Frihetligt valsamarbete 2014!

Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Liberala Partiet och Junilistan i går in i ett valsamarbete – Frihetslistan 2014!

De fyra partierna samlar sina krafter och ställer upp med en gemensam valsedel till riksdagen 2014. Alla de olika kandidaterna står för sitt partis politik. Även fria kandidater kan tas in på den 50 personer långa listan. Sedan är det upp till väljarna vilka kandidater de vill kryssa.

Gemensamt för alla på valsedeln är att de kämpar för demokrati, rättsstat, medborgerliga fri- och rättigheter, integritet och humanism.

Alla samlas kring en organisation för att få ut valsedlar och valaffischer. I övrigt får de olika partierna leva sina egna liv. Svårare behöver det inte vara.

Projektet backas även upp av oberoende frihetliga nätverk som till exempel Frihetsfronten och svenska von Mises-institutet.

Nej, så är det naturligtvis inte. Det var ett aprilskämt. Att organisera landets spretiga frihetliga opposition är ungefär som att försöka valla katter...

"Därför stämmer vi staten om FRA-lagen"

Liberaldemokraternas stämningsansökan mot staten om FRA-lagen börjar få uppmärksamhet.

I dag skriver partiets ordförande Michael Gajditza på SvD Brännpunkt: Därför stämmer vi staten om FRA-lagen.

Det är sådant här som behövs. Människor som försöker göra motstånd. Folk som säger stopp. Utan motstånd kommer staten bara att göra allt större intrång på medborgarnas rätt till privatliv.

I morgon, torsdag: Frihetsfrontens talarkväll

Missa inte Frihetsfrontens talarkväll nu på torsdag!

Vår förste talare för säsongen är Carl Johan Rehbinder - fotograf, konstnär, teaterman, berättare, relationspedagog samt medgrundare av och talesman för Liberaldemokraterna.

Tid: Torsdag 22/9 klockan 19
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Stockholm

På Pub Bysis kan man äta god mat och dricka öl och vin. Talaren börjar klockan 19 men kom gärna en stund tidigare!

Välkomna!

Fåfängans marknad

I morgon drar Almedalsveckan igång. Premiär för (mp):s nya språkrör, för Juholt och för Åkesson. Avskedsföreställning för Maud.

Förra året blev rätt livat med både sedelbränning och ministeravgång. Frågan är dock om alla andra som rest till Almedalen fick ut så mycket av sitt budskap. Jag tvivlar. För de flesta är det bara ett slöseri med pengar.

Det skall bli spännade att se om Liberaldemokraterna kommer att komma upp på banan – och vilket genomslag de i så fall kommer att få. De får nog ta i rätt ordentligt för att kunna hävda sig i politikerveckans mördande konkurrens om uppmärksamheten. Men skall någon lyckas med det, då är det nog just de.

Missa inte heller pirat-delegationen som, som vanligt, kommer att finnas överallt hela tiden.

Själv reser jag till Strasbourg. Man har ju ett jobb att sköta.

SD - Isolationisterna

Sverigedemokraterna tänker tydligen göra återinförda gränskontroller till en kampanjfråga.

Idioter!

Den fria rörligheten är en av de få saker som är bra med EU. Människor kan resa krångelfritt över gränserna och välja att bo och arbeta var de vill inom unionen. Företag får sälja varor och tjänster (någorlunda) fritt över gränserna. Sådant skapar nya relationer, det vidgar människors vyer, det gynnar våra företag, det minskar risken för konflikter och det gör Europa levande.

Men inte i Sverigedemokraternas värld. För dem är allt som inte är kärnsvenskt hotfullt. Och de kan inte förstå vad någon skulle vilja i ett annat land att göra. Så inskränkt.

Det finns mycket som behöver rättas till i EU: Det demokratiska underskottet; slöseriet; byråkratin; jordbruksstödet; den centralstyrda kommandoekonomin; onödig överstatlighet. Och så vidare. Saker som kräver kompetens och konsekvens för att kunna rättas till. Men (sd) väljer den dum-brutala vägen: Stäng gränserna.

