Arga Andersson

Hon är väldigt allvarlig, Magdalena Andersson. Uppenbarligen har hon även kort stubin. Arga Andersson har blivit ett begrepp.

På något sätt märks det att hon studerat i Östtyskland. Jag känner igen den där avskalade stilen. Den humorlösa bisterheten.

Generellt sett verkar det inte vara så muntert inom socialdemokratin. Och det är klart, socialism är inget att skratta åt.

Politik som vill forma människor och samhälle efter ett på förhand bestämt kollektivt mål tenderar att kräva allt mer styrning när verkligheten inte fogar sig.

Det kommer att behövas en del socialistisk dådkraft för att till exempel tvångsintegrera befolkningen. De som står i vägen måste man då... hantera.

För det är ju där socialismen hamnar förr eller senare, oavsett om den införs med revolutionära eller demokratiska medel. Det finns inget utrymme för dem som inte vill vara med på tåget mot lyckans land.

I Östtyskland behövde man inte ens vara uttalad motståndare till systemet för att råka illa ut. Det kunde räcka med bristande entusiasm.

För socialdemokraterna är samhället något som skall styras, kontrolleras och lekas dockskåp med. Sverige skall bli mer som gamla Sossesverige igen.

Alternativet är bättre: En spontan evolutionär utveckling utan bestämt slutmål. Som bygger vidare på sådant som visat sig fungera bra. Där människor skapar värde genom frivillig interaktion som gynnar alla.

Men så enkelt vill sossarna inte ha det. Istället kommer de att lägga sig i saker de inte begriper, störa ekonomins självreglerande mekanismer, ändra på folk, slå sönder fungerande strukturer och centralstyra.

Vi vet ju hur det brukar gå. Incitamenten att arbeta, investera och ta risker försvagas. Allas ansvar är ingens ansvar. För att allt skall snurra på ändå krävs ett ständigt ökande mått av kontroll och repression. Regleringarna blir fler, byråkratin och köerna växer. Välståndet och utrymmet för kritik krymper.

Magdalena Andersson kunde se detta med egna ögon när hon läste tyska i DDR. Men uppenbarligen lärde hon sig inget. Eller så blev hon inspirerad, vad vet jag.

Så när man tänker efter passar Magdalena Anderssons bistra uppsyn rätt bra. Kampen för den socialistiska utopin kräver hårda nypor.

CC0

Ett par varningens ord

»Endast ett fåtal personer är beredda att erkänna, att upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar, utan en ovillkorlig följd av dessa.«

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.«

»Det verkar nästan som om vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat att klamra oss fast.«

- F.A. Hayek, Vägen till träldom (1944)

Lika rättigheter vs. lika utfall

»From the fact that people are very different it follows that, if we treat them equally, the result must be inequality in their actual position, and that the only way to place them in an equal position would be to treat them differently. 

Equality before the law and material equality are therefore not only different but are in conflict with each other; and we can achieve either one or the other, but not both at the same time.«

― Friedrich August von Hayek, Constitution of Liberty

Lördagsvideos: Socialismens återkomst och Chat Control

Youtube: Socialismens återkomst »

Youtube: Ylva Johansson hotar Internet. Chat control måste stoppas! »

Youtube: EU commissioner thinks you can sniff encrypted communications like a dog at the airport - W T F »

Youtube: Why you should watch The West Wing »

Hur vill Vänsterpartiet avskaffa kapitalismen?

Jag har bläddrat lite i Vänsterpartiets partiprogram. Enkelt uttryckt anser de att allt är kapitalismens fel. Frågan är vad vill de ha istället? Några citat med kommentarer...

»Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.«

Ifall någon tvekade om vad partiet vill.

Vänsterpartiet vill avskaffa det system som varit överlägset på att skapa välstånd. Man vill krossa den frihandel som framgångsrikt lyft människor i fattiga länder ur sin fattigdom.

»De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.«

Den första fråga som dyker upp är: Hur?

Oavsett hur man vänder och vrider på frågan leder den till att man upphäver äganderätten. Konfiskera och lägg under statlig kontroll. Vilket inte brukar vara något framgångskoncept...

