Noll vision

I dag har jag varit och talar för Moderata Ungdomsförbundet i Östergötland. De har ett stämmobeslut på att jag skall inbjudas att tala på deras stämma varje år... (!)

Fast större delen av dagen har jag tillbringat på tåg. I dag tycks alla tåg i alla riktningar vara trasiga och försenade. Nå väl...

Huvuddragen i mitt anförande var hopp och fruktan inom politiken.

Låt mig börja med fruktan, eftersom det är det mest slagkraftiga och effektiva. Vänstern levererar hotbilder. De menar att om borgarna får bestämma, då upphör alla sociala system att fungera (önsketänkande), skolorna monteras ner, åldringar ställs på gatan och sjukvården blir bara till för de rika. Vilket ju är ljug rakt igenom. Och de gröna, de kräver omedelbar underkastelse - annars kommer vi alla att utraderas av jättevågor, isstormar, stigande hav och utbredda öknar. Lögn lika så.

Men vilka hotbilder kan de borgerliga visa upp? Jo, de borde kunna visa upp ett par fullständigt sanningsenliga problemställningar. Till exempel står vårt land på gränsen till en akut energikris. De svällande offrentliga systemen - där allt färre får betala för allt fler - leder förr eller senare till ett sammanbrott. Övervakningsstaten skulle kunna skrämma upp vem som helst.

Men kammar de borgerliga hem poäng på dessa områden? Nope! Istället sitter de snällt i båten.

Men hur är det med hoppet och visionerna? Svaret är rätt enkelt - i svensk politisk debatt saknas nästan helt visioner.

De rödgrönas enda vision är bara att få behålla makten.

De borgerliga skulle kunna måla upp visioner om valfrihet, skattesänkningar, nyföretagande och nya riktiga jobb. De skulle kunna tala om friheten. Men icke. Här finns i princip inget som entusiasmerar.

I svensk politik finns just nu noll vision.

Debatten är urbota tråkig och lam. Det krävs ordentlig skärpning om väljarna inte skall somna...