2016-11-30

Bered er på socialismens återkomst


Man behöver inte vara raketforskare för att notera att västerlandets politiska elit är helt ur takt med en stor, växande folkopinion.

I USA har vi Trumps populism galore, i Storbritannien Brexit, i Frankrike neofascism på frammarsch, i Nederländerna en osedvanligt tydlig främlingsfientlighet, i Polen och Ungern ett slags konservativ backlash – och i Sverige har vi SD som odlar något slags nostalgisk dröm om ett socialdemokratiskt folkhem som aldrig existerat. Det är en spretig bild. Men här finns gemensamma nämnare.

Människor söker något bättre, i brist därpå annorlunda, i brist därpå något sätt att sparka politikerna i skrevet. Mot detta står en inkompetent, visionslös, idélös, kraftlös, svarslös och inte sällan arrogant maktelit.

Den oregerliga opinionen kommer inte att låta sig lugnas. Den kommer att pröva sig fram. Med största säkerhet vet den inte riktigt vad den själv vill.

Se på Occupy-rörelsen. Den identifierade ett antal högst påtagliga problem med svågerkapitalismen. Men den hade inga svar. Eller Tea Party-rörelsen. Den sköt in sig på problemen med stor stat, höga skatter och politisk klåfingrighet. Men inte heller den visste hur man skulle bete sig för att uppnå förändring.

Som den marxistiske filosofen Slavoj Žižek påpekar: Att göra revolution är en sak. Vad man skall göra sedan är högst oklart.

Och opinionen fortsätter söka efter trygghet, ledarskap, något att tro på, något att enas kring och en framtidsvision. Det är som sagt ointressant vad. Det viktiga tycks vara att.

Här tror jag att det är ett misstag att underskatta socialismen. Folk har glömt dess misstag, ineffektivitet, centralism, övergrepp, grymhet och förtryck. Och i den mån man kommer ihåg tycks inställningen vara att det där var misslyckanden, fast med goda ambitioner. (Vilket för övrigt är fel. Socialismen är, liksom kommunismen till sin natur människofientlig.)

Radikala grepp är en socialistisk paradgren. Liksom drömmar och visioner. Liturgin finns redan på plats. Och på något sätt tycks det ligga i den mänskliga naturen att hellre acceptera att alla har det djävligt än att vissa har det bättre än andra (även om alla i det senare fallet egentligen har det rätt bra).

De medborgerliga fri- och rättigheterna har redan urholkats till den punkt där de kan kringgås och missbrukas hur som helst. Övervakningsstaten finns redan på plats. Det kontantlösa samhället kommer att göra alla livegna och utelämnade till myndigheternas goda vilja. En socialiseringsvåg skulle erbjuda ett (förvisso på sikt ohållbart) sätt att hantera de strukturproblem som tycks oroa många. Det fria ordet håller på att inskränkas och censur av internet är redan ett faktum. Den politiska makten ligger i ett litet fåtals händer, vårt land saknar i princip maktdelning och maktens förhållande till grundlagen tycks vara flexibelt.

Den socialistiska staten levereras med andra ord nyckelfärdig.

Det kan mycket väl börja i Storbritannien, där förståsigpåarna har räknat ut den intensivt röde Labourledaren Jeremy Corbyn som en tokstolle. Vad alla tycks ha missat är att han representerar ett slags naturlig motkraft till årtionden av Thatcherism, New Labour och småborgerligt Tory-styre. Corbyn kan mycket väl vara det nya, spännande och annorlunda som den vilsna opinionen söker. Det kan rent av vara så att ju tokigare han blir, ju mer framgångsrik kommer han att bli.

Sätts krafterna i rörelse, då är de svåra att stoppa eller styra. Det handlar bara om vem som förstår att rida på vågen. Och vänstern är inte nödbedd.

Här talar vi inte om vanlig socialdemokrati, inte om finvänster, inte om feminism, inte ens om identitetspolitik eller postmodernism – utan om en vänster som skjuter hårda puckar. Den kommer dessutom att ha helt nya verktyg, som dess historiska föregångare saknat och inte ens kunnat drömma om.

Och varför skulle socialismen inte segra? Dagens europeiska borgerlighet utgör ju knappast någon motkraft. Snarare tvärt om, dess företrädare agerar ständigt som de nyttiga idioter de är.

Sedan kommer det att gå som det brukar. Socialismen är ödesbestämd att orsaka förtryck, lidande och misslyckanden. Igen. Förr eller senare kommer den att falla. Igen. Men inte innan den lyckats orsaka mycket skada. Igen.

9 kommentarer:

  1. Hej.

    Man kan väl säga att urvattnande av ord bär stor skuld i detta. Utan ett Sovjetimperium nästgårds är det svårt även för de som levde samtidigt att hålla i levande minne vad den superstat som vi kallar allt annat än socialistisk (vare sig det är den socialistisk-liberala mångkulturen med sin politik av folkmord via öppna gränser eller den mer traditionella) de facto innebar. Så länge en sådan stat kan leverera tillräckligt mycket välstånd till tillräckligt många kommer den att bestå.

    Ett sätt att förstå ideologier och idéer är att tänka på om den verkar vilja leda, styra, fostra eller härska, och med vilka medel detta utförs, samt om och vad den har som slutmål.

