I början var jag ganska tveksam till JPs publicering, men nu känns det alltmer rätt att debatten om yttrandefrihet handla om just detta. Det bästa måttet på att ett samhälle tar yttrandefriheten på allvar är ju just när det som sägs inte är behagligt eller politiskt korrekt. Att yttrandefrihet handlar om något mer än arga insändare och barnböcker. Det här är ett perfekt mått på om man våga stå upp för sin frihet, även om det svider i skinnet. Och det gör man tydligen inte. Hela mediasverige verkar nu närmast mangrant gömma sig och fega ur. Visst det är ganska korkade bilder – men det är ju just när det svider för en själv som ens engagemang prövas på allvar. Vågar man stå upp eller, är snacket om yttrandefrihet bara tomma ord? För DN, Aftonbladet, m.fl. är det det senare. Låt oss också göra klart att det här inte ett dugg handlar om Islam vs Väst eller något liknande. Tvärtom skär debatten rakt igenom våra respektive samhällen, religioner och kulturer. Har man mod, kraft och respekt nog att stå upp trots provokationer? Det är en diskussion om yttrandefrihet, upplysning, icke-våld och värdighet som är precisa lika relevant i Sverige som i mellanöstern idag. Resultatet är i bägge fallen djupt nedslående. En ytterligare grej jag undrar över är vad som egentligen är politiskt korrekta saker att bli provocerad av? Islam och Mohammed-satir är tydligen med på listan, men resten då? Jag är ju någon slags nyliberal, vilket är den mest bespottade politiska inriktningen i Sverige idag. Har jag samma rätt att bli provocerad så fort nyliberalismen baktalas eller görs satir över? Hur är det med kristendom? Fotbollslag? Klädstil? Musiksmak? Provocering är ju inget som kommer utifrån utan en känsla man skapa sig själv inombords. Och även om man känns så har man full möjlighet att knip käft och hålla inne med den. Provokation kommer inifrån inte utifrån. Så vad exakt är det som ger en rätten att låta ens känsla av att vara provocerad spilla över i politiska krav? Jag begriper det inte. Här går återigen en tydligt skiljelinje mellan upplysningens tal om respekt och hänsyn för andra gentemot mörkermännens krav på att få styra det offentliga samtalet. Jag är faktiskt lite förvånad över att vi i Västerlandet nu plötsligt är tillbaks i medletida tänkande och Viktorianism.
I början var jag ganska tveksam till JPs publicering, men nu känns det alltmer rätt att debatten om yttrandefrihet handla om just detta.
SvaraRaderaDet bästa måttet på att ett samhälle tar yttrandefriheten på allvar är ju just när det som sägs inte är behagligt eller politiskt korrekt. Att yttrandefrihet handlar om något mer än arga insändare och barnböcker. Det här är ett perfekt mått på om man våga stå upp för sin frihet, även om det svider i skinnet.
Och det gör man tydligen inte. Hela mediasverige verkar nu närmast mangrant gömma sig och fega ur. Visst det är ganska korkade bilder – men det är ju just när det svider för en själv som ens engagemang prövas på allvar. Vågar man stå upp eller, är snacket om yttrandefrihet bara tomma ord? För DN, Aftonbladet, m.fl. är det det senare.
Låt oss också göra klart att det här inte ett dugg handlar om Islam vs Väst eller något liknande. Tvärtom skär debatten rakt igenom våra respektive samhällen, religioner och kulturer. Har man mod, kraft och respekt nog att stå upp trots provokationer? Det är en diskussion om yttrandefrihet, upplysning, icke-våld och värdighet som är precisa lika relevant i Sverige som i mellanöstern idag.
Resultatet är i bägge fallen djupt nedslående.
En ytterligare grej jag undrar över är vad som egentligen är politiskt korrekta saker att bli provocerad av? Islam och Mohammed-satir är tydligen med på listan, men resten då? Jag är ju någon slags nyliberal, vilket är den mest bespottade politiska inriktningen i Sverige idag. Har jag samma rätt att bli provocerad så fort nyliberalismen baktalas eller görs satir över? Hur är det med kristendom? Fotbollslag? Klädstil? Musiksmak?
Provocering är ju inget som kommer utifrån utan en känsla man skapa sig själv inombords. Och även om man känns så har man full möjlighet att knip käft och hålla inne med den. Provokation kommer inifrån inte utifrån. Så vad exakt är det som ger en rätten att låta ens känsla av att vara provocerad spilla över i politiska krav?
Jag begriper det inte.
Här går återigen en tydligt skiljelinje mellan upplysningens tal om respekt och hänsyn för andra gentemot mörkermännens krav på att få styra det offentliga samtalet.
Jag är faktiskt lite förvånad över att vi i Västerlandet nu plötsligt är tillbaks i medletida tänkande och Viktorianism.