Så länge Sverige är med i EU drabbas vi av sådant som är problematiskt i unionen. Men det har (sd) varken viljan eller kompetensen att förhålla sig till. De har inget att komma med, som skulle kunna göra saker och ting bättre. Vilket är det samma som att låta allt som är dåligt fortsätta som förut.

Skall man förändra saker till det bättre i EU, då måste man stå upp och slåss. Man måste veta vad man sysslar med. Vilket är så långt från den strutsmentalitet som (sd) uppvisar i EU-frågor som man kan komma.

Resultatet riskerar att bli helt bakvänt. Sverigedemokraterna försöker vinna väljare på sitt ytliga EU-motstånd. Men eftersom de saknar strategi, kunskap och förmåga att stå upp och slåss i sak – så kommer en röst på (sd) bara att leda till att allt blir ännu värre. Det är att lura de EU-kritiska väljarna.

Här måste det politiska Sverige tänka till. Om de etablerade partierna fortsätter att låtsas att allt är bra som det är med EU, då öppnar de dörren för (sd) i nästa EU-val. Och det saknas verkligen inte frågor att bygga en borgerlig, socialdemokratisk eller miljöpartistisk EU-kritik på. Men de etablerade partierna är tysta. För dem tycks det vara viktigare att vara de mest välkammade medlemmarna i EU-klubben än att hindra dum-nationalismen från att breda ut sig.

Något måste göras för att skapa en grund för en relevant EU-kritik i Sverige. Kanske kan piratpartiet vidga sin agenda till att bli ett mer tydligt EU-kritiskt parti. Kanske kan man få upp junilistan på banan igen. Kanske kan liberaldemokraterna fylla luckan, om de kommer in i matchen snart.

En sak är dock uppenbar: Det duger inte att vänta och se!

Uppföljning: Den liberala EU-kritiken

Det var ju rätt trevligt på gårdagens diskussionskväll om en liberal EU-kritik, som samarrangerades av Frihetsfronten och Liberaldemokraterna. Nu hinner man aldrig säga allt man tänkt sig i en paneldiskussion, så jag skall ta och utveckla ett par tankar...

Till att börja med behövs det en EU-kritik som inte bygger på nationalism, protektionism och/eller allmän gnällighet. Det finns oerhört mycket att kritisera i sak, i EU. Och för en liberal finns det många uppenbara problem att hantera. Till exempel centralstyrning, kommandoekonomi, korporativism, byråkrati och det demokratiska underskottet.

Någon liberal EU-kritik ser man dock nästan aldrig till. Det kan bero på att de flesta liberaler tycker om den fri rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital. Och de är rädda att bli av med den om de är allt för öppet kritiska.

Jag gillar också den fria rörligheten. Skarpt. Men det får ändå inte innebära att man låter allt annat passera utan kommentarer, kritik och motstånd.

I själva verket hotar EU:s maktexpansion och klåfingrighet själva tanken bakom den fria rörligheten. Viss form av standardisering för den inre marknaden är säkert på sin plats. Men "harmoniseringen" börjar gå lite väl långt nu. Allt skall uppenbarligen likriktas. Frågan blir till slut vad det alls är för vits med fri rörlighet – om allt ändå skall vara likadant överallt?

Sedan finns det oerhört mycket att säga om EU:s demokratiska problem, maktfullkomlighet och arrogans. En arrogans som bland annat yttrar sig i att EU-politikerna nu för tiden är helt öppna med att de ägnar sig åt tveksamma saker. De till och med skryter om sin strategi: Att koka grodan långsamt. Och de kommer undan med det.

Om allt detta får vi svenskar veta väldigt lite. Svenska media är i princip ointresserade av vad som sker i EU. Det är på sätt och vis värre än om informationen hade varit censurerad. Då hade det gått att göra motstånd. Men att slåss mot ett massivt ointresse är rätt tröstlöst.

