Ingen vet om Grekland kommer att få de bailouts landet desperat behöver. Och även om landet får en kassapåfyllning, så ser det mörkt ut för folket.
Arbetslösheten ligger på 20,9 procent. Ytterligare 150.000 jobb skall bort i offentlig sektor och antalet konkurser ökar lavinatat i det privata näringslivet. Snart börjar folk bli utförsäkrade från den grekiska A-kassan i stor skala. Och då finns det inga skyddsnät, mer än släkten och soppköken, kvar.
Den grekiska demokratin är hårt prövad – och det ser ut som om extremhögern och extremvänstern kommer att bli de stora segrarna i de val som är tänkta att hållas i april. Resultatet av detta kommer knappast att bli konstruktivt.
Allt fler börjar inse att det var korkat med en gemensam valuta. Att det är ohållbart med samma valutakurs och ränta i länder som går i ekonomisk otakt. Att marknaden borde få sätta priset på fria, lokala valutor.
Men det är så dags nu. Det system man har skapat är oerhört svårt att ta sig ur. Hur man än vänder sig finns det i stort sett bara dåliga alternativ. Ingen tycks ha någon bra lösning på problemen.
Så, det grekiska folket offras. Sedan står Italien, Portugal och Spanien på tur. Vilket kommer att få krisen i Grekland att framstå som lättsam och relativt harmlös.
Ju längre man väntar med att låta grekerna löpa (det vill säga att de får lösa sina egna problem, med en egen valuta) – ju större blir risken för en total euro-kollaps.
På lite sikt borde hela euro-samarbetet avvecklas. Än så länge kan det kanske ske under någorlunda ordnade former. Men inte länge till.
Frågan känns dock en smula akademisk – eftersom EU:s politiska ledare tycks vara de enda människorna på vår kontinent som inte fattar vad som är fel. De visar inga som helst tecken på att släppa sin prestige och erkänna misslyckandet med euron.
Det här håller till och med på att gå mer åt helvete än vad de allra dystraste euro-motståndarna en gång varnade för.
Man får kanske se det som en läxa för unga politiker, en hållbar ekonomisk politik är minst lika viktig om man vill sitta vid köttgrytorna även i framtiden, i stället för att se sig omsprungna av extremister när det blir dags att betala notan för en slösaktig politik...
SvaraRaderaIbland är det kul att sitta på staketet.
"Frågan känns dock en smula akademisk – eftersom EU:s politiska ledare tycks vara de enda människorna på vår kontinent som inte fattar vad som är fel. De visar inga som helst tecken på att släppa sin prestige och erkänna misslyckandet med euron."
SvaraRaderaVäl talat.
Nåt typ av extremist behövs nog för att hålla emot trycket från EU.
SvaraRaderaJaha, det gamla vanliga svamlet.
SvaraRaderaDet här är ingen euro-kris. Ingen i EMU vill avveckla euron - inte ens grekerna vill det.
Det här är en skuldkris där flera av EU:s medlemsländer har fått låna för mycket alldeles för länge. Man kunde ha löst det lugnt och städat genom ECB-lån till långa och låga räntor, men Merkel och Sarkozy ville annat och då blev det som det blev.
Johan,
SvaraRaderade har lånat för mycket för att de kunnat. Utan euro hade räntorna stigit för deras upplåning stigit för länge sedan. Det är euron som är problemet.
@Jonas
SvaraRaderaJag skulle säga att det är bankdirektörer som är problemet.
De hade ju lika gärna kunnat låna pengar billigt i Tyskland och låna ut dem till Grekland utan euron.
Det blir absolut ingen skillnad för att man har samma valuta, mer än mentalt.
Regeringarnas och kommissionens ansvar är att de inte har försäkrat sig om bankernas stabilitet. Kommissionen har kört flera s.k. "stresstest" och kommit fram till att nästan alla banker är i tipp-topp kondition.
EU-parlamentet borde ta sig en allvarlig funderar på om man inte borde kicka ut Barroso & co och motivera det att EU behöver en nystart.
Johan T
SvaraRadera"Man kunde ha löst det lugnt och städat genom ECB-lån till långa och låga räntor"
Så lösningen på skuldkrisen är att göra det lättare och billigare för de som är skuldsatta att låna mera...!?
Om min lösning på detta HÄR.
SvaraRadera@Johan Tjäder
SvaraRadera"Det här är en skuldkris där flera av EU:s medlemsländer har fått låna för mycket alldeles för länge. Man kunde ha löst det lugnt och städat genom ECB-lån till långa och låga räntor, men Merkel och Sarkozy ville annat och då blev det som det blev."
Nej det kunde man nog inte. Merkel tog sig en tung funderare på vad den strategin skulle kostat Tyskland och sarkoszy fick det samma förmodligen påpekat för sig.
I grund och botten förutsäger varje betalningsplan att planen inte utmanar lånegivarens egna resurser. Det är här det blir fel, när man för att klara Grekland blir tvungen att låna ut mer trots att man har all anledning förmoda att även det nya lånet går till vin, kvinnor och sång.
Generalfelet som ofta begås är att om ena hälften av EU vill låna mer pengar från ECB för att lösa sina kriser så missar man den ej oväsentliga detaljen att andra hälften av EU får bära hela kostnaden.
Det ryms inte i budgeten för något av de välmående länderna. Inte ens Tyskland. Vilket i sin tur betyder att Rika EU-länder måste låna pengar (d.v.s. egentligen trycka upp fler sedlar) från banken de gemensamt förvaltar för att kunna rädda de fattiga länderna i EU.
Man tar alltså pengar från höger hand och skriver på en nolla innan man lägger den i vänster hand med det förfarandet.
Detta funkar bara till en viss gräns. Att Tyskland drog åt snaran hårt om det alternativet kan man skylla på deras egna erfarenheter under 1930-talet.
@SDM
SvaraRaderaJag talar inte om att ge mer lån till Grekland, utan att genom ECB ersätta lån till privata finansiärer vilket hade avstyrt alla hot om kris i det finansiella systemet.
Sen hade Grekland kunnat få betala av lånen i lagom takt. Det hade skapat ett inflationstryck i hela euroområdet i början, men i takt med att lånen sedan betalas tillbaka så skapar det ett lika stort deflationstryck i ett senare skede.
Dessutom, om du inte har fattat det, så har även Tyskland en osunt hög statsskuld på över 80 % av BNP.
Tyskland har bistra erfarenheter av hög inflation ja, men tyvärr har de inte dragit rätt slutsatser.
För höginflationseran tog slut redan 1924 med införandet av Rentenmark. Under 1924-1929 fördes en låginflationspolitik, men den fungerade på grund av ett enormt bistånd från USA - ett bistånd som upphörde 1929 när den amerikanska ekonomin kollapsade.