Är det alltid dåligt att vara osäker?

En undersökning vid Göteborgs Universitet visar att en fjärdedel av svenskarna är osäkra på vad de tycker om EU. (När det gäller siffrorna för och emot EU-medlemssakap är det i princip dött lopp.)

På samma sätt som när det gäller opinionsläget inför riksdagsvalet, får man en stark känsla av att det rutinmässigt betraktas som dåligt att vara osäker.

Ja, det kan kanske i någon mening vara problematiskt - om osäkerheten bygger på okunskap. Att göra oinformerade val kan vara dumt. (Varför får jag för mig att hela gruppen mäniskor som varken ser på nyheter eller läser tidningar röstar på sossarna?)

Men att vara osäker kan också vara en informerad och rätt klok ståndpunkt.

I svensk inrikespolitik verkar det som att ju mer man får reda på om de olika partiernas (ibland nya) politik - ju svårare blir det att ge dem sitt stöd...

Samma sak med EU. Man kan tycka vad man vill om saken, men Sverige är med. Detta ger oss fantastiska möjligheter, som den fria rörligheten. Vi har fått en ny instans att vända oss till när svenska staten kör över oss medborgare och våra rättigheter. Och så vidare. Men vi har också fått en byråkrati på syra, jorbruksstöd, handelshinder mot resten av världen och Fästning Europa.

Hur fan skall man - reservationslöst - kunna säga ja eller nej till detta?

Det vore en sak om vi stod inför en folkomröstning om inträde. Då vore det lättare att välja bort positiva saker som vi ännu inte fått, om vi slipper allt det dåliga. Då skulle jag rösta nej.

Men det är som sagt inte där vi är i dag. Hade vi samma valmöjlighet i dag, som medlemmar, skulle det vara betydligt mer komplicerat.

Det finns saker som jag tycker oerhört illa om i EU - och som jag gör allt för att motarbeta. Men detta kan bara ske genom att bråka i den faktiska pågående politiska processen. Skulle man, på principiella grunder, ställa sig vid sidan av och vägra delta i debatten - då skulle rödskäggen vinna på walk over.

Sedan har vi ju det faktum att i princip inga svenskar vet vad som sker i EU. Rapporteringen i svenska media är urusel, om den alls existerar. Inte ens NGO:er, lobbyister och PR-folk som finns på plats i Bryssel tycks bry sig om att ta reda på vad som verkligen sker i unionen.

Ett exempel: Nästa vecka kommer EU-parlamentet att behandla ett dokument som skall vara vägledande för kommissionen vad gäller globalisering och fattigdom. Ännu så länge har icke en – icke en! – marknadsliberal tankesmedja, organisation, tidskrift eller debattör visat intresse för detta ärende. Enda ljuspunkten är att även vänstern tycks ha missat det hela...

Läs mer om undersökningen...