    Liberaler, som har möjligheten att erbjuda hopp, bör snarast överge allt vad kulturrelativism och värdenihilism är, släppa taget om de tre nyckelfrågor de gjort sig mest kända för (droger, porr och prostitution) och återgå till den klassiska liberala grundtanken - oavsett om detta är röst-maximerande eller ej.

    Att satsa på att lyckas bli vald är meningslöst nu då demokratin snabbt dör; bättre att bevara ett frö till förändring, även om denna inte kommer att ske i vår livstid. Här kan västerländska politiker och de med politiska aspirationer lära av Muslimska Brödraskapet och asiatiska politiska grupper: seger, förr eller senare, genom att orka mer än motståndaren.

    Sedan återstår den filosofiska grundfrågan liberaler aldrig lyckats förstå eller besvara, vilket troligen har med social och ekonomisk bakgrunda att göra: varför välja riskfylld frihet framför full mage och tak över huvudet?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Rickard Min hypotes är att ideologi bäst bör förstås som en hypotes om vad som sammantaget och i default, dvs när vi har otillräcklig information om olika empiriska samband,ger det bästa samhället. För en utilitarist är det bästa samhället ett samhälle där aggregerad lyckonivå över tid maximeras. Enligt min mening har inget system hittills kunnat mäta sig med ett individualistiskt kapitalistiskt och liberalt dito. Kommunism, fascism eller andra typer av auktoritära förtryck har INTE ledit till mätta magar.. Felslutet är att man underskattar marknadsmekanismens förträfflighet att allokera resurser. Sen kan man komplettera med nödhjälp till de svagaste tex genom en effektiv medborgarlön. Vad man dock inte ska pyssla med är dock utjämning eller andra kommunistiska påfund. /Nietzsche

      Radera
  2. Glöm inte att vi kommer att få socialism i Sverige när skatterna höjs för att klara av invandringen. Konstigt nog är detta en sak som applåeras av nyliberaler.

    SvaraRadera
  3. Jag kan tillägga att Slavoj Žižek också brukar säga att han inte vill ersätta dagens system med gammal Marxism utan att man måste hitta ett nytt system som fungerar i verkligheten, i våran tidsålder. Marxism 2.0 kallade han det vid något tillfälle, andra gånger refererar han bara till ett annat system utan att nämna det vid namn. Hur som helst behövs det skarpa tänkare för att klura ut ett system som faktiskt fungerar.

    SvaraRadera
  4. Helt klart finns det en fara i en socialistisk motrörelse för vad som nu sker i väst, särskilt om högern luckras upp. Jag lägger märke till att begreppet alt-right misshandlas svårligen i media och att vänstern pekar långfingret mot de svåraste avarterna av nationalism. För egen del, som gillar Milo Yiannopoulos tolkning av begreppet, så är det hela obegripligt. Vi kan stå inför en polarisering höger/vänster som liknar 1930-talet och då vet vi alla varthän det barkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alt-right hatas djupt av de nyliberaler som vill ha fri invandring även om det innebär fri invandring rakt in i välfärdsstaten.

      Radera
  5. Den värdegrunds drivna härskarklassen är socialism. Dom flyttar fram positionerna varje dag. Dom "borgerliga ledarna" agerar som skenopposition.

    SvaraRadera
  6. Henrik, jag tror inte att du har rätt om Corbyn. han haar inte tillröcklig karisma, oftast ter han sig tjurig eller tråkig.

    dessutom så kan man ju notera denna analys som har studsat runt i nyhetsflödet.
    https://www.theguardian.com/politics/2016/nov/30/ukip-leader-paul-nuttall-is-game-changer-for-labour-says-frank-field

    men jag håller med om att generellt så måste högern se till att stå för något , annars "vinner" vänstern på walkover.

    SvaraRadera
  7. Nja, som Karl Marx sa: "in the end, economics always trumps politics". Men om vi vill undvika fascism (riktig alltså, inte Front Nationale's light version, utan den där man hänger folk i lyktstolpar) så är det extremt viktigt att säkra äganderätten. Man försöker angripa den på alla sätt - kommunerna köper bostadsrätter, villor. Snart kommer de att bebygga naturreservat. ("Landet är fullt av skogar och fält"). (Som då tydligen saknar ägare...) Ta in en flykting i ert hem... (Detta påminner faktiskt om hur staten på 1600-talet tvingade de uppländska bönderna att hysa legoknektar på sina gårdar.)

    Överallt gnags gränsen för äganderätten. Douglas North fick Nobelpriset för att han visade på den fundamentala betydelse som äganderätten har för ekonomisk tillväxt. Det är ju, bl.a. men kanske främst, äganderättens starka ställning i västeuropa som förklarar västs framgång jmf med exvis mellanöstern.

    Och vad kommer att hända när centralbankernas (och därmed statens) experiment med noll/negativ ränta slår bakut och hela medelklassen raderas ut? Som jag ser det finns det 2 olika framtidsscenarios: 1) börs- o bostadskrasch = inga pensioner 2) hyperinflation = inga pensioner.

    Fördelen med att slå ner pensionärer är att de kastar inga molotovcocktails.

    SvaraRadera

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.