60-80 procent av de svenska lagarna har sitt ursprung i beslut i EU. Men ingen bryr sig om att försöka göra det som sker begripligt och intressant för vanligt folk. Och då är det ju inte så konstigt att EU-motståndet går på sparlåga. Svenska folket vet inte ens om att det inte vet vad som händer.

I morgon: En liberal EU-kritik

Nu är jag i Stockholm, en snabbis igen. Lite jäktig dag – men jag måste hinna med att påminna om morgondagens diskussionskväll med Frihetsfronten och Liberaldemokraterna.

Ämne: En liberal EU-kritik

Tid: Onsdag 27 april kl 18:30

Plats: Bysis, Hornsgatan 82 på Söder i Stockholm.

Deltagare:
Nils Lundgren, Junilistan
Camilla Lindberg, liberal samhällsdebattör
Christian Engström, Piratpartiet
Henrik Alexandersson, liberal samhällsdebattör

Se även Frihetsfrontens och Libealdemokraternas hemsidor. Jag tror att det hela även kommer att sändas på Bambuser.

Bar skall finnas, så det blir säkert en del efterhäng där.

Välkommen!

Tid för Frihet!

Den korta versionen: Jag skall kämpa för frihet och inte vara med i något jävla politiskt parti alls.

Den långa versionen...

Sett i backspegeln skulle jag naturligtvis aldrig ha blivit medlem i Piratpartiet. Jag skulle ha nöjt mig med att kampanja för partiet och uppmana folk att rösta på det. Jag skulle aldrig ha accepterat den där nomineringen till Piratpartiets styrelse. Och om jag vetat vilka orimliga proportioner det skulle få hade jag aldrig ha låtit mig sättas upp på de där liberaldemokratiska mailinglistorna som jag ändå inte har följt.

Shit happens. Så intressant.

Min enkla slutsats är att jag inte skall vara med i något politiskt parti – alls – men samarbeta med alla som är rimliga i huvudet och driver frihetliga frågor.

Jag kommer att driva piratfrågorna, med piratpartister och alla andra som drar åt rätt håll.

Utan att ha något partipolitiskt ok runt halsen kommer jag även att ägna mer tid åt andra frågor som jag tycker är viktiga.

Till exempel kommer jag att söka samarbete med Liberaldemokraterna (och många andra) vad gäller att bekämpa vårt lands orimliga, omänskliga och kontraproduktiva drogpolitik.

Jag kommer att ägna mig åt att bygga en liberal EU-kritik tillsammans med alla som vill och orkar lyssna.

Medborgarrätt och rättssäkerhet är andra exempel på frågor som jag vill vara med och lyfta.

Och jag kommer glatt att uppmuntra inre motstånd mot vansinnet i betong- och batongpartierna.

Söka och uppmuntra konvertiter istället för att korsfästa kättare, typ. Back to basics och till Frihetsfrontens öppna nätverkande. Love all, Serve all!

Sedan är det bara att beklaga att piratskutan driver vind för våg mot klipporna, medan besättningen sitter och spelar fia med knuff. (Som någon uttryckte saken.)

Piratpartiet har potential. God potential – faktiskt. Men tyvärr har delar av organisationen rätt begränsad insikt i när det handlar om att driva ett politiskt parti och att syssla med resultatorienterad politik. Det är väldigt, väldigt tråkigt. Men det är uppenbarligen inget jag kan göra något åt. Och det där med att leka "Flugornas herre" är inte riktigt min grej.

Det var... en ny twist!

Med stigande förvåning läser jag ett inlägg hos Emma på Opassande. Hon påstår att jag ljugit i utfrågningen av Piratpartiets styrelsekandidater på partiets forum. OK, det finns säkert något slags screw up i det här, men den är nog inte min. Så Emma borde kanske väga sina ord lite noggrannare, innan hon offentligt kallar folk för lögnare.

Nästa onsdag...