Att förkasta äganderätten är att även förkasta individens rätt till frukterna avsitt arbete, hennes frihet och självbestämmande.

En relaterad fråga är hur Vänsterpartiet tänkt sig hantera alla de människor som inte vill leva i ett socialistiskt samhälle. Förtryck, tvång och kontroll brukar vara lösningen - eftersom socialism bygger på att alla måste med.

Vad vill Vänsterpartiet då ha istället?

»I ett socialistiskt samhälle ersätts kapitalismens odemokratiska styrning av företag, koncerner och karteller med demokratiskt framarbetade riktlinjer för ekonomins utveckling.«

Entreprenörer, uppfinnare, kreatörer, nytänkare och doers skall alltså ersättas med kommittéer. Ekonomin skall planeras och styras. Vilket aldrig låter sig göras - och aldrig slutar väl.

»Ett ökat gemensamt ägande ger oss större möjlighet att styra produktions- och konsumtionsmönster.« (...) »Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster.«

Man menar alltså att en kollektivt styrd och planerad ekonomi skall avgöra vad som skall produceras och därmed också vad vi får lov att konsumera. Det vill säga att politiska beslut skall ersätta medborgarnas efterfrågan. Som man hade det i Sovjetunionen.

»För dem som arbetar i företagen är det den lokala makten som är viktigast. Det naturliga uttrycket för detta är det arbetarägda, kooperativa företaget där företagsledningen väljs demokratiskt och riktlinjer för verksamheten beslutas gemensamt.«

Vill man starta ett arbetarägt företag, då är det fritt fram att göra det redan idag. Lycka till.

Men att ersätta VD, ekonomichef, utvecklingschef, försäljningschef och all annan specialiserad kompetens med stormöten och voteringar i företag i allmänhet känns som en mycket tveksam plan.

I ett kapitalistiskt samhälle drivs aktörerna av ett sunt vinstintresse.

I ett socialistiskt samhälle finns ingen sådan drivkraft och det blir därför mindre viktigt för aktörerna om de gör ett bra eller dåligt jobb.

Då finns det inte längre något incitament för att använda resurserna på bästa sätt. Då finns det inte heller något skäl att ständigt erbjuda bättre kvalitet och bättre service.

Det var så det såg ut i Östeuropa under kommunisttiden. Usel resursallokering. Låg kvalitet. Begränsat utbud. Obefintlig service. Miljöförstöring på en absurd nivå. Inget personligt ansvar. Inget driv och ingen initiativkraft. Omfattande politiskt förtryck.

Vänsterpartiets utopi är verkligen ett radikalt annorlunda samhälle - som skulle vara outhärdligt att leva i.

Vänstern har inte en aning om hur det skulle gå till att införa socialism i praktiken. Allt den kan göra är att odla människors avund och förstöra för andra.

Problemet med sossarna är att de är socialister

Socialdemokratins mål sägs vara att införa socialism med demokratiska medel.

Vad är då socialismens mål? Lika ekonomisk fördelning, rimligen.

Hur uppnår man lika utfall? Genom omfördelning. Så att alla har lika mycket. (Eller lika lite, som det brukar bli.)

En jämn ekonomisk fördelning är en idé med jättelika hål.

Lika utfall är en naiv idé som förutsätter tvång, omfattande kontroll och ytterst våld.

Vad händer om man inte vill vara med? Vad händer om man motsätter sig den idé som alltid leder till brist, förtryck och våld? Historien ger svaret...

Alla skall med, som det stod på valaffischerna på Perssons tid.

Lika utfall är en tanke som dessutom skulle slå sönder vad som är kvar av vårt marknadsekonomiska samhälle.

Hela den frivilliga och spontana struktur som håller vårt samhälle flytande bygger på sunt vinstintresse. Om man inte låter företagsamma människor tjäna pengar är brödköerna inte långt borta.

Vilket har bevisats, gång på gång.

Socialism är socialism, även om den införs med demokratiska medel.

Det är socialismen som är problemet

Att införa socialism med revolutionära medel slutar aldrig väl, det vet vi.

Men med de många små stegen tycks det vara enklare.

Tills man når en punkt där även den demokratiska socialismen kollapsar under sin egen tyngd.

