Öppet mål

Jag har påpekat det tidigare: Det finns i dag ingen politisk kraft i Sverige som visar optimism och framtidstro. Istället är det bara gnäll.

Jag tror faktiskt att folk längtar efter lite jävlar anamma och en vision om en ljus framtid.

Jag menar, en stor del av svenska folket jobbar och sliter. Men...

De tvingas ändå vända på slantarna, eftersom vi har skyhöga skatter. Att köpa prylar, gå på krogen och att resa på semester med familjen är inte möjligt för många människor - trots att de har ett heltidsjobb.

Många trivs inte på sitt jobb. Men de vågar inte byta. De så kallade trygghetslagarna gör att rörligheten på arbetsmarknaden är på tok för låg. Och vi vet ju vad som händer om man har ett jobb där man vantrivs...

Den stackare om jobbar i offentlig sektor har dessutom att brottas med en aldrig sinande ström av omorganisationer, byråkrati, politiska hänsyn och en verksamhet som tappat fokus. Det tär också på folk.

Men tro inte att de som är arbetslösa har det bättre. Den låga rörligheten på arbetsmarknaden drabbar även dem. Och de är utlämnade till en arbetsmarknadsbyråkrati som behandlar dem som lallande idioter.

Så är det så konstigt att sjukfrånvaron är skyhög? Är det så märkligt om folk går in i väggen? Är det att undra på om en del bara ger upp och låter förtidspensionera sig?

Så - tänk vilken oerhört kraftfull handling det skulle vara om någon slog näven i bordet och sade att nu får vi fan ta oss samman! Vi skall skapa ett land där man skall kunna leva gott på sitt arbete. Ett land där nya företag skapas, växer, ger jobb och bygger tillväxt. Ett land där det byggs en välfärd som inte är grundad på tvång, monopol och konfiskation. Ett land där uttrycket "alla behövs" är mer än ett politiskt slagord. Ett land där folk inte vaknar med magknip om mornarna!

Jag tror att detta är ett öppet mål. Men ingen tycks vilja gå på bollen...