EU får demokratin att vittra sönder

Greklands premiärminister är visserligen godkänd av sitt lands parlament. Men parlamentet hade inget annat val än att utse EU:s och ECB:s man. I vart fall inte om man vill undvika statsbankrutt.

I samband med det senaste finansministermötet i EU framförde den tyske finansministern åsikten att de allmänna val som planeras i Grekland till april borde skjutas upp. Det vill säga att det grekiska folket för tillfället skall berövas rätten att välja parlament och politiska ledare. Vilket är fullständigt oerhört, om man ägnar det en tanke.

Italien har en hel regering bestående av teknokrater, som i allt väsentligt är en lydregering underställd EU. Även i detta fall är regeringen ändå godkänd av parlamentet, efter påtryckningar.

I så väl Portugal som Spanien har EU och ECB varit inne och påverkat förutsättningarna för utfallet av allmänna val och regeringsbildning.

Vad gäller resten av EU, så urholkas demokratin på ett mer diskret sätt. Allt mer makt överförs till icke-valda byråkrater som aldrig kan ställas till ansvar inför folket. Tjänstemän och diplomater sitter och förhandlar fram internationella avtal med lagstiftningsliknande konsekvenser, bakom stängda dörrar. EU-Kommissionens ordförande säger rakt ut att maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel inte är något demokratiskt problem – så länge själva besluten om detta fattats under formellt korrekta former. I Europaparlamentet applåderar de flesta folkvalda den maktkoncentration som nu sker. Samtidigt håller deras egen roll på att reduceras till att bli ett demokratiskt alibi – en gisslan som snällt går med på nästan allt som kommissionen och ministerrådet kräver.

EU:s makthavare sluter leden, till priset av en försvagad demokrati.

Detta är allvarligt i sig. I vart fall för oss som anser att demokratins kärnvärden är viktiga. (Även om formerna som demokratin utövas under ibland kan vara lite märkliga. Men det är en annan fråga.)

Frågan vi nu måste ställa oss är vilka konsekvenserna blir, när demokratin försvagas. Att ha en avvikande mening har än så länge varit att sjunga en av de viktigaste stämmorna i den demokratiska kören. Men kommer det att fortsätta vara så?

Hur kommer det att fungera när alla förutsätts sitta ner i båten? När den officiella kursen inte kan ändras, eller ens "bör" ifrågasättas? När inga alternativa utfall tillåts?

Vad händer när människor inte accepterar de styrande som EU tvingar på dem? När folk slutar lyda Bryssels påbud? När maktens män känner att de måste stärka greppet?

Vi känner redan EU som en organism som försöker tysta granskande journalister och whistleblowers. Som hellre döljer oegentligheter än tar tag i strukturella problem. Som vägrar acceptera folkets åsikt som den uttrycks i folkomröstningar vars resultat inte passar makteliten.

Vad händer när media inte ägnar detta mer än förstrött intresse? Vart är vi på väg när människor i allmänhet inte bryr sig om fulspel, dubbel politisk bokföring och korporativistiska tendenser? Vad innebär det när byråkratisk arrogans och stelbenthet är på väg att bli normaltillståndet?

Vi är på väg in i ett märkligt samhälle. Det finns ingen egentlig överideologi, som i det forna östblocket. Ändå blir det allt tydligare hur de led som vi alla förväntas marschera i skall se ut. Formellt sett har vi demokrati, även om de demokratiska organen frivilligt låter sin självständiga makt glida in i skuggan. Vår yttrandefrihet är i stort sett intakt, även om den sällan används för att granska och kritisera de nya och stora strukturerna.

Medborgarnas möjlighet att rösta med fötterna begränsas, när institutionell konkurrens länder emellan raderas ut i harmoniseringens namn. De många valmöjligheterna ersätts med byråkratiskt centralplanerad enhetlighet. Allt den som vill något annat kan och får göra, det är att knyta handen i byxfickan.

EU:s politiska tryckkokare har ingen säkerhetsventil. Människorna förväntas tiga, lyda och jobba på. Några alternativ står inte till buds. De som ändå inte finner sig i det system som växer fram riskerar i någon mening att råka illa ut – utan att egentligen ha gjort något fel.

En övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning rullas ut. Det fria informationsflödet på internet stryps. Brott mot staten betraktas i allt större utsträckning som värre än brott mot människor.

Ändå finns det nästan inga politiker som vill avskaffa eller ens inskränka demokratin. I princip alla eurokrater är, var för sig, hyggliga människor som gör sitt bästa för att saker och ting skall fungera och som bara vill leva ett anständigt liv. Någon stor konspiration finns inte, det bara blir så här.

Däremot finns ett slags outtalat samförstånd – som måste exponeras, ifrågasättas och kritiseras. Det är inte det lättaste, eftersom ingen enskild aktör för sin del anser sig ha gjort något fel. Ibland finns det inte ens några enstaka, konkreta beslut att peka på. Det är bara så att summan av delarna är på väg att bli något helt annat än man tänkt sig. Förmodligen på grund av intellektuell slapphet. För att man inte var uppmärksam. Och för att man inte förstod vad man skulle vara uppmärksam på.

För att vända denna utveckling måste vi lyfta en ny positiv politisk och samhällelig motkraft.

En visionär motkraft som står för decentralisering, transparens, mångfald, tolerans, humanism, frihet samt respekt för medborgarna och deras lika rättigheter.

Och då får vi nog börja med att ta oss samman...