I dag har jag överdoserat. Reprisen av båda de första programmen i Göran Persson-dokumentären borde inte få sändas i en följd utan varningstext.
Alla är idioter. Inte minst de partikamrater som vågat tänka en självständig tanke eller begå en sjävlständig handling. Det handlar mer om Göran än om landet, regeringen eller partiet. När socialdemokraternas valförlust är ett faktum, då är det Göran det är synd om. Allt ljus på mig, som Edvard Persson en gång sade.
Det påminner mig om en scen i Gellert Tamas dokumentärfilm om tsunamikatastrofen, En annan dag. Det är mitten av januari 2005 och Göran Persson är på plats i Thailand. Han sitter framåtlutad, irriterad, tagen och pressad under ett parasoll i värmen. Han talar med svenska journalister. Plötsligt är det honom det är synd om. Den press han utsätts för. Hans välförtjänta julledighet som fick avbrytas. Det känns tungt...
På Mona Sahlins 50-årsparty dök han aldrig upp. Lagom till kvällen med kongressfesten när Sahlin blivit vald fick han "influensa" och ställde in sin medverkan...
Ibland tror jag att Göran Persson avskyr sina partikamrater mer än sina politiska motståndare. Idioter i det andra laget är lättare att stå ut med än de i det egna, typ.
Jag håller med Margot Wallström, det här är obehagligt. Samtdigt kan man naturligtvis, med viss skadeglädje, konstatera att Persson-filmerna skadar det socialdemokratiska partiet och dess nya ledare.
Och som dokumentärfilm? Vi har fått se landets ledande politiker utan mask. Eller i kanske med en annan mask på sig. Vi har fått följa med dit tv-kameror sällan eller aldrig får komma. Vi får se landets starke man förnedra sig själv, helt för egen maskin. Naturligtvis är filmen bra, som dokumentärfilm betraktad.
Jag tror att någon skrev att det är lite som en trafikolycka. Man vet att det kommer att bli obehagligt, men man kan inte låta bli att titta.
Sedan är det en annan femma att statsministern hade en tam journalist, tillika hemlig samtalspartner, mitt i public service nyhetsförmedlings hjärta. Det var mer än osnyggt. Men det hindrar inte att filmerna är fascinerande och avslöjande.
Jag vet inte om det var detta Fichtelius menade när han till en kollega mumlade att han en dag skall sänka den jäveln – när han lämnade den partikongress där Persson valdes. Men jag tror faktiskt att han är på god väg att lyckas med just detta.
Ja, Persson är ingen favorit hos dig. Intressant ändå att TV (ja SVT) går ut och frågar t.ex. Birger Schlaug om han minns att Schyman sade den ödesdigra meningen på mötet om EUfrågor. Schlaug svarade, "nä det minns jag inte för jag var inte på mötet". Sedan står det i tidningar och man säger i TV, "Schlaug minns inte att Schyman sade den berömda meningen". Detta höjer ju trovärdigheten hos det Persson säger, trots allt.
SvaraRaderaSedan glömmer hela mediaapparaten, och därmed debattörer en viktig sak, de skiljer inte på väljarnas intresssen och interna parti och regeringsintressen. Att Persson är en bufflig ledare är inget jag som väljare bryr mig om, lika lite som om grannen har en jobbig chef bryr jag mig om ifall Persson var en jobbig chef för de stackars lågavlönade ministrarna. Som väljare bryr jag mig om vad som levereras, det kan ibland vara en fördel av mig som väljare och skattebetalare att statsministern var bufflig mot hängrövarna i regeringen.
Här kan ni läsa mer om historien om Schymans utbrott och vem som minns vad.
SvaraRaderahttp://magnus.ljungkvist.nu/blogg/
Men hans bunkermentalitet får ju konsekvenser!
SvaraRaderaSom när han fick en fix idé om "social turism".
Som när hans skräckvälde skapade en kultur i statsapparaten där ingen vågade ta tag i bitarna vid tsunami-katastrofen.
Och så vidare och så vidare...