Här är lite saker som händer på onsdag nästa vecka, den 27 april...

Frihetsfronten och Liberaldemokraterna samordnar en diskussionskväll om liberal EU-kritik.
Plats: Bysis, Hornasgatan 82, Södermalm, Stockholm.
Tid: Onsdag 27 april kl 18:30.

I Malmö blir det liberöl samma kväll.
Plats: Bishops Arms, Norra Vallgatan 62 (tvärs över kanalen från Centralstationen), Malmö.
Tid: Onsdag 27 april kl 18:30.

Ännu en plattform

Liberaldemokraterna har i dag presenterat sin plattform. Genast blev svensk politik lite mer sympatisk, tror jag visst. Skall läsa dokumentet mer noga i helgen.

Nyheter24 och Scaber Nestor skriver om saken. Och på Bambuser finns kvällens liberaldemokratiska debattkväll.

Ju fler som talar om frihet, medborgarrätt, informationsfrihet och humanism – ju bättre är det.

Pub Liberal på Bambuser

Gårdagens debatt om datalagringen på Pub Liberal finns nu att se på nätet.

Medverkande: Piratpartiets ledare Anna Troberg, den liberala debattören Camilla Lindberg, Markus Bylund från SICS och debattören Johan Öbrink.

I kväll: Debatt om datalagringsdirektivet

I kväll deltar Piratpartiets ledare Anna Troberg, den liberala debattören Camilla Lindberg och Markus Bylund från SICS på Liberaldemokraternas Pub Liberal - för att diskutera datalagringen. Moderator: Alexander Bard.

Tid: I kväll, onsdag 30 april kl 18:30.
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Söder, Stockholm.

Vara vänner!

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om ifall Piratpartiet skall bredda sin agenda. Även tankar på samarbete med det nya liberaldemokratiska partiet har testflugits. Av detta har det blivit en del revir-pinkande och lite smågrufs här och var. Mest reflexmässigt, tycks det mig.

Vi skriver mars 2011. Nästa val är EU-valet i juni 2014. Därefter följer riksdagsvalet i september 2014. Det är drygt tre år dit. Därför tycker jag att det är lite för tidigt att hugga saker i sten och för låsta positioner. Väldigt mycket hinner hända och förändras på tre år. Och det finns viktiga saker att diskutera, som inte nödvändigtvis hänger samman med vem som leker med vem.

Till exempel är det mycket möjligt att hela upplägget för att lyckas i ett EU-val är ett annat än för att lyckas i ett riksdagsval. När är det bäst att vara ett profilparti och när är det bäst att ha en bred agenda? Här finns massor av olika parametrar som spelar in. Detta är frågor som man bör börja med att titta på, oavsett om det handlar om till exempel Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Klassiskt Liberala Partiet eller något annat.

Det är möjligt att vi kommer att behöva varandra, i olika former av samarbeten. Men det vet vi inte förrän vi har analyserat läget och funderat på vad vi vill uppnå.

Och för att göra det måste vi lära känna varandra. Ordna arrangemang tillsammans, gå på varandras möten, knyta kontakter och supa oss samman. Så att vi som i vart fall delvis har en gemensam agenda kan fundera på upplägg som håller in i mål 2014. Försöka få summan större än delarna.

Mitt engagemang för Piratpartiet kommer sig ur det samarbete som (pp) och Frihetsfronten hade i samband med FRA-omröstningen. Något som även ledde in i stimulerande diskussioner om intellektuell äganderätt och mycket annat. Lite korsbefruktning, helt enkelt.

Jag tror dessutom att det är värdefullt att det pågår olika former av verksamhet under olika hattar - så att vi kan se och utvärdera vad som fungerar, flyger och vilka möjligheter det öppnar.