Man kan notera att den del av befolkningen som förväntas betala för kalaset börjar få nog nu.

Och alla drabbas av havererad samhällelig kärnverksamhet, som styrts utifrån utopiska premisser snarare än verkliga förhållanden.

Vem är förvånad? Socialismens mål är materiell (och själslig) jämlikhet.

I verksamhet som styrs utifrån ideologiska visioner trängs det sunda förnuftet undan och man tappar fokus från kärnuppdraget.

Förr eller senare leder socialism alltid till misshushållning, brist och förtryck. Även om det sker stegvis, i många små steg.

Att nå socialismens mål med demokratiska medel innebär lik förbannat att slutmålet är socialism.

Och vi vet ju hur det brukar sluta.

Lika utfall kräver total kontroll

Olika handlingar leder till olika utfall.

Vill man ha lika utfall måste man därför kontrollera allas alla handlingar.

Alltid. Så att det inte blir olika.

Alla skall med.

Politik fungerar inte

Marknaden är det civila system som förser oss med frukostbröd, strålknivar, strössel, lokomotiv, jobb och tillväxt. Spontant, utan central styrning. I frivilligt samarbete.

Politik är som regel tvång. Den bestämmer hur allt skall vara. Men politiken saknar tillgång till den unika information som bara kan finnas tillgänglig på en fri marknad. Därför misslyckas den, precis som i forna Östeuropa med sina brödköer.

Det är som att försöka ersätta en levande organism med en sten. All dynamik går förlorad. Allt stagnerar. Allt skall då vara på ett sätt, överallt, även om det inte fungerar.

När vänsten talar om att demokratisera ekonomin, då rasslar löntagarfondernas vålnad. Vad man menar är att lägga så mycket som möjligt under kollektivt ägande. Vilket vanligtvis betyder facklig eller statlig kontroll. Men kan dessa nya herrar se till att verksamheten fungerar och att det finns mjölk i affärerna?

Historien förskräcker. Vilket dock inte hindrar somliga från att vilja upprepa samma misstag, gång på gång.

Jönssons lördagsvideo: Människosynen - Smutskastning & försvar

Youtube »

Sossestaten

Socialdemokratin har sina ideologiska rötter i en rörelse som genom historien visat sig vara usel på att respektera människors rätt till liv, säkerhet och egendom. 

Jag säger inte att Socialdemokraterna vill skapa en totalitär stat. Men de kan ha väldigt auktoritära drag.

En socialistisk stat i vilken alla har lika mycket går inte att upprätthålla utan ett betydande mått av våld, förtryck och misshushållning. Se historien för referenser.

Största möjliga materiella jämlikhet genom omfördelning är trots det sossarnas övergripande ideologiska mål, eller hur? Alla skall med. Frågan är bara hur mycket tumskruvarna kommer att behöva dras åt.

Sossar är aldrig så glada som när de får ändra på folk. Skapa den nya människan. Omskola oss. Kom inte och säg att SVT inte försöker.

Den statliga televisionens och radions stora talang är att ändra premisserna. Cognitive reframing. Att flytta referensramarna. Kommer ni ihåg hur Carl Bildt som minister ofta behövde rätta reportrarnas frågor, när dessa byggde på felaktiga grundläggande antaganden?

Men åter till sossarna. De ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att sådant som är viktigt fungerar. Och så kan vi faktiskt inte ha det.

Jag anar en ovilja hos den sittande regeringen att ta till sig information, rationella argument och enkel logik. Plus en allmänfarlig inkompetens. Och en abnorm fixering vid makt. Det är rent av lite DDR-vibbar över det hela.

Den svenska socialismen är inte förenlig med verkligheten, den heller.

(Notera: Bylund, inte Bolund)

Vänsterns missriktade välvilja

Jag tror att många vänstermänniskor faktiskt anser sig vara bättre än andra. Goda och uppfyllda av de bästa föresatser. Utopin om det jämlika samhället. En moralisk stormakt, ni vet...

Om man ser sig själv som god, kan det vara lätt hänt att man börjar betrakta andra som onda. Vilket i sin tur brukar sluta i katastrof.

