I dag är nationaldagen för första gången helgdag.
Den anses nu så viktig att den har förärats med sovmorgon fram till efter lunch. Vilket, vid närmare eftertanke, inte precis är den medicin vårt land behöver. Vill vi hjälpa vårt gamla fosterland, då borde vi hedra den med en dag av hårt arbete - inte med dagdriveri.
Nationaldagen har lagts på den dag då Gustav Vasa kröntes. Det får nog anses lite fyndigt. Vi hyllar killen som byggde en stark stat, slog ner frihetskämpar och till och med bestämde vilken tro folk skulle ha. Väldigt svenskt, typ.
Själv gillar jag inte alls Gustav Vasa. Sveriges Pol Pot, det är vad den karln var.
Och en nationaldag som sådan..? Vi lever i ett land där det är omöjligt att få ett jobb om man har ett utländskt klingande namn. Ett land där vi använder maffiametoder för att kasta ut utländska hantverkare. Vår nationalkänsla verkar faktiskt redan rätt så stark - och jag är inte helt säker på att det är nyttigt att stärka den ytterligare.
Själv är jag, i princip, motståndare till helgdagar. Jag skall dock erkänna att man hinner få rätt mycket uträttat på jobbet dessa dagar. Telefonen ringer inte så hysteriskt och det är inte kö vid faxen.
Nu när så väl Kyrkan som Partiet och Nationen har sina egna helgdagar (med tillhörande klämdagar) är det faktiskt rätt så lugnt och skönt här på kontoret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.