Själv känner jag mig en smula fri och gränslös. Jag är fortfarande ordförande för Frihetsfronten. Jag jobbar för Pirate MEP Engström i Europaparlamentet. Nästa månad skall jag debattera EU-frågor hos Liberaldemokraterna. Ständigt träffar och uppmuntrar jag folk i de borgerliga ungdomsförbunden som är mer för frihet och mer mot övervakning än sina moderpartier. I maj skall jag tala på FreedomFest. Och i den mån jag hinner försöker jag träffa folk på den internationella arenan som slåss för internets frihet, är engagerade i medborgarrättsfrågor och som driver EU-kritik med hjärnan påslagen. Jag har till och med hittat kompisar i den gröna korridoren på jobbet. Love all, serve all, typ.

Så låt oss ta ett år nu, medan vi kan och hinner. Låt oss ägna oss åt spretig aktivism. Låt oss smaka på varandras frågor och provrida varandras käpphästar. Låt oss diskutera och föra hela den frihetsälskande, humanistiska delen av svensk politik framåt, på sina egna meriter.

Då skapas större möjligheter att bestämma vad som är möjligt och lämpligt att göra 2014.

Piratpartiet liberalerna?

Alexander Bard, Carl-Johan Rehbinder och Caspian Rehbinder skriver i dag om Piratpartiets framtid på Expressens debattsida. Rubriken, som tidningen satt, är Piratpartiet på väg mot en totalkrasch.

Det ligger mycket i de tre herrarnas analys. Hela Piratpartiets grundanslag vilar på en liberal grund. Det vore kanske naturligt att ta hela steget. Detta, är jag övertygad om, kommer att stötas och blötas i (pp) den närmaste tiden.

Några som redan är uppe på banan är: Pirate MEP Christian Engström, Opassande, Sysadminbloggen, Svensk Myndighetskontroll och Gothbarbie. Se även Liberaldemokraternas hemsida.

Medan debatten om (pp) och liberalismen går igång, så tänkte jag skjuta in mig på en annan sak som dagens debattartikel tangerar: Piratpartiets inre liv.

Nu, ett djuuupt andetag. Jag försöker ju hålla mig borta från det ständiga inre bråket i (pp). Några gånger har jag morrat offentligt när saker och ting varit på väg att vurpa helt. Men i stort sett betraktar jag det som ett minfält som jag helst vill hålla mig borta från.

Men vaffan? Här är mina fem cent:

Om Piratpartiet över huvud taget skall överleva - som enfrågeparti eller som ett liberalt parti - då måste det bli lite jävla ordning på skutan.

Ett grundläggande problem är att (pp) har stadgar och organisatoriska egenheter som är helt specialbyggda. Det finns helt enkelt ingen koppling till vedertagna föreningsstadgar och vedertagen föreningsteknik. Det gör att allt kan ifrågasättas och att märkliga tolkningar, onödiga konflikter, uppseendeväckande ordningsfrågor och destruktivt beteende inte kan prövas mot något stabilt. Det går att bråka hur mycket som helst, utan att egentligen behöva förklara sig. Bara för att man kan. Och att bråka finns det människor som gärna ägnar sig åt.

Piratpartiet behöver helt enkelt en normaliserad, tydlig och okomplicerad stadga - byggd på vedertagen praxis. Så att det finns något annat än bara löst tyckande, personmotsättningar, gnäll och bråk som styr vad som sker.

Visst stämmer det, som Bard och Rehbinder x 2 skriver i Expressen att det stundande årsmötet i Piratpartiet markerar ett ödesval. Och det handlar alltså inte bara om politik. Min känsla är att det nu det drar ihop sig till en sista strid mellan obstruerande kårfifflare som helst ägnar sig åt stadgetolkning i de tunnare luftlagren - och de människor som faktiskt vill bedriva utåtriktad, proffsig, slagkraftig politisk verksamhet.

Nästa slag står mellan liberaler och neo-cons

En anmärkningsvärd sak med den svenska borgerligheten är att den inte rymmer några liberala partier.

