Reclaima existensialismen

Jävla Sartre!

Han är killen som tog ett så bra uttryck som existensialism och knådade det till vänstertrams. Är det något en vänsterregim skulle ogilla så vore det om folk gick omkring och kramade ut det mesta möjliga ur existensen. Så slutade Sartre-existensialismen också under en buss.

Ayn Rand var också inne på att kalla det som senare kom att kallas objektivisemen för existensialism. Hon var möjligen mer rätt ute. Formlerna i hennes lära kan ju till exempel sammanfattas med att existensen existerar och att A är A. Något som hon, inom parentes sagt, nog inte var först med att konstatera.

Nej, vad det här samhället skulle behöva vore lite handfast köksbords-existensialism. Existensialism i meningen att vi lever och existerar i nuet - och att vi borde försöka få ut så mycket som möjligt av detta.

Folk ältar det som har varit och det som har skett. Och vi ojar oss för det som kanske eller kanske inte kommer att hända i framtiden.

Men nuet står märkligt nog inte så högt i kurs. Detta trots att nuet är det enda tillfälle då vi över huvud taget kan älska, skratta, njuta, skapa, träna, banta, trösta, festa, skriva stora böcker, flirta, ta till oss stora tankar, bygga välstånd och dricka snaps.

Nuet är helt enkelt undervärderat. Nuet är liv. Nuet är kraft. Nuet är nyckeln till framtiden. Nu skall jag dricka glögg!