Det helt jämlika samhället går endast att genomföra med ett stort mått av tvång, utan utrymme för kritik eller människor med andra åsikter. Alla skall med.

Det räcker inte med att vilja väl. Missriktad välvilja är grunden för mycket lidande här i världen. Oförutsedda och oönskade konsekvenser kan alltid uppstå - speciellt om man fattar beslut utifrån känslor snarare än verkliga förhållanden.

Jag tror också att många vanliga människor börjar tröttna på vänsterns förmaningar om vad de förväntas tycka. De vill att politiken skall se till så att samhällelig kärnverksamhet funkar - inte ägna sig åt ideologiska experiment med våra surt förvärvade skattepengar.

Bild: PixelAnarchy på Pixabay

Socialism leder alltid till brist

Youtube »

Borgerligheten och det fria samhällets fiender

Läs min senaste krönika i Bulletin:

Borgerligheten och det fria samhällets fiender »

»Vi har en borgerlighet som mest vill att staten skall lämna människor i fred. Och en vänster som anser sig själv vara god – och som i namn av detta vill tvinga människor till saker och ting. Det är rätt uppenbart vem som är den aggressiva parten här.«

Video-essä: HAX om SOCIALISM

Bör visas för ungdomen. Gör sig bäst i fullskärm. Dela till behövande.

Youtube » | Soundcloud » | Acast » | Text »

Pod-essä: HAX om SOCIALISM

Henrik Alexandersson · HAX om SOCIALISM

En av förra veckans bloggposter, nu som pod-essä. | Soundcloud » | Acast »

Tre frågor om socialismen

Socialism är en idé om att kollektivet är överordnat individen. Socialismen strävar även efter att uppnå en jämn fördelning av ekonomiska medel samt i övrigt lika utfall. Den menar att kollektivets bästa också är den enskildes bästa och sätter stor tilltro till gruppens och statens förmåga att lösa problem.

Detta kan möjligen ha varit på sin plats en gång i mänsklighetens vagga, när flockens existens ständigt var hotad. Men så ser inte världen ut idag.

I ett socialistiskt samhälle blir individen per definition undersåte, snarare än en fri och självständig medborgare. Politisk och kollektiv makt ersätter då individens fria val, marknadens självreglerande mekanismer - och ytterst människans rätt till liv, säkerhet och egendom. Se historien för referenser.

Svenska socialister talar ofta om människors lika värde. Vilket naturligtvis är en vacker tanke. Men den går formellt sett att upprätthålla även genom att behandla alla som skit.

I de forna öststaterna beskrev människor livet som att alla var lika fattiga och förtryckta. (Utom partieliten.) De mänskliga rättigheterna var lika för alla - det vill säga obefintliga.

Dessutom öppnar ordet värde i sammanhanget för allehanda subjektiva och personliga tolkningar - som gör det svårt eller direkt omöjligt att kontrollera att detta lika värde upprätthålls i praktiken.

Då är det kanske bättre att tala om människors lika rättigheter - vilket är något som är objektivt observerbart och praktiskt möjligt att upprätthålla.

Nu talar de rödgröna förvisso även om lika rättigheter. Men de brister i trovärdighet.

Ta en sådan sak som rätten till egendom. Den är vänstern beredd att åsidosätta för individer som arbetat hårt och därigenom byggt upp ett eget välstånd. Därmed åsidosätts en av människans naturliga rättigheter på omfördelningens altare, när individens rätt trängs undan av kollektivets önskningar.

Vi är många som länge sökt ett svar på frågan: Om det anses rätt att konfiskera 50-60% av människors inkomster - är det då även rätt att konfiskera 100%? Eller 90%? Om inte, förklara då den principiella skillnaden mellan att ta X% av Kalles pengar, men. inte Y%. Vilka principer - mer än flertalets överlägsna våldskapital - grundar man sitt resonemang på?

Finns det någon magisk gräns? Hur förklarar man då den? Och hur motiverar man över huvud taget sin rätt att konfiskera andra människors egendom?

Ser man till socialismen och kommunismen i sina mer renodlade former kommer man snart att upptäcka att det inte bara är egendom, utan även individens rätt till säkerhet och liv som hastigt och lustigt kan komma att underställas kollektivets »bästa«.