Istället är alla de fyra borgerliga partierna uppenbart neo-konservativa. De vill övervaka medborgarna. De betraktar informationssamhället och fri kommunikation på internet med skepsis. De stretar emot utvecklingen och förstår inte att samhället och marknaden förändras. De har uppenbarligen inget emot korporativistiska tendenser. De ser rättssäkerhet och rättsstatens principer som störningsmoment. De är fullständigt okritiska till centralstyrning, protektionism och politisering av ekonomin så länge detta sker i EU:s namn. De anser att Sverige bör föra krig i andra länder, inte för att vi måste utan för att vi kan. De är inte sena att haka på allsköns moralpanik och paternalism. Och några direkta visioner står inte att finna.

Detta är både tråkigt och förfärande. Men framför allt blir jag förvånad över att de inte ser att de lämnar en stor del av fältet öppet. Det finns en lucka i dagens svenska politik. En ledig position. Liberalismen. Och luckor tenderar att fyllas.

När det gäller integritet, informationssamhället och rättssäkerhet har Piratpartiet utan någon direkt konkurrens kunnat ta en position i den vita fläcken på den svenska politikens karta. Och i år kommer även Liberaldemokraterna att kliva upp på banan. Frontlinjerna börjar så sakta ta form.

Så, när den gamla gemensamma fienden – socialismen – nu är borta från dagordningen är det alltså dags för nästa stora match: Den mellan liberaler och konservativa.

Detta kommer inte att ske helt utan problem. Många människor som egentligen är liberaler har satsat på fel häst. De är med i de etablerade borgerliga partierna. Inte för att det är rätt form av borgerlighet – utan för att det har varit den enda formen som de sett som tillgänglig. Men nu håller det alltså på att bli ändring på den saken. Och många kommer att tvingas ställa sig frågan var deras sympatier egentligen ligger.

Identitetskris?

Jag noterar att Politometern har re-brandat mig som Liberaldemokrat.

Kul! Men är det korrekt? Fråga inte mig...

Jag är för närvarande med i ett politiskt parti, Piratpartiet. Jag till och med arbetar för (pp) i Europaparlamentet. Så, formellt sett är den rätta etiketten piratpartist.

Jag har dock mycket starka sympatier även för det liberaldemokratiska alternativet. Så mig gör det inget vilken av etiketterna folk ger mig.

Jag tycker det är bra att det finns många som har dubbla medlemskap i (pp) och (l). Jag hoppas att de två partierna kan ha många arrangemang tillsammans och samarbeta på olika sätt. Och jag är gärna med och ordnar gemensamma aktiviteter, gärna med EU-koppling.

I sammanhanget skall påpekas att både Piratpartiet och Liberaldemokraterna inte bara tillåter – utan rent av uppmuntrar – dubbla medlemskap.

Dessutom har jag ju fler hattar. Som en av landets envetnaste libertarianer tycker jag att det är kul om folk ur denna flock engagerar sig i (pp) eller (l). För vissa av dem ligger (l) möjligen närmast till. Båda alternativen är bra, speciellt om det rycker röster från en allt mer koroprativistisk och neo-konservativ svensk borgerlighet.

Eftersom det cirkulerar rykten skall jag även bekräfta att jag är med på liberaldemokraternas e-listor, även om jag faktiskt inte har haft tid att följa eller ens läsa dem ännu. Därtill har jag haft på tok för mycket att göra på jobbet. Men så småningom kan jag förhoppningsvis tillföra något.

I´ll be anything you want me to be... ;-)

Centerpartiets sista chans

Den borgerliga kannibalismen är tydlig. Centerpartiet ligger nu under 4-procentsspärren. Och kådisarna under tre procent.

Kådisarna kan gott ha det. Men centern har faktiskt en chans. En enda chans. Genom att återvända till 2006 års liberala idéutveckling, genom att ompröva sin inställning i internet- och övervakningsfrågorna – och genom att slå ihop sina påsar med Piratpartiet och det nya liberaldemokratiska initiativet skulle (c) inte bara överleva. Det skulle kunna bli ett modernt liberalt parti och en röstmagnet.