fallet.

Om man däremot gör en mer generös tolkning av lögnare som någon som inte känner till allt folk säger om personen i fråga, tja… Men, känns inte det lite sökt?

Möjligen är jag för snäll och positiv till bra människor och kul projekt. Om nu det skall betraktas som något negativt.

Här skulle jag nu kunna skriva något om att jag förväntar mig att Emma drar tillbaka sin anklagelse och ber om ursäkt. Men det kommer ju ändå inte att ske – så prestigemättat och uppskruvat som allt är just nu i samband med Piratpartiets årsmöte. Hon gjorde väl ett halvhyfsat försök, helt enkelt.

De värsta missförstånden hade säkert kunnat redas ut om Emma frågat mig om saken, innan hon offentligt kallade mig för lögnare. Eller över huvud taget, i någon form, vid något tillfälle, uppmärksammat mig på det hela. Men det hade inte varit lika kul, antar jag. "Kolla aldrig en bra story" som den gamle kvällstidningsredaktören skall ha sagt. Och som Emma skriver på sin blogg, så nöjer hon sig inte med att jag har hoppat av min kandidatur till Piratpartiets styrelse.

Mutkolv och lögnare. Skall ingen anklaga mig för Yngsjö-mordet också?