Till skillnad från liberalismen - där respekt för individens frihet, liv, säkerhet och egendom är själva kärnvärdet - tycks det inte finnas något inneboende i socialistisk ideologi som tillerkänner den enskilda individen samma rättigheter.

Detta leder till en annan - och högst påtaglig - fråga: Hur hanterar socialismen de medborgare som inte tycker att den är en bra idé?

Alla skall med, som Socialdemokraterna ibland uttrycker saken. Jämn fördelning och lika utfall kräver en enorm kontrollapparat. Och ett stort mått av tvång. Detta till den extrema punkt där alla har exakt lika mycket - och det blir förbjudet att vara sparsam, företagsam eller motståndare till systemet. Vilket är det klasslösa samhällets naturliga slutpunkt.

Det förefaller mig som om socialister och allehanda vänstermänniskor inte riktigt tänkt igenom saken. Visst, det vore jättebra om ingen var fattig. Ingen tycker något annat.

Men det förefaller enfaldigt att tro att en tankemodell som alltid slutat i lidande, förtryck och miljöförstöring skulle fungera om vi bara försöker en gång till.

Speciellt som den fria ekonomi vi redan har visat sig överlägsen, vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Det är som att vänstern inte fattat att vi lever i ett dynamiskt system där politiska beslut kan få oväntade och oönskade effekter på de mest oväntade ställen. Man måste tänka längre än näsan räcker.

Nu tror jag att de flesta som är vänster är det utan att ha ägnat frågan speciellt mycket eftertanke. Vänstern säger att vänstern är snäll. Jag vill vara snäll. Alltså är jag vänster. Ungefär så. Livsstils-vänster. Sedan gör kognitiv bias resten.

Men det räcker inte med att bara vara snäll. Man måste förhålla sig till verkligheten också. Som verkligheten faktiskt är - även om den ofta är motbjudande - inte hur man tycker att den borde vara.

Vänstern borde också lära sig att respektera sina medmänniskors rätt att slippa bli utnyttjade för andras syften. Rödgröna vill alltid bestämma över andra människor. Gör inte så! Säg inte så! Händerna på täcket! Som om de har rätt att ta sig makt över andra människor i syfte att uppnå sina egna utopiska mål..?

Jag försöker verkligen lyssna till vad vänstern säger. Men frågorna ovan tycks inte få - eller ha - några rimliga, trovärdiga och logiska svar. Så jag fortsätter att upprepa dem.

i) Finns det något i den socialistiska ideologin som tillerkänner den enskilda människan »naturliga rättigheter« - såsom rätten till liv, säkerhet och egendom? I så fall vad?

ii) Hur mycket av människors egendom kan vänstern tänka sig att konfiskera? Och på vilka grunder, utöver flertalets överlägsna våldskapital i förhållande till den enskilde?

iii) Hur tänker socialisterna förhålla sig till de medborgare som inte tror på eller vill medverka i det socialistiska projektet?

Vänstern saknar svar och verklighetskontakt

Inte sällan presenteras politiska förslag som är helt verklighetsfrånvända vad gäller den demokratiska rättsstatens principer, den mänskliga naturen och ekonomins, matematikens och fysikens grundläggande regler och funktionssätt.

Ta det där med socialismen till exempel. En av dess inneboende knäckfrågor är vad man skall göra med de medborgare som inte vill ha socialism. Det brukar sluta med att ändamålet helgar medlen - och att människor tvingas till lydnad, övervakas och förtrycks. Eller dödas.

Vänstern är bra på att kritisera det kapitalistiska systemet. Men ber man om en förklaring av hur det klasslösa samhället skall kunna införas med bibehållen respekt för alla människors lika, grundläggande rättigheter - då blir det tyst.

Saken är att människans »naturliga« rättigheter - allas lika rätt till liv, säkerhet och egendom - är en liberal, borgerlig konvention. Socialismens idé är en annan - nämligen flertalets oinskränkta makt över individen och den politiska minoriteten. Detta är icke förenliga utgångspunkter. Man måste välja den ena eller den andra.

Rent allmänt tycker jag att de rödgröna är dåliga på att tänka igenom saker. De bortser från verkliga förhållanden. De undervärderar dynamiken i komplexa system. De tycks inte förstå den mänskliga naturen. Deras förslag leder ständigt till oväntade och oönskade konsekvenser.

Vänstern lever helt enkelt i en fantasivärld. Den förmår inte hålla isär hur den tycker att saker borde vara och hur de i verkligheten är. Vilket ständigt leder till verklighetsfrånvända förslag som inte fungerar i praktiken - och som ofta är direkt kontraproduktiva, så väl i allmänhet som i relation till de mål de var tänkta att uppnå.

Politik bör vara verklighetsförankrad, lärande och praktiskt inriktad - inte utopisk.

Socialismen blir inte bättre bara för att den införs med demokratiska medel

Man skall komma ihåg att socialdemokraterna är "demokratiska socialister".

Vilket innebär att de är socialister. Men att de vill uppnå socialismens mål med demokratiska medel.

Socialismen är en ideologi vars förverkligande kräver ett stort mått av tvång, att individens frihet kraftigt begränsas, att äganderätten åsidosätts, att medborgarna reduceras till undersåtar samt ett stort mått av centralstyrning.

Det ligger i socialismens idé som sådan. För att kunna uppnå lika utfall måste man offra allas lika, grundläggande rättigheter. Det är därför vägen mot socialismen alltid leder till förtryck. Med socialismen som överordnat mål helgar ändamålet medlen, även när dessa medel är ohyggliga.

Vi har sett det gång på gång. Det slår aldrig fel. It's not a bug, it's a feature.

Socialismen blir i sig inte bättre även om den skulle införas genom en demokratisk process.

I vänsterns Sverige är alla lika fattiga

Tankesmedjan Katalys har fått en hel del uppmärksamhet för antologin Klass i Sverige som - med Sveriges Radios formulering - visar att »det svenska klassamhället lever och frodas, ojämlikheten växer och de ekonomiska klyftorna ökar«.

Nu är det ju inte så enkelt. Alla har blivit rikare de senaste 25 åren, i reella termer.

Kakan har blivit större, så att alla har kunnat få mer. En ekonomi i tillväxt är inget nollsummespel.

De rikaste kan ha blivit relativt sett ännu rikare än andra - genom lyckade investeringar i företag som skapar jobb, tillväxt och välstånd. Men allt talar för att om dessa investeringar inte skett - då hade alla blivit fattigare. Alla.

Nu stämmer det förvisso att allt för stor ojämlikhet sticker i ögonen på folk och att den kan skapa motsättningar. Men mycket talar för att Sverige ändå är ett rätt drägligt land att leva i för nästan alla.

Vilket inte hindrar socialistiska fraktioner, organisationer och partier att exploatera människans sorgliga fallenhet för avund. Vilket i sin tur skapar motsättningar och polarisering.

Frågan är vad vänstern vill göra åt saken. Man kan höja de redan skyhöga skatterna - vilket kommer att minska viljan att göra investeringar, starta nya företag och att jobba hårt. Vilket i sin tur kommer att drabba vår tillväxt och göra oss alla fattigare - genom att kakan då blir mindre än annars.

Eller så går man all in och förstatligar hela näringslivet. Men det har ju aldrig slutat väl i de länder där det prövats. Det brukar landa i förtryck, armod och ekonomisk katastrof.

Om vänstern verkligen vill se högre inkomster för de fattiga och mer pengar till offentlig verksamhet - då borde den istället kämpa tillsammans med landets företagare för större tillväxt, för en ännu större kaka. Men det kommer knappast att ske.

Istället vill vänstern döda gåsen som lägger guldägg. Vilket ju är direkt kontraproduktivt.

Det är som att vänstern hellre ser att alla är fattiga än att vissa tillåts bli rikare än andra - även om alla i det senare fallet får det bättre.

Jag kommer att tänka på ett citat från Ulf Adelsohn, när han valdes till partiledare för Moderaterna. »Det samhälle som inte tillåter människor att lyckas kommer inte heller att ha råd att ta hand om dem som misslyckas.«

Lyssna gärna till debatten mellan Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi verksam vid Institutet för näringslivsforskning i SR Studio Ett. »

Stöd denna blogg »