Folk snackar och snackar. Men det tänks, uppenbarligen, inte alls i proportion till antalet ord som kommer ur folks munnar.
Flera gånger i dag har jag stött på det envisa påståendet att "klyftorna måste minska" alternativt "det är fel att klyftorna i samhället ökar". Detta presenteras som något slags självklarhet - och ifrågasätts nästan aldrig av någon.
För det första innebär ökade klyftor per automatik inte alls att vissa blir fattigare.
Om "de fattiga" i ett samhälle blir rikare, då är det naturligtvis en bra sak. Det kan ske samtidigt som "de rika" blir ännu rikare. Varför skulle det vara ett problem?
Jag skulle dessutom vilja påstå att det är en förutsättning att "de rika" blir ännu rikare för att även "de fattiga" skall få det bättre. Skulle man - däremot - hålla tillbaka alla driftiga människor som tjänar pengar, då kommer vi alla att bli väldigt fattiga i längden.
Slutligen, skulle någon kunna förklara för mig exakt vad problemet skulle vara med att folk tjänar pengar och blir rika, på ett hederligt sätt?
Och de som ser detta som ett problem - vad tänker de i så fall göra åt det och inser de vilka konsekvenser det skulle medföra?
Den bästa invändning jag hört är socialpsykologisk. Den förklaringen går ut på att det är inte den matriella rikedomen i sig som gör folk lycliga, utan snarare var man befinner sig i sin sociala kontext.
SvaraRaderaNågon undersökning (som jag inte hittar) visade också att det stämde. Man hade vist undersökt sambandet mellan lycka och inkomst, och det viktigaste var enligt denna undersökning att man tjänande lite mer än sina kollegor. Då mådde man bäst.
Rikedom för de rikare är väl även inte särskilt materiell, utan mest ett placeringsbekymmer (d v s var --ytterst i vilka näringar -- man ska låta riskvilliga kapital förränta sig.
SvaraRaderaFattigas inkomstökningar torde alltså betyda mer för deras liv än samma procentuellt ökning för rika. (Sedan kan ju vem som helst vara cynisk, rik eller inte, och en del rika kan rent av uppmuntra att fattiga hålls i fattigdom; Percy Barnevik inställning gillar jag, fortfarande och oförändrat sen hans pension! Han hade och har hjärtat på rätt ställe.)
pelpet: Den sociala kontexten är ju en orsak till varför man använder måttet relativ fattigdom (vilket gör var tionde eller femte(???) amerikan med bil och TV fattig medan kanske inte en så större andel i mycket fattigare exvis latimnamerikanska länder, dock med brödbrist och utan tandvård, anses leva i "samma" fattigdom).
Jag finner dock inte måttet speciellt bra. Vad beträffar din "mikronivå" (strutta runt på en arbetsplats och må bra för att man bräcker sina ...hm... "kompisar") så vet jag inte... Undersökningar har väl även visat att folk med karriärsstress inte är lyckligare. Fattiga ger en större andel av sina pengar till välgörenhet - är de lyckliga nog för att göra det?
Hur ska man använda det som förklingsvärde för länder vars befolknings lycka mätts, med tanke på att det - matematiskt - alltid är en kollosalt massa människor lite eller mycket under genomsnittet? Borde inte de vara relativt olyckliga? Att nordiska länder kommer bland de högsta i världen anses antagligen bero på vår natur och att vi levt rätt trygga och fria under stabila förhållanden... trooooooor jag alltså ... (harkel)