Bered er på socialismens återkomst

Man behöver inte vara raketforskare för att notera att västerlandets politiska elit är helt ur takt med en stor, växande folkopinion.

I USA har vi Trumps populism galore, i Storbritannien Brexit, i Frankrike neofascism på frammarsch, i Nederländerna en osedvanligt tydlig främlingsfientlighet, i Polen och Ungern ett slags konservativ backlash – och i Sverige har vi SD som odlar något slags nostalgisk dröm om ett socialdemokratiskt folkhem som aldrig existerat. Det är en spretig bild. Men här finns gemensamma nämnare.

Människor söker något bättre, i brist därpå annorlunda, i brist därpå något sätt att sparka politikerna i skrevet. Mot detta står en inkompetent, visionslös, idélös, kraftlös, svarslös och inte sällan arrogant maktelit.

Den oregerliga opinionen kommer inte att låta sig lugnas. Den kommer att pröva sig fram. Med största säkerhet vet den inte riktigt vad den själv vill.

Se på Occupy-rörelsen. Den identifierade ett antal högst påtagliga problem med svågerkapitalismen. Men den hade inga svar. Eller Tea Party-rörelsen. Den sköt in sig på problemen med stor stat, höga skatter och politisk klåfingrighet. Men inte heller den visste hur man skulle bete sig för att uppnå förändring.

Som den marxistiske filosofen Slavoj Žižek påpekar: Att göra revolution är en sak. Vad man skall göra sedan är högst oklart.

Och opinionen fortsätter söka efter trygghet, ledarskap, något att tro på, något att enas kring och en framtidsvision. Det är som sagt ointressant vad. Det viktiga tycks vara att.

Här tror jag att det är ett misstag att underskatta socialismen. Folk har glömt dess misstag, ineffektivitet, centralism, övergrepp, grymhet och förtryck. Och i den mån man kommer ihåg tycks inställningen vara att det där var misslyckanden, fast med goda ambitioner. (Vilket för övrigt är fel. Socialismen är, liksom kommunismen till sin natur människofientlig.)

Radikala grepp är en socialistisk paradgren. Liksom drömmar och visioner. Liturgin finns redan på plats. Och på något sätt tycks det ligga i den mänskliga naturen att hellre acceptera att alla har det djävligt än att vissa har det bättre än andra (även om alla i det senare fallet egentligen har det rätt bra).

De medborgerliga fri- och rättigheterna har redan urholkats till den punkt där de kan kringgås och missbrukas hur som helst. Övervakningsstaten finns redan på plats. Det kontantlösa samhället kommer att göra alla livegna och utelämnade till myndigheternas goda vilja. En socialiseringsvåg skulle erbjuda ett (förvisso på sikt ohållbart) sätt att hantera de strukturproblem som tycks oroa många. Det fria ordet håller på att inskränkas och censur av internet är redan ett faktum. Den politiska makten ligger i ett litet fåtals händer, vårt land saknar i princip maktdelning och maktens förhållande till grundlagen tycks vara flexibelt.

Den socialistiska staten levereras med andra ord nyckelfärdig.

Det kan mycket väl börja i Storbritannien, där förståsigpåarna har räknat ut den intensivt röde Labourledaren Jeremy Corbyn som en tokstolle. Vad alla tycks ha missat är att han representerar ett slags naturlig motkraft till årtionden av Thatcherism, New Labour och småborgerligt Tory-styre. Corbyn kan mycket väl vara det nya, spännande och annorlunda som den vilsna opinionen söker. Det kan rent av vara så att ju tokigare han blir, ju mer framgångsrik kommer han att bli.

Sätts krafterna i rörelse, då är de svåra att stoppa eller styra. Det handlar bara om vem som förstår att rida på vågen. Och vänstern är inte nödbedd.

Här talar vi inte om vanlig socialdemokrati, inte om finvänster, inte om feminism, inte ens om identitetspolitik eller postmodernism – utan om en vänster som skjuter hårda puckar. Den kommer dessutom att ha helt nya verktyg, som dess historiska föregångare saknat och inte ens kunnat drömma om.

Och varför skulle socialismen inte segra? Dagens europeiska borgerlighet utgör ju knappast någon motkraft. Snarare tvärt om, dess företrädare agerar ständigt som de nyttiga idioter de är.

Sedan kommer det att gå som det brukar. Socialismen är ödesbestämd att orsaka förtryck, lidande och misslyckanden. Igen. Förr eller senare kommer den att falla. Igen. Men inte innan den lyckats orsaka mycket